Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.