Elin Grelsson

Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.