Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Bröst, horor och den tasmanska djävulen (uh uh you can´t tell me NUTHIN´)

Egentligen hade jag tänkt skriva något om kroppsvätskor. Eller om att viktuppgången äntligen nått peaken att det börjar synas på tuttarna, d.v.s. det sista men mest efterlängtade stället. Eller om sms:et jag fick från C. i Tanzania häromdagen, det där han undrade om man fick säga bög till en lesbisk tjej och kallade mig sprutluder med en blinksmiley efter.
Eller hur Jenny dag efter dag räddar mitt liv på jobbet. Vi kan ta det från Star wars-nördande, friskvårdstöntande i gymet/friskvårdsrummet som är ett stort fritids där jag på en gång blir förbannad när jag är sämst i världen på bordtennis och går loss på boxningssäcken istället, samtal om sexleksaker och varför det är så tabubelagt för män att använda dem medan kvinnor kan prata ganska frispråkigt om det (min eftermiddagstrött-analys löd män har ju redan porr och horor, de får fan nöja sig nån gång!) till det hysteriska skrattet efter att Jenny återigen tagit upp det fyllestadie of mine som hon väljer att benämna som Den tasmanska djävulen. Det är efter Paris-fyllan, d.v.s. då jag är snygg, flirtig och ganska charmant och istället gått över i någon slags bonanzafylla. Jag vände mig till almighty Wikipedia för att kolla upp de tasmanska djävularna. Notera följande information; vidrig odör när den blir stressad, ett ytterst högljutt och störande skrikande och ett elakt temperament. Helvete. Det är ju jag klockan tre en fredagnatt på Järntorget.
Jag skulle också kunna skriva om varför jag inte ska åka till London, om mannens försök att få med mig på hippiefestival i helgen och mina independent woman-försök till svar, hur fantastiskt bra Commons The game är, hur jag morgon efter morgon behöver Timbalands Oh Timbaland för att ta mig till jobbet eller mina utrop om saknade luckor i populärkulturbildningen när varken Jenny, André eller Anders känner till Boney M:s Rivers of Babylon.

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting fräckt och roligt, men jag är inte fräck och rolig just nu – jag är nog lite för mycket mig själv igen. Och istället skriver jag, på äkta sakerunderhuden-manér, att jag är så förbannat trött på att vissa saker aldrig går över. Jag och en vän hade ett sådant samtal, om när människor säger åt en att man är någon annan nu och det där var ju längesedan och gå vidare. Hur svårt det är att kunna ta in den informationen när man bär samma ryggrad som personen som gått igenom allt det där. Man kan få distans, växa lite kanske, men ryggraden alltid densamma.
Inom loppet av några dagar sliter jag upp lite sår. Det ena helt oväntat, det andra var jag förberedd på i den mån man kan förbereda sig. Det ena som följer mig alltid som dyker upp en vanlig söndageftermiddag och blir aktuellt igen över ett samtal om Susanna Alakoskis Svinalängorna. Hur mycket pengar Landstinget än pungat ut för att få ordning på mig finns det alltid med en och när det väl slår emot igen är det samma onda krafter i maggropen, samma tungsinthet och obefogade ilska efteråt på helt andra saker för aldrig aldrig säga vad jag egentligen är så arg över. Det andra törnade, svedde lite för nyligen; för lite växtvärk emellan om än med inte samma hårda verkan som det första såret. Samma gråt i halsen efteråt, samma utmattning efter att ha ansträngt mig i flera timmar för att låtsas som om såret inte finns.
Tyngden över axlarna. Hur går man vidare? Skrika och gråta och leva rövare tiotusen gånger om? Kräva förklaringar, förlåt, förståelse. Det kommer inte göra någonting ogjort. Det kommer inte läka några sår eller göra någonting annorlunda. Allt som hänt har hänt. Ryggraden; det otrygga barnets ryggrad, den hjärtesvidande flickans ryggrad är fortfarande min ryggrad och det enda jag kan göra är att sträcka på den och försöka hålla den så. Och ur ett annat perspektiv tillhör ryggraden en människa som själv har gjort fel, delat ur törnar och sårat. Medvetenheten om ett eget svart samvete hjälper också i medvetenheten om att saker händer, människor agerar fel och gör illa och det är mänskligt.