Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

Tillit till sin egen progression (i Socialstyrelsens folder är allt svart och vitt)

-Jag vet att jag överreagerade och att jag var otydlig med vad jag ville, jag blev bara besviken när du inte var där på den fantastiska konserten med en av mina favoritartister med mig, jag hade velat dela det med dig ju fast jag insåg det inte riktigt förrän jag var där utan dig, säger jag och förlåt säger han och det är lugnt säger jag, för jag kunde ju ha varit tydligare och jag vet att fyllan fick mig att överdriva och förlåt igen säger han, klart jag borde varit där med dig fina och sen kysser vi varandra, gullegullpratar och jag är inte ledsen, var väl egentligen aldrig riktigt ledsen över det.

Bredvid mig står hela gospelkören, de mulliga negresserna i lila dräkter med matchande ögonskugga som alltid hejar på mig när jag behöver ingjuta lite mod i mig eller applådera mig själv över något bra och som egentligen bara existerar i min knäppishjärna men ändå (annan kategori av inbillningar är paraden med blåsorkestern i färgglada kostymer och jonglerande dvärgar som dundrar in när något bra har hänt).
- Oh happy day! Oh praise the lord because Elin has hanterat en eventuell konfliktsituation på ett vettigt sätt!, sjunger de.

Det var som jag fick höra på lördagen när jag berättade att mannen just nu jobbar med psykiskt handikappade och någon tolkade det som psykiskt störda och därmed flinade och sa att det där med att arbeta med psykiskt störda var väl en bra övning inför ett förhållande med mig. Skämtet som inte tog i skrattet utan sårade istället och jag som fräste tillbaka att jag mår ju faktiskt ganska bra nu och det kanske jag kommer att fortsätta göra. Jag fick höra att jag alltid kommer att vara psykiskt labil, så nej.
Inget skratt för det var min största rädsla som blottades; rädslan för rädslan. Rädslan för att tappa greppet; sluta äta, jaga insomniaspöken på fel sätt, gå ner mig i depressionsmörker eller springa ifrån mig själv och in i väggar. Allt som jag ramlat ner i och som jag försöker krampaktigt att hålla mig från att ramla ner i igen.
Hur faller man i ett samhälle där skyddsnäten rustas ner ett efter ett? Deprimerade och utbrända mår bäst av att arbeta säger Socialstyrelsen helt svart på vitt utan människoinsikt. Sjukvården har milslånga köer och vem tror på en psykologkontakt om man inte har pengar på fickan och kan söka privat vård, att bara få en läkartid känns som en naiv utopi. Försäkringskassan som vägrar ge pengar och omprövar läkarbeslut på rutin. Allt som man måste slåss mot när man orkar slåss som minst och bara behöver ett nät som tar emot i tunga fall. Rädslan för rädslan är också en rädsla för ett nedrustat folkhems otillräcklighet.

Men rädslan för rädslan måste kombineras med ett mod. Ett mod att tro på att man utvecklas, blir starkare och bättre för om man inte har tillit till den tanken, vad ska man då möjligen kunna tro på här i världen? Jag hanterar en konfliktsituation; jag tar ett steg framåt.

Långt senare den natten viskar jag till honom att jag kommer att ha svårt att sova. Han frågar mig om inte varm mjölk hjälper och jag skrattar bitterhetsskrattet för min baby, naiva sötnos där var jag liksom i femte klass.
- Varför sover du inte om nätterna? Har du varit deprimerad?
Alla hans frågor och jag som stryker bort tendenser till orosögon med ett pekfinger över hans skäggkind.
- Jag är lite knäpp helt enkelt. Men just nu mår jag bra.