Elin Grelsson

Jag läser Niklas fina inlägg och jag undrar om jag är på väg dit, om jag kraschar. Och jag har varit nära, så nära, så många gånger. Som en självuppfyllande profetia, en roll att axla som den driftiga, effektiva, duktiga och överkompetenta.

Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.

Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.

För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.

Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om de ojämställda sjuktalen och utförsäkringen.

Det här med att det första dygnet skulle bestämma resten av året är just bara vidskepelse. Antingen det eller så kommer jag under 2009 förvandlas till en Seth Rogen-karaktär av öl, pizza, porr och total slackness.
Då känns det här andra dygnet betydligt mer representativt för året. När man vaknar klockan nio med andan i halsgropen och börjar jobba men har femtio olika pågående saker, vilket gör att man mest yr omkring och inte gör någonting.

Att ta en veckas julledigt är behövligt, men det jävliga kommer ju när man sätter sin egen jobbagenda och de där högarna med saker som man borde ha gjort har växt medan man själv åt chokladpraliner framför Bringing Down The House eller annan film av dylik karaktär.

De kommande veckorna kommer bestå av uppsatsskrivande, artikelskrivande, kursavslut på Bona Folkhögskola, kursintro på Bona Folkhögskola (ja, det blev en fjärde termin där också), kursintro på en kurs i textjournalistisk, kursintro på en kurs i grafisk kommunikation, förberedelse för möten, möten, inlämningar och deadlines, kursintro i en universitetskurs med namnet Kultur, erotik och sexualiteter (bara namnet! I can’t help myself!), jobb och sen ska jag vara i Stockholm en halv arbetsvecka.
Och däremellan ska det väl bloggas, I asume. Men det löser sig väl.

Jag är alltså hemma hos mina föräldrar nu. En hel dags tågfärd featuring kräkande och skrikande barn på X2000 samt en ersättningsbussresa genom skogarna mellan Bräcke och Östersund tog mig hit.

Nu sitter jag i de obligatoriska mjukisbyxan, tjocksockan och gammlinnet, med nyinköpt snus och julkaffet. Har högar av böcker inför uppsatsskrivande, antagningsbesked, orecenserade skivor, obesvarade mail och texter att ge respons på.
Allting snurrar i huvudet. Ofokuserat kaos av för mycket att göra.

Men utanför faller snön och i lägenheten är det så tyst att jag nyss hörde hyacinten slå ut lite mer.
Här ska jag vara i två veckor. I mjukisbyxan och så mycket lugn att jag ändå kan stanna upp med en kopp julkaffe och betrakta en hyacint när den slår ut. Mina mest frekvent sagda meningar under de kommande två veckorna kommer med största sannolikhet att vara:
- Sätt på mer kaffe!
- Men du fuska ju! Lär ju va jag som hade rätt på den frågan!
- Är skumtomtarna redan slut?

Att under tre månaders tid skriva klart ett råmanus till en roman, plugga heltid, jobba deltid, skuggdoktorera i lingvistik på deltid, frilansskriva, blogga, sammanställa en bloggbok, lansera en bloggbok, planera och genomföra en releasefest, träffa vänner och träna fyra dagar i veckan är egentligen ingen prestation. I retroperspektiv, efter att man kraschat och sänkt tempot, kan det verka som en prestation. Men att prestera är aldrig en prestation, det är bara något som man gör, något som man knarkar eller ett sätt man lever på.

En prestation, för somliga människor, kan vara att stänga av datorn som skriker stress och viktigheter och lägga sig på diagonalen i sängen istället. Halvslumra under en bok, vakna halvnaken och sömnmosig med salivspår på kudden medan värdefulla minutrar en tisdag eftermiddag rinner iväg utan att man bryr sig om att fånga dem. En prestation, för somliga människor, kan vara att bara ligga där på diagonalen och vara alldeles oviktig, genomtråkig och småful. Stirra upp i taket, pilla sig i naveln och låta tankarna korsa varandra som de vill. Ibland stryka sig själv på insidan av huden, fingrarna som viskar;
- Hej du lilla människa, du är allt bra underbar du.

Häromdagen fick jag panik och började gråta när jag försökte slå på datorn. Hjärtat började bulta och det skrek ett stort orkar inte inuti. De senaste veckorna har snurrat för fort, det vet jag och det snurrar fortfarande för fort.
Jag säger alltid att hey, det är lugnt men jag kraschar nästan alltid. Kraschar som i att inte sova på en hel vecka, hyperventilera mig till sömns tidig morgon, sluta bubblan omkring mig och varken orka eller hinna vara den där närvarande människan jag vill vara. Kraschar som i att inte orka äta, vara konstant genomtrött och bli onödigt orolig över saker som med största sannolikhet ordnar sig på något sätt.

Jag är en spinningfantast. Spinning är ett typiskt träningsfenomen som man antingen är lite småberoende av och älskar eller inte alls förstår alternativt hatar. Mina vänner suckar åt mig när jag berättar lyriskt om känslan av att cykla sig genomsvettig med endorfiner rusande i kroppen till någon gammal eurotechnohit.
När jag träffade Panso för första gången i verkligheten för några veckor sedan pratade jag om oss. Spinningmänniskorna. Vi som faktiskt kan se spinning som något meditativt, för mig den enda meditationsformen som funkar. Fuck yoga och sånt shit, det gör mig bara rastlös. Meditation är också att sitta med slutna ögon i ett mörkt rum med trettio människors forcerade energi omkring sig och till ljudet av musik och sina egna bultande hjärtslag cykla som om det gällde livet.
Jag pratade om att spinningmänniskor också ganska ofta är strävansmänniskor. Det är någonting med alla strävansmetaforer i spinning som gets me going. De där imaginära backarna som man ska ta sig uppför, vet att man ska nå toppen. Instruktören som pratar om sex minuters backe, lägg på mer motstånd för snart ser ni toppen. Och man är nära maxpuls, flåsar, försöker djupandas, benen på väg mot mjölksyra, kroppen genomvarm och man tänker att jag måste klara det, jag kan klara det. Så når man toppen. Återhämtning. Jag fixade det.

I spinning är återhämtningen efter de tunga maxpulsbackarna nödvändiga. Man pallar inte att cykla på mycket ansträngd nivå i femtio minuter. De där återhämtningsintervallerna då man får lätta motståndet, lugna pulsen till lätt ansträngd nivå, sluta ögonen, bara vara utan instruktioner eller påpressande måste finnas för att man ska orka sig genom passet.

Jag är i slutet av första backen. Det är fruktansvärt tungt just nu. Pulsen är uppe i maxnivå och hjärtat klappar hårt, benen värker. På mitt skrivbord ligger en tågbiljett. Nattåget Norrland 19 mars. Sex dagar. Återhämtning. Låta pulsen komma ner i lätt ansträngd nivå, inga instruktioner – bara vara, lätta på motstånd till medvind.
Jag ser toppen, jag ser återhämtningsintervallen av mjukisbyxor, släktmiddagar, längdskidor och böcker. Så jag lägger på mer motstånd med presentationer och kurslitteratur, väser i skallen till mig själv som jag gör under spinningpassen.
– Kom igen, du klarar det. Det vet du.

För andra veckan i rad blir jag hemskickad tidigare av en kollega.
- Du mår ju inte bra, säger hon där jag sitter i receptionen och stirrar ut i tomma intet efter att ha stressrusat en hel dag med disträskallen och försökt göra rätt.

Jag mår ju inte bra och allting är sådär intensivt att jag inte orkar eller hinner med. Skrivarkursen drar igång med nya uppgifter och Stina från institutionen mailar, säger att måndag kan vi väl ha ett möte och gå igenom din ansökan, var beredd med idéer på hur din ansökan ska förändras och se ut. Det är sista veckan på jobbet och chefen som undrar när jag kan komma in och jobba och chefen från gamla jobbet som ringer och undrar om jag kan börja jobba hos dem nästkommande vecka och det är alltid någon som hör av sig och vill träffas varje dag och det är han som jag är kär i och som jag inte hinner vara den jag vill vara för och det är träning, tvätt och städ och matlagning och ekonomi och budget och allting, allting som rusar, skenar redan nu.
På nätterna gör jag allt annat än att sova. På dagarna värker kroppen konstant, nacken skriker och strålar ut i armarna och magen är konstant uppsvälld.

Det finns en aspekt av det hela och det är naturligtvis den ekonomiska. Jag måste arbeta extra för att kunna studera, jag vill studera på högre takt än helfart för att slippa ta så mycket lån, jag måste konstant oroa mig för ekonomin för att den nästan aldrig går ihop. Det är en stor, orättvis och tung aspekt. Jag tar tillbaka det jag sagt om värdet i att extra-arbeta just nu. När en vän säger att hon kommit fram till att hon nog inte ska arbeta utanför studierna kommer ett sting av missklädsam, jobbig avund över mig. Jag vill också kunna prioritera bort det.
Det finns en annan aspekt av det. Det är den om att Fröken duktig-ränderna aldrig går ur. Oförmågan att vara en människa som någon gång lär av sina misstag och börjar proritera. Desto mer av den gamla vanliga överoptimistiska tron till min egen förmåga att vara den där moderna människan med alla jonglerande bollar. Läsa två helfartskurser samtidigt och prestera bäst, jobba med en projektansökan som ger mig en doktorandanställning, arbeta minst en dag i veckan, träna fyra gånger i veckan och äta hälsosamt, ha ett rikt socialt liv och vara en bra vän, flickvän, dotter och syster, ta hand om hemmet, utvecklas intellektuellt och hänga med i kultur- och nyhetsflöde. Klart jag kan, klart jag vill. Varför skulle det inte gå?

Ja varför? Jag ställer mig frågan när jag sitter där på golvet bland alla osorterade papper och tankar en dödstrött tisdagkväll med trötthetsflimmer, värk i hela kroppen, uppsvälld mage och gråt i halsen. Den här intensiva hösten har ju knappt börjat. Jag behöver en manual för att tampas med min egen duktighetssträvan. Mest av allt kanske en manual för att orka vara en modern människa med många bollar i luften. För jag är ärligt talat inte så bra på att vara det.