Elin Grelsson

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av – vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Någon gång vill jag träffa Niklas Hellgren och sitta och diskutera med honom i så många timmar att vi glömmer vad klockan var när vi började. Jag vill höra honom blanda privat och teoretiskt, såsom få behärskar så lysande som Niklas. Jag vill insupa hans klokheter, nicka och le.
Helst av allt skulle jag vilja ha honom som terapeut, både för mig själv och som relationsterapeut.

Tills dess nöjer jag mig med det här inlägget.

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.