Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som “gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli”, oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga “det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning” och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.