Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

”Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man ”ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

Kort ,smart, roligt och kärnfullt rycker Hilton undan mattan på Arena-kritiker och flabbhögerns reaktion på Åsa Beckmans Stig Larsson-text. När andra förirrar sig i långa analyser och polemik lyckas Hilton alltid sätta fingret på vad det handlar om.

Ja, vi tycker naturligtvis oftast lika i frågor och därför gillar jag honom ännu mer, det ska jag inte sticka under stolen med. Just därför är det skönt att han greppar ämnena som jag inte hinner eller orkar med just nu. Så kan jag istället luta mig tillbaka med en retweetande ”amen exakt så!”. Tack Johan.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade ”experter” med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

Tills dess nöjer jag mig med det här inlägget.

Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.

Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män.
Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell.
Jag ville bara vara allt.
Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik.
Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.

Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga.
Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt.
Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna.
Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That’s why they don’t get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)