Jedi mind tricks i Agenda

Så har jag och Gustav diskuterat bonusar under helgen, med Agendas bonusdiskussion med Ibrahim Baylan som cream of the cream, och vi konstaterar båda att det här måste vi blogga om, men han hinner före och skriver väl ungefär det som jag tänkte skriva.

Jag blir så förbannat lack på att jag förväntas bli upprörd över det här. Jag blir trött på att man som vanlig löntagare nu sätts i en förväntad opposition mot företag, fack och stat, genom mediala vinklar av det sunkigaste slag.
Värst är naturligtvis kvällspressen som verkar gå ut hårt med tanken att hetsa pöbeln mot företagare och politiker. Inte bara gällande bonusar, utan ett hårdvinklat granskande av toppar inom alla sektorer. Det kommer inte att lindra lågkonjunktur och finanskris att hänga ut 48 politiker som åker på en tjänsteresa till Kalifornien. Det kommer varken att göra till eller ifrån att kalla resan för lyxresa och det äcklar mig att det finns en jävla cynisk tanke bakom att löntagare ska sitta och uppröras över fucking nothing.
Agenda och DN diskuterar LO:s inblandning i hot shot-bonusar, som om det vore en nyhet att facket och Svenskt Näringsliv är tighta.
Och mitt i allt står Ibrahim Baylan och påstår att den politiska oppositionen står för någonting annat än dessa bonusideal. Okej? Så vad gjorde ni själva när ni satt vid makten?

Precis som konstaterat i kommentarer till föregående inlägg är det socialdemokraterna som är jediriddarna i svensk politik. Man påstås stå för den goda kraften och projicerar sina egna slagsmål med the dark side of the force till Imperiet-alliansen, fastän man gjort exakt samma sak själv.
Ibrahim Baylan är veckans Obi Wan-Kenobi. Det är bara i en oppositionell underdogställning som man kan komma undan med att påstå att man skulle gjort någonting annat om man själv hade makten.

Diskussioner som inte görs rättvisa i Twitterformatet

Jo, Gabriel. När jag påstår att The Emperor,i Star Wars III, faktiskt är den enda postmodernisten i sammanhanget hänvisar jag till det han säger till Anakin när han försöker få honom på sin sida.
Anakin påstår att Jedis är goda och The Emperor svarar med att godhet är ett relativt begrepp.
Han är ju den enda som framhäver såväl godhet och sanning som både relativistiskt och subjektivistiskt.
The Emperor säger aldrig rakt ut att han står för någon slags absolutism och att det finns en dikotomi mellan godhet och ondska. Istället framhäver han kampen som man utkämpar med sig själv när man har The Force. Det är Anakins tolkning när han i slutet parafraserar George W. Bush i samtalet med Obi-Wan Kenobi och säger att om du inte är med mig är du min fiende. The Emperor säger aldrig någonting dylikt.
Det är också Obi-Wan Kenobi som ålägger The Siths med absolutism och dikotomiskt tänkande när han svarar Anakin att Only a Sith deals in absolutes. Oh really? Är det några som har en mindre komplex relation till godhet/ondska så är det väl The Jedis. Däremot är ju de övertygade om att de är good guys och duktiga på att utmåla fienden som the bad guys och kan således använda sig av en sådan projicering som att det är fienden som dealar med absolutes för att framhäva sig själva. Smart politisk argumentation från deras sida.

Jag säger inte att The Jedis inte också har issues med att slåss med the dark side of the force. Det är ju delvis därför jag älskar Star Wars. Det finns ingenting ont och gott utan båda delarna existerar i en och det är rädsla, ilska och dylika känslor som gör att man utnyttjar kraften på fel sätt. Men det som kanske irriterar mig med The Jedis fullständigt ologiska projicering, där de menar att de inte reagerar i termer av godhet och ondska, är deras underdogpositionering där de samtidigt framhäver sig själv som bättre. Genom att inte sträva efter makt, utan istället godhet och balans, rättfärdigar de sin dikotomi på ett sätt som The Siths och Imperiet inte kan göra.

Singelcoachning

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med “njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

jedimentaliteten (jag fokuserar kraften)

det är syrenerna på bakgården och på väggen har någon skrivit här bor kärleken personifierad. någon välter en cykel och jag stannar och stirrar på de svarta bokstäverna medan de skrattar åt den välta cykeln. folkölskvällar med reagge är enkla kvällar, på en säng någonstans kan man ligga och bara vara och lyssna till skruvade diskussioner om sömnsex och skedställningen och varför är jag så tyst och varför ler jag så?

på mitt lokala hemköp ger massoud mig alla flyttkartonger jag kan önska; tjejen kom hit vid åtta bara fråga efter massoud du vet jag ger dig alla bananlådor vi har! och i telefonen pratar jenny om blingblingkaninerna på kefalonia. det finns så mycket mineraler i gräset att deras tänder färgas silvriga och hon måste lova att fota. jag är dödligt fascinerad av dessa fakta, jenny skrattar och säger att jag nog är den enda som förstår värdet i upp-pimpade djur.

mormor ringer och frågar om jag äter ordentligt, berättar att hon väntar på döden, ifrågasätter värdet i att studera akademiskt när man är arbetarklass och vadå kvinnohistoria, som om kvinnor har någonting att komma med i historiebeskrivningen. sen gråter hon lite innan hon tillägger att min bror är duktigast av oss alla syskon för han har både bil, lägenhet och jobb och jag tänker att vissa samtal med ens familj är som en enda kortsammanfattning om varför ens fucked up hjärna funkar som den gör.

författarsamtalet över internet får mig att hylla det moderna samhället med dess teknik. jag sitter vid mitt skrivbord med pulverkaffe och snus och vid ett skrivbord någon helt annanstans sitter hanna hallgren med detsamma och inspirerar med sin helt osentimentala syn på språket. det där om att skriva mot sig själv, om att aldrig skriva för någon annan, aldrig tro att man har en egen röst eller ens kan komma med något originellt för ens egen röst är bara en i bruset av alla andra. om att man bara är en jättebebis som utforskar världen genom språket, det är brutalt och det är romantiskt på en och samma gång. mitt språk är just nu inte keeping it real någonstans; ängsligt sneglar det över axeln på omvärlden och frågar om det är okej, får jag skriva såhär? den inre cencorrösten bara hånler, vinner varje match och skrivläraren säger att jag vill för mycket, vill säga för mycket, blir övertydlig och överarbetar språket. medan jag i verkliga livet har hittat ett nu är mitt språk lika ivrigt överdrivande som jag själv en gång var.

hemtentan ramlar in i min inkorg och inspirerar och triggar med frågor om det performativa könet och den tvådelade könsmodellens framväxt. det är alltså den jag ska ägna mig åt idag, strax efter att jag ringt mamma och bett henne skicka ner en karta stesolid så att jag kan döva paniknerverna under flygresorna till och från paris.