Hell yeah!

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en…öh…konsertrecension.

Introspektion/självpepp på tåget någonstans mellan Ånge och Gävle

Det enda du behöver göra i livet är att välja. Valet är det enda som du inte slipper undan. Välj vem du ska vara eller välj att låta någon annan göra valet åt dig. Välj om du ska agera eller vara passiv.
En blank röst är också en röst, ickevalet är också ett val.

Välj om du ska gå vidare eller göra det passiva valet och stanna kvar.
Du kan räkna dina ärr och kategorisera dina sorger. Lägga armarna i kors och snudda tungan i bittersmaken när allting står dig upp i halsen; all skit man ofrånkomligen tar, alla gånger det blivit fel, alla sår man fått. Lägg armarna i kors och fortsätt vältra dig i illamående, svedan i halsen efter allt som gjort dig ont.
Ickevalet är också ett val.

Eller välj att knyta dina nävar tills knogarna vitnar, köra fingrarna i halsen och spy. Illamåendet strax innan är alltid värre än själva kräkningen. Så spy upp alla lögner och osanna ord, spotta ut varenda oförätt och förödmjukelse, hulka upp varje osynliggörande och utnyttjande och få ur dig all den där frätande gallan av svek och motgångar.
Töm allting och bygg upp ett starkare immunförsvar. Baby, ekvationen är exakt såhär enkel:

För alla gånger som du hållit käften eller tystats ner: Skrik lite högre.
För varje felaktigt som sagts ord om dig: Ge dig själv några fler rätta svar.
För varje svek och varje lögn du fått: Ge dig själv ännu mer ärlighet och fasta löften.
För alla gånger som du osynliggjorts eller definierats av någon annan: Skapa ännu tydligare konturer runt dig själv.
För alla gånger som du förminskats eller förminskat dig själv: Bli ännu lite större.
För alla gånger som du varit någon annans hora: Bli ännu mer din egen madonna.
För varje hårt ord du fått: Ge dig själv dubbelt så många mjuka.
För varje törn som försvagat ditt hjärta: Tvinga det att slå dubbelt så hårda slag.
För all energi som stulits ifrån dig: Ge dubbelt så mycket energi till dig själv.
För alla gånger som du blivit förödmjukad, förlöjligad och tillintetgjord: Ta dig själv på ännu större allvar.
För alla fel du gjort: Gör ännu flera rätt.
För alla gånger som du utnyttjats: Bygg ännu starkare gränser.
För varje minne av en dåtid: Ännu fler möjligheter i en framtid.

Så. Valet är ditt.
Sitt kvar, lägg armarna i kors. Känn smaken av bitterhet på tungan, idissla dina sorger och låt halsbrännan av gamla svek svida.
Eller kör fingrarna i halsen, spy upp hela skiten, knyt nävarna och gå vidare till att bygga ditt immunförsvar ännu starkare.
Valet är ditt, homie.
Det är alltid bara ditt.