Sorgporr och helgonförklaring

Mordet i Hjällbo, på 18-åriga Nancy Tavsan, har föga oväntat dragit igång den värsta formen av sorgporr i media. Vanligen undviker jag den sortens reportage, men eftersom min morgontidning GP (vars kultursida jag numera skriver för) förlagt halva nyhetsdelen till rapporteringar om mordet i samma sorts sorgporrsanda, har det varit svårare att undvika.

Merparten av artiklarna bedyrar flickans godhet och oskyldiga natur. Citat från vänner om att ”hon var den man gick till när man hade kärleksproblem” och ”hon hade en fantastisk röst, mitt sista minne var att hon sjöng Sanna Nielsen” blandas med berättelser om hennes ordentlighet i skolan, goda betyg och höga framtidsambitioner.

 Det är oerhört sorgligt när ett ungt liv tas. Det är fruktansvärt meningslöst och vidrigt när någon mördas. Men det är det alltid. Inte bara när någon anses ”oskyldig” eller utsatt för meningslöst våld. Helgonförklaring är ett vanligt förekommande inslag i medias sorgporr, men i det här fallet har samtliga journalister löpt amok. Nancys oskyldiga, goda liv upphöjs på ett sätt som exempelvis ingen av de män som drabbats av gatuvåld har varit i närheten av.

 Ett av de värre inslagen som jag har sett är i gårdagens GP, där rektorn för Angeredsgymnasiet får frågan om skolan har förberett sig för att Nancys mördare kan gå på skolan och hur man i så fall ska hantera detta. Han svarar att de i dagsläget inte har någon förberedelse eftersom ”det inte fanns några aggressioner mot Nancy. Hon var en väldigt problemfri och skötsam elev”.

 Ibland slår våldet till. Ibland går det så långt att en människa dör. Det är alltid oförsvarbart och ofattbart. Framförallt när det slår mot unga människor. Det finns inga goda eller onda människor och ingen garanti för att en problemfri bakgrund och skötsamhet kommer att förskona en från våldet. På samma sätt är det helt igenom osmakligt att en ung, skötsam kvinna tidningssörjs som ett helgon. Låt henne vila i frid. Som människa.

Första julen utan dig

Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.

Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.

När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.

I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.

M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Do I look like a slut?

Det har inte funnits särskilt många frågetecken inför min morfars begravning nästa helg. Inte sedan jag redan gått igenom tankarna om att jag borde/måste/skulle nog hålla tal för att det är sådant jag gör. Släktens talare och skribent, van att stå i centrum och få beundran och credd.
Sedan sa mamma till mig bara någon dag efter att morfar avlidit att något tal ska jag inte ens tänka på.
- En begravning är ett tillfälle att ta farväl, inte visa sig duktig och prestera.
Hon känner mig alltför väl, min mor och föga förvånad lär hon väl ha blivit idag när frågetecken nummer två uppenbarade sig.
Det var då jag ringde inifrån ett provrum med den desperata frågan hur kort kjol som anses anständigt på en begravning.
- Högst två centimeter ovanför knäna, sa mamma.
- Ajdå, sa jag.
Jag har ett tiotal svarta klänningar, men mina längdnormer ligger mer kring två centimeter nedanför fittan än ovanför knäna. Sällan har det varit så uppenbart som nu. Tillslut köpte jag en skjorta att ha till en längre pennkjol istället. Det var inte förrän jag kom hem och såg den i spegeln som jag insåg att jag kanske borde frågat om det där med vad som är okej urringning också.

Gråten i halsen i receptionen

Jag borde väl ha väntat med att läsa det här tills jag kom hem från jobbet, trots att jag kunde orden utantill.
Helt plötsligt är det verkligt igen.
Han finns inte bland oss mer.
Men jag är glad att jag och mina syskon skrev en text som handlade om vem han var som människa, inte vad han uträttade i sitt liv. Minnesord ska vara personliga. De ska handla om människans riktiga gärningar: Vad människan lämnar efter sig i kärlek och minnen.

Jag vaknar intill dig med gråten i halsen, dom skriker och flyr i en mardröm igen

Det är lite svårt att veta hur man ska hantera sorgen. Jag tror inte att jag flyr den, men ibland känns den väldigt långt borta. Som om ingenting hade hänt. Ibland blir jag lite tystare än vanligt, i lördags kväll grät jag litegrann i omkramande sällskap, någon dag innan startade jag upp ett onödigt och infekterat gräl som slutade med att jag storgrät och både jag och sällskapet insåg att grälet bara vara ett av mina vanliga sätt att undvika det som egentligen gör ont.

Det är lite svårt när jag aldrig har varit i den här situationen förr. Mina negativa känslor har alltid varit baserade på ett motstånd. Jag blir nästan aldrig ledsen. Jag blir förbannad. Jag vänder allt negativt till ett revanchsug och ett jävlar anamma. Om jag ska jämföra med en kärlekssorg handlar alltid de så mycket om att ta mig rätten att bli arg. Oavsett vem som har avslutat det hela. Min manual för att hantera sådant består av gangstarap, cigaretter och en (säkerligen destruktiv) inställning kring att banta och ligga runt tills det slutar att kännas.
De här negativa känslorna av sorg består bara av kärlek. Den här känslan är fullständigt motståndslös, det finns ingenting att ta revanch på och det finns ingen att vara arg på. Den här känslan är bara en del av livet.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar saker. Mitt liv har snurrat väldigt fort, snabbare än vanligt, sedan jag kom hem från syster och sorgebeskedet. Jag har druckit vin och blivit onykter, umgåtts mängder med vänner, sprungit på seminarier och skrivit klart artiklar. Däremellan lite annat privatliv att reda ut och mitt i allt minnesord om morfar och långa samtal med mamma som också de kretsat mellan sorg och vardag.

Imorse vaknade jag upp och var stilla i sängen. Det gick inte att röra sig. Huvudvärken sprängde, det blixtrade framför ögonen, jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Jag sov halva dagen och rörde mig omkring i mardröm efter mardröm om död, brinnande hus och våldtäkter. Nu har jag bara vilat och tillslut förmått mig att äta och ikväll ska jag se Jedi Mind Tricks och försöka hålla mina trötta ögon öppna.
Det finns positiva sidor av att vara kroppsmedveten också. Som att man blivit såpass uppmärksam att man förstår så fort kroppen säger att näru, det räcker nu. Idag ska du bara vila och vara ensam och då lyder man.

Det blir ett fint ljus

Jag skriver klart artiklarna som jag har deadline på idag, dricker kaffe, pratar med chefen i telefonen om mina uppgifter på gamla heltidsjobbet de kommande veckorna. Diskuterar skrivande, mailar lite folk, allt är okej och som vanligt.
Sedan kryper det på mig igen. Det gör ont. Jag blir disträ. Artiklarna förlorar relevans. Morfar måste få ta plats några timmar nu.

Utanför ligger frosten kvar efter natten och solen strålar, glittrar i det vita. Jag läser mammas blogginlägg om en av morfars sista dagar i livet. Om och om igen läser jag och jag hoppas att morfar fick se solskenet över vit mark en sista gång.
- Det blir ett fint ljus, sa morfar.
Det är ett fint ljus idag, morfar.

Sen kom döden

Och döden kan man vänta på länge, men när den sker kommer den ändå plötsligt.

Igår lämnade en av de viktigaste människorna i mitt liv jordelivet. Min trygghet, min fasta klippa från barndomens rädslor fram till dagens självtvivel och oro. Han, i vars ögon jag alltid varit en svan av begåvning, skönhet och energi. Han som alltid trott mer på mig än någon annan.

Det kommer så plötsligt, fastän jag redan föreställt mig att det ska hända. Sett mig själv ta emot beskedet, lugn och samlad, med samma dämpad röst som pappas i telefonen. Sedan gråta lite vackra tårar, äta Ben&Jerrys, tala ut lite med vänner och sådär. Jag vet hur man sörjer, det har jag sett på film och läst om i böcker. Genom litteraturen och filmen har jag trott mig veta hur det ska kännas att förlora någon till döden.

- Han har överlevt två världskrig, han vill gå vidare nu, säger pappa i telefonen och jag sitter på bänken i korridoren utanför textsamtalet där vi precis har diskuterat hur jag ska gå vidare med utkast fyra av romanen.
Jag hummar och håller med och mitt i allting ändå; tårarna.
- Varför känns det så jobbigt?, andas jag ut mellan snyftningarna.
Går in på textsamtalet med svullna ögon och rödflammig hud.
- Har du fått en allergisk chock?, undrar någon.
- Nej, ursäkta mig, men min morfar, säger jag och gråter igen fastän jag skäms, såklart, gråta inför andra halvt främmande människor såhär. Gråta ner okända tröjor med mascarafläckar, ta händer, säga nej tack till erbjudanden om att följa till bussen.

- Vi har ju väntat på det här ett tag nu, säger jag till syster när jag avbrutit folkhögskoleveckan i förtid och sitter i hennes korridorsrum i Linköping med snoriga papper omkring oss.

Döden kan man vänta på, men inte förbereda sig på. Det går inte att läsa sig till manualen för hur man ska reagera när en av de människor som stått en närmast i ens liv försvinner för alltid. Jag och syster speglar sorgen i varandra, undrar vad som är okej. Får vi skratta lite framför Simpsons, bara för att det är så skönt? Får vi engagera oss i Top Model-finalen, fastän morfar har dragit sina sista andetag?
Morfar är där, gråten hackar sig in mitt i skratten. Det känns som om någon slitit ur någonting ur mig. Någonting väsentligt. Någonting som gjorde mig till den jag är. Ändå lugnet när skrattet kommer eller vi pratar om hur många skopor Oboy som egentligen är det ultimata för den perfekta varma chokladen.
När gråten kommer sitter vi bara och skakar. Jag skickar ett sms under tystnad.
- Fan, jävla T9!, skriker jag.
- Vadå?, undrar syster mitt i snyftningarna.
- Jag försöker skriva “morfar är i himlen” och jävla T9 envisas med att lägga till ett frågetecken efter meningen, snyftar jag och ser upp på syster.
Sedan börjar vi båda att skratta. Skrattar så vi ligger dubbelvikta mitt i snyftningar och börjar gråta igen, men skrattar och sedan snyftar vi av skratt.
- Det är inte okej att skratta åt det här va?, säger syster.
- Jag har ingen aning, säger jag, men vi känner båda hur skönt skrattet är, trots att jag aldrig har läst om två syskon som några timmar efter att deras morfar dött skrattar åt att T9 envisas med att ifrågasätta huruvida han kommit till himlen.

Jag har tänkt att sorgen ska komma lite när man känner för det och då kan man gråta och sedan går det över. Det visar sig inte vara så alls. Jag peppar hiphopkonsert på måndag, funderar över begravningsklädsel och undrar hur jag ska ta mig ifrån Linköping helt logistiskt och oberört.
Istället finns morfar där hela tiden. Hela sömnlösa natten, varenda vaken sekund sedan jag fick beskedet. Splittrade minnen av 25 år tillsammans väller över mig utan att vilja sorteras eller skjutas undan.
Jag och morfar dricker Fanta på charterresan till Mallorca.
Morfar visslar i köket medan han brygger kaffe tidigt varje morgon.
Jag och morfar äter Hönökaka med skivad, rå falukorv framför MTV:s The Grind, som är morfars favoritprogram. Han tycker att de dansar så fint och väcker mig alltid så att jag ska se det tillsammans med honom.
Morfar klipper ut mitt namn ur veckotidningar och tidningsrubriker och sätter på födelsedagskort. Starkt jobbat Elin!, står det på ett gulnat urklipp och under har morfar skrivit min födelsedagssiffra.
Morfar tar fram alla artiklar som jag skrivit, visar upp dem, hummar om hur stolt han är.
Morfar håller min hand när vi går till Östersundstravet för att titta på hästar, pratar om hur varm min hand är och kallar mig för sitt varmblod.
Morfar har fyra chokladrutor mjölkchoklad i en silverask i salongen, prydligt upplagda i kvadrater på en bit hushållspapper.
Morfar suckar åt alla som upprörs över min sexuella läggning, säger att det där är väl inte så mycket att tjafsa om.
Morfar småler mot dåvarande pojkvännen, som står i dörröppningen med sin Kangool-keps. Sedan tar morfar på sig sin gubbkeps, som ser nästan likadan ut, och ler ännu större åt att han delar stil med en tjugoårig hiphopslyngel.
Morfar låter mig sitta vid skrivmaskinen, som luktar gammalt bläck och hamrar skönt under fingrarna.
Morfar sitter och bläddrar frenetiskt i Ord&Bild, pekar på källhänvisningen och frågar om jag verkligen läst allt det där hur orkade jag det, pratar om vilken modern frisyr jag har och det passar jag bra i och tycker att jag skriver bra om dagboksbloggande fastän han aldrig ens rört vid en dator och det är sista gången vi träffas, men det vet jag såklart inte då.

Morfar är här intill mig just nu. Håller min hand och kallar mig varmblod. Pratar om att jag är en storförfattarinna och läser mina artiklar. Han frågar om jag trivs i Göteborg och säger att det är en fin stad. Pekar på min snedlugg och säger att den är fin. Min morfar, min hjälte, som aldrig dömt eller ifrågasatt.
Andra påstår att vi är den applåderade generationen, vi 80-talister. I mitt liv är det morfar som har varit min konstanta applåd. Nu sitter han vid min sida, medan klumpen i min hals vägrar släppa, ber mig applådera mig själv som han skulle ha gjort och om hans död och om det är okej att jag samtidigt skriver artiklar och går på Jedi Mind Tricks-konsert som jag sörjer, vet jag vad han skulle säga.
- Äh, det där är väl inte så mycket att tjafsa om. Du gör precis som du känner för, det blir så bra så.

Dagens sorg

Den goda hustrun är gone baby gone. Bloggen raderad och borta från Facebook. Jag känner mig vilse utan daglig läsning, utan att veta hur hon mår och hur det går.

Om du fortfarande läser här, Den goda hustrun: Ta hand om dig och hoppas att allt ordnar sig på ett eller annat sätt.