Symbolen som säger allt

Text publicerad i GP Kultur 17/9

Jag har en längre mejlkonversation rörande ett pågående arbete. Jag och samarbetspartnern missförstår varandra och kommunikationen går knaggligt. Vi rör till det mer och mer och blir alltmer ängsliga. ”Nej, det var inte så jag menade!”, utropar han.

”Nej alltså, jag menade inte att ifrågasätta dig!”, skriver jag kort därefter.

Situationen börjar kännas tröstlös. Mejlen räcker inte längre till för att reda upp det som vi nu har trasslat in oss i. Så blinkar det till i inkorgen igen. Ett kort mejl bestående av endast en symbol: en blinksmiley. Jag svarar med en leende smiley tillbaka. Det är som om vi båda andas ut. Det korthuggna språket får en värme. Avslappnat fortsätter vi diskutera i en betydligt lättsammare ton. Det blir plötsligt uppenbart hur ett språkligt fenomen som jag en gång förkastade och föraktade har blivit en nödvändig del av min kommunikation.

I ett samtal är upp emot nittio procent av vår kommunikation icke-verbal. Gester, ansiktsuttryck, tonläge, blickar och många andra faktorer spelar in i hur vi uppfattas och uppfattar andra i möten. I skrift är allt det avskalat. Det var länge inte något problem. Den här artikeln behöver varken ett leende eller några yviga gester för att kunna uppfattas av läsaren. I ett längre brev kan man oftast uttrycka sig så pass uttömmande att kroppsspråk inte behövs på samma sätt som i ett fysiskt möte. I många textbaserade sammanhang är också ett neutralt tonläge av godo, exempelvis i forskning och nyhetsjournalistik. Den ickeverbala kommunikationen var med andra ord länge inte särskilt saknad i ett skriftspråk som hade få likheter med det talade språket.

Sedan kom sms och internet. Det blev betydligt svårare. Vår textbaserade kommunikation bestod plötsligt också av kortare dialoger, snabba meddelanden och samtal i likhet med den talspråkliga kommunikationen. Gränsen mellan talspråk och skriftspråk blev otydligare i den nya tekniken. Här fanns, förutom asterisker, förkortningar långt från Svenska Akademiens ordlista och anglosaxiska uttryck, även smileys. Små angivelser om tonläget i konversationen. Glad, ledsen, flirtig, retsam eller gapskrattande. En sorts ickeverbal kommunikation i det skrivna språket.

Smileys var länge ett bespottat fenomen, precis som det då så kallade ”chatt- och sms-språket” gav upphov till mycket oro. Konservativa språkanvändare var rädda för vad som skulle hända med det svenska språket när det plötsligt överöstes av konstiga förkortningar, uttryck och glada gubbar. Många bekymrade sig över ungdomens språk när deras skriftspråkliga kommunikation fylldes av symboliska flirtar och gapskratt. Om chattspråkets framfart inte stävjades skulle kanske en hel generation unga avsluta sina arbetsansökningsbrev med en blinksmiley. I början av 2000-talet inleddes således en rad forskningsprojekt kring ungas språkanvändning i internets tidsålder. Samtidigt dividerade språkforskare om vad detta internetspråk skulle definieras som. Var det talspråk eller skriftspråk? Internetspråket uppvisade ju många av det talade språkets signum; det var snabbt, spontant och handlade om att få mottagaren att uppfatta kärnan i meddelandet. Samtidigt var det, precis som skriftspråket, textbaserat.

Tio år senare har forskarvärlden kommit överens om att de är oense och lämnat frågeställningen bakom sig. Det är inte längre intressant att försöka definiera ett internetspråk som sedan dess utökats kraftigt och i dag också omfattar vår dagliga kommunikation i exempelvis sociala medier. Det är inte längre bara tonåringar som använder sig av korta textbaserade meddelanden. Hela Facebook och Twitter består av just sådana. En så dominerande kommunikationsform går inte att sortera in under de traditionella distinktionerna mellan tal- och skrift. Det är ingetdera och samtidigt både och.

Det visade sig dessutom att farhågorna kring att internetkommunikationen skulle förstöra de ungas skriftspråk var kraftigt överdrivna. Forskningen indikerade att ungdomar inte har några problem att skilja på den textbaserade skrift som används i uppsatser, formella brev och nationella prov och den som används i ett sms till bästa kompisen. De insåg förmodligen distinktionen mellan skriftspråk och internetspråk innan språkkonservativa och forskare hann ikapp.

Men varför var då just smileyn så provocerande? Min egen långvariga avoghet rörde bland annat språkliga normer. Om vi hade lyckats använda skriftspråket för att uttrycka nyanser och göra oss förstådda i hundratals år, varför skulle vi plötsligt vara handikappade? Smileyn var en enkel genväg. En lat och fånig företeelse för folk som inte orkade uttrycka sig ordentligt.

Men kanske handlade det inte bara om hur symbolanvändningen bröt mot skriftspråkets normer, utan också vilka som gick i bräschen för användningen. Dels var det ungdomar, vars språkbruk traditionellt alltid orsakat huvudbry och oro. Dels visar forskning att smileyanvändningen verkar vara vanligare bland kvinnor. Här blir smileyn en känsloangivelse och en understödjande samtalsunderlättare som bekräftar vad den andra har sagt. Forskningen är i analogi med vad som brukar utmärkas som typiskt för traditionellt kvinnligt språk: man bekräftar talaren genom kroppsspråk, hummanden eller skratt, uttrycker mycket känslor och är fokuserad på samtalet i sig och inte nödvändigtvis ett mål eller ett resultat. Det är naturligtvis en mycket generell bild av såväl kvinnligt som manligt språk, men överensstämmer även med traditionella könsroller där kvinnan är vårdande och känslosam medan mannen är rationell och målinriktad. Smileyn fungerar också utmärkt som en ursäktande markör, en symbol för att man inte är riktigt säker på sin sak eller öppnar för andra tolkningar.

Smileyanvändningen bryter mot många skriftliga regler, men också mot en underliggande norm där skriftspråket varit rationellt, resultatinriktat och tvärsäkert. Förmodligen var det inte språkets uppluckring per se utan snarare skriftspråkets torra ton som vi kritiker kände var hotad. Det kvinnligt betonade gullegullet och dialogmässiga öppningar för andra tolkningar hade ingen plats i skriftens värld. Liknande attityder fanns länge, och finns fortfarande i viss mån, kring exempelvis bloggande. En form av språkanvändning och offentlig plattform som domineras av unga kvinnor och som präglas av ett mer personligt och informellt språk.

I dag är smileys en naturlig del av internetkommunikation och forskningen betraktar dem helt enkelt som ett sätt att ersätta kroppsspråk. Den leende, avväpnande tonen behövs i textkommunikation som annars lätt leder till missförstånd när samtalspartnerns reaktioner inte syns. En ledsen smiley utgör en enkel markör kring ens känsloläge när man tackar nej till en middagsbjudning. Det är enklare och går fortare än att exempelvis skriva ”jag är ledsen över att inte kunna komma”. De allra flesta har inga problem att särskilja i vilka sammanhang som smileyn ska användas och när den är olämplig, på samma sätt som vi inte talar på samma sätt med våra närmaste vänner som med vår chef. Människan är generellt bra på att anpassa sitt språk efter situationen och samma sak gäller internetspråket.

Personligen har jag fått kapitulera och inse smileyns nödvändighet i knagglande textkommunikation eller som bekräftande markör. Den förenklar skriftspråket, men gör det knappast fattigare. I stället kan jag se smileys för vad det egentligen är: En underlättande funktion i internet- och sms-baserade samtal, varken mer eller mindre.

De tomma ordens makt

Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.

De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.

Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste “ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.

Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som “folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.

Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.

Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. “Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.

Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.

Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.

Krönika publicerad i VK Kultur 17/3

Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

Det är sånt här som håller mig vaken till fem på morgonen

Söndagens SAOL-frontande fortsatte med att jag och sällskapet fortsatte diskutera ord och slå i SAOL.
Bland annat började vi prata om ordet sublim.
För det första är det ju ett relativt vanligt misstag att blanda ihop orden sublim och subtil, trots att betydelsen skiljer sig åt.
Sublim: upplyft, svävande, hög
Subtil: (in i minsta detalj) väl arbetad, ytterst liten, minimal, hårfin

Subtils morfologi och uppkomst är dock relativt lätt att förstå sig på, man kan genom lite basic prefixlära fatta ungefär vad ordet betyder.
Men sublim! It makes no fucking sense!
Ordet är indelat i två morfem, varav det första måste vara sub-. Sub- är det latinska prefix som anger att någonting är under/underordnat. Vad har prefixet sub- i ett ord med betydelsen upplyft att göra? Vad är det för jävla tvärtomlek som svenskan håller på med helt plötsligt?
Eller har sub- en annan betydelse i det här fallet? Men i så fall vilken?
Det finns få saker som gör mig så obehaglig till mods som ord vars morfologi jag inte förstår mig på.
Kan någon hjälpa?

Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.