This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90’s people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.