Sista backen innan återhämtning

Häromdagen fick jag panik och började gråta när jag försökte slå på datorn. Hjärtat började bulta och det skrek ett stort orkar inte inuti. De senaste veckorna har snurrat för fort, det vet jag och det snurrar fortfarande för fort.
Jag säger alltid att hey, det är lugnt men jag kraschar nästan alltid. Kraschar som i att inte sova på en hel vecka, hyperventilera mig till sömns tidig morgon, sluta bubblan omkring mig och varken orka eller hinna vara den där närvarande människan jag vill vara. Kraschar som i att inte orka äta, vara konstant genomtrött och bli onödigt orolig över saker som med största sannolikhet ordnar sig på något sätt.

Jag är en spinningfantast. Spinning är ett typiskt träningsfenomen som man antingen är lite småberoende av och älskar eller inte alls förstår alternativt hatar. Mina vänner suckar åt mig när jag berättar lyriskt om känslan av att cykla sig genomsvettig med endorfiner rusande i kroppen till någon gammal eurotechnohit.
När jag träffade Panso för första gången i verkligheten för några veckor sedan pratade jag om oss. Spinningmänniskorna. Vi som faktiskt kan se spinning som något meditativt, för mig den enda meditationsformen som funkar. Fuck yoga och sånt shit, det gör mig bara rastlös. Meditation är också att sitta med slutna ögon i ett mörkt rum med trettio människors forcerade energi omkring sig och till ljudet av musik och sina egna bultande hjärtslag cykla som om det gällde livet.
Jag pratade om att spinningmänniskor också ganska ofta är strävansmänniskor. Det är någonting med alla strävansmetaforer i spinning som gets me going. De där imaginära backarna som man ska ta sig uppför, vet att man ska nå toppen. Instruktören som pratar om sex minuters backe, lägg på mer motstånd för snart ser ni toppen. Och man är nära maxpuls, flåsar, försöker djupandas, benen på väg mot mjölksyra, kroppen genomvarm och man tänker att jag måste klara det, jag kan klara det. Så når man toppen. Återhämtning. Jag fixade det.

I spinning är återhämtningen efter de tunga maxpulsbackarna nödvändiga. Man pallar inte att cykla på mycket ansträngd nivå i femtio minuter. De där återhämtningsintervallerna då man får lätta motståndet, lugna pulsen till lätt ansträngd nivå, sluta ögonen, bara vara utan instruktioner eller påpressande måste finnas för att man ska orka sig genom passet.

Jag är i slutet av första backen. Det är fruktansvärt tungt just nu. Pulsen är uppe i maxnivå och hjärtat klappar hårt, benen värker. På mitt skrivbord ligger en tågbiljett. Nattåget Norrland 19 mars. Sex dagar. Återhämtning. Låta pulsen komma ner i lätt ansträngd nivå, inga instruktioner – bara vara, lätta på motstånd till medvind.
Jag ser toppen, jag ser återhämtningsintervallen av mjukisbyxor, släktmiddagar, längdskidor och böcker. Så jag lägger på mer motstånd med presentationer och kurslitteratur, väser i skallen till mig själv som jag gör under spinningpassen.
– Kom igen, du klarar det. Det vet du.