And I’m stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

Subtiliteter

Den värsta sortens ofrivillig beröring är av den subtila sorten. När jag blir nypt i rumpan, fasthållen eller liknande är det enkelt att säga back off, vad håller du på med; antingen i ord eller i handling och kroppsspråk.
Men sedan finns det den där subtila beröringen. En hand som snuddar vid ditt lår på sätet bredvid, någon som står alldeles för nära med ett pekfinger nära din midja på en överfull spårvagn, en hand som stryker över din rygg när någon försöker tränga sig förbi i en trång krogmiljö eller någon som dansar bredvid och råkar komma åt dig med handen.
Den där sorten där man inte vet. Är det med mening eller inte? Är det hoppsan bara råkade-beröring, flirtande som är lätt att neka eller är det tafsande, en kränkning. Den subtila beröringen är den svåraste att veta hur man ska hantera, den som på ett sätt integritetskränker mest. Man lämnas med en obehagskänsla, men vet inte om man har befogenhet för den. För människor vistas på trånga ställen, kroppar stöter i varandra, man snuddar okända människor dagligen. Ändå är det något i just den beröringen som känns fel.

Jag var på konsert igår. Jag vill bara dansa med syster och ha skitskoj och det hade vi, om än vi var trötta och Svenska Akademien levererade inte lika mycket som vanligt eller så var det bara jag som var på dåligt humör. Skitsamma. Bredvid mig står Grabbarna grus-killarna (naturligtvis) och jag upphör aldrig att förundras över hur de lyckas befinna sig på varenda konsert. Från Belle and Sebastian till Svenska akademien. De är alltid där och fyllebrölar och tränger sig. En stund in i konserten känner jag en hand om min midja.
– Fan vad sexig du är när du dansar, viskar en av grabbarna grus.
– Tack du, säger jag, möter inte hans blick och tar resolut bort hans hand från mig innan jag flyttar mig lite längre bort. För det är ju så man gör när man känner sig utsatt. Det är jag som flyttar på mig, inte han.
En stund senare, återigen en arm på min rygg.
– Men du tjejen, hallå.
– Du jag är inte intresserad säger jag och knuffar bort hans arm. Flyttar mig några centimeter bort till.
Några låtar senare också känner jag det. En snuddning vid min rumpa. Helt klart en hand som råkar röra precis där, bara lite, men ändå så obehagligt och att han inte fattade mitt nej. En kort sekunds avvägande över subtiliteten. Man får inte protestera när beröringen är så kort och så snuddande, man får inte bli arg. Samtidigt en uppdämd ilska över alla gånger jag varit ute och känt mig kränkt och obehaglig till mods av alla ofrivilliga beröringar. Nä nu jävlar.
- Vad fan håller du på med?, skriker jag och överröstar självaste General knas, vänder mig om med den sortens svarta blick som jag får när allting bara är ilska och som ingen människa vill ha fäst på sig.
Så fort jag vänt mig om inser jag mitt misstag. Ögonen jag möter är inte grabbarna grus-killens, det är en helt annan snubbe som bara stod och dansade med sina vänner, råkade svänga med armen. I hans totalförskräckta blick förstår jag att min ilska var obefogad. Jag ler avväpnande och vänder mig återigen om. Han knackar på min axel.
- Alltså du. Du får verkligen inte tro att jag tafsade på dig, jag dansade och du vet, jag bara råkade svänga armen också hamnade handen där och shit, det var verkligen verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Det är lugnt, ler jag, jag överreagerade, trodde du var någon annan.
- Jamen, alltså jag förstår att du blev sådär skitarg om det varit så att jag verkligen tafsade, men du får inte tro att det var så.
- Det tror jag inte längre, svarar jag.
Någon minut senare knackar han på min axel igen.
- Du, jag och mina kompisar ställer oss en bit bort nu istället. Det märks på dig att du fortfarande är besvärad. Jag vill inte att du ska känna dig illa till mods för att jag råkade ta på dig och så. Så vi ställer oss här borta istället, hoppas du får en trevlig kväll ändå.
Och jag bara ler. Av tacksamhet och förvåning över vilka fantastiska snubbar det finns. Men han var tvungen att flytta på sig för att jag var tvungen att flytta på mig för att en annan människa inte kunde ta ett uppenbart nej. Det där med subtiliteter och beröring blir bara svårare. Den här gången blev det jättefel och det har definitivt inte blivit lättare för mig att säga ifrån i framtiden.

För att orka fortsätta låtsas vara det de kallar normal

Och Urkult var urladdningen av tramsighet, råtöntighet, kärlek och galenskap som jag behövde för att fortsätta. Alla dessa dagar – fyra veckor – som jag har kvar då jag sitter på kontorsjobbet och blir smädad av små läkarstuderande råttor som tror de står över mig, är bättre människor bara för att sitter på en studentplats på sjukhuset och bita ihop med service minded-leendet kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då kroppen stressbultar över inlämningar, ekonomi, hemtentor och allt det där kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då det krävs av mig att jag är en normal, vänlig, service-minded, strukturerad och duktig människa kan jag tänka på Urkult.

Jag kan tänka på solnedgången vid forsen och Edvins rörda min och mannen och jag som blir lämnade ensamma där på bänken och den romantiska stunden som är vacker sådär så att skräpplockaren ursäktar sig för att han stör romantiken när han går förbi, fast som egentligen handlar lika mycket om en prestigediskussion om det är dimma eller industrirök som vi ser i fjärran (hans argument är att dimman stiger uppåt, mitt argument är att jag är från Norrland själv och dimman stiger uppåt här).
Jag ska tänka på ölen och skratten innan Svenska Akademien och konserten minns jag inte så mycket av och det handlar mindre om alkoholhalt och mer om lyckan i dans och sång. Minns liveversionen av Upp i höjden, Resa sig upp och mitt och Majas hoppande på Du kan om du vill och jag minns hur fyllemannen tar tag i mig ibland och viskar att jag är fin och vacker när jag dansar och underbar tills han ursäktar sig med att han är full och kär och då blir man sån.
Jag ska tänka på dansen i ladan, Bob Marley och Sister Nancy och äntligen får röven må bra och det är exakt det jag menade i det här inlägget, vad jag längtat efter; opretentiös, lycklig, galen dans och mitt i allt spelas Markoolios Ingen sommar utan reagge vilket blir snackisen på campingarna dagen därpå i upprörda toner, men där står två idioter och dansar och sjunger och skrattar och det är jag och Maja tills vi slutligen får med mannen och hans vän på noterna. Och det var väl kanske inte Markoolio jag hade i åtanke när jag bad om opretentiös dans, men jag bjuder på den, jag bjöd på allt just då.
Ölen i dimmig, tidig morgon med Varan-TV-citat och sedan vakna upp till en dag med slött häng i gräset där vi betraktar kontaktimprovisationen med skönt hånande uttryck. Någon kallar det tönteri, någon annan säger att det är före detta mobbade kids som aldrig fått kroppskontakt och mitt sarkasmhjärta skrattar sig lyckligt och lättat för kärleken mår bäst av lite rolig elakhet då och då.
Jag ska tänka på en lördagkväll med vinfyllan och jag och min sister in crime som rör oss från pk-vegan-hänget till Viktoriahänget till granntältshänget till Kenthänget, från camping till camping med ökande fylla och hjärtan som älskar människor som bjuder på mat, allsång och Justin-covers, vägbeskrivningar genom åkrar när vi villat fel och att vara fulla och töntiga och skita i vilket.

Jag bjuder på den. Jag bjuder på allt. Markooliodans, önska The River av mannen-med-gitarr och sen skråla med, vara fullast i bilen och skrika om att få höra hits i bilstereon, se ut som ett mumintroll i min för stora, vita regnponcho, gå fram till några och slå sig ner för att de spelar Kent, prata om kärlek och lycka och stora vackra saker som en annan lycklig, ocynisk hippie. Urladdningen; jag kanske orkar fortsätta vara det som kallas människa i det som kallas den normala vardagen nu. Ett litet tag till i alla fall.

utan kärlek, då svälter vi ihjäl. utan hopp förtvinar vår själ

ut från afropasset med svettrännilar nerför ryggen, blir stående i häggblomster och bara knarkar sommardoft. i mobiltelefonens inkorg finns ett fint sms och i hörlurarna sjunger svenska akademien om kärlek och gemensamma mål.

det är ett imorgon då vi sätter oss på tåget till stockholm och ett i övermorgon då vi sätter oss på flyget till paris och sedan kommer jag hem, snor ihop en hemtenta (jamen precis så) och flyttar. så drar allting igång med jobbet och norrlandsvistelse igen, samtidigt som stadsbilden blir ännu grönare och min lillasyster blir den sista av oss barn att sjunga om lyckliga dar.
uppbrott. bilden förändras. nietche och berget; nådde jag någonsin toppen? är det meningen att man ska nå toppen? jag har solskensmornar, utvilade ögon, starka armar och pirr i magen. toppen ska man inte nå, man ska bara sträva. vila ibland. just nu vilar jag. den här sommaren vilar jag, bringing happiness back, spänner armmuskler och hjärnmuskler och kanske hjärtmuskeln till och med.

min puls slår i baktakt och jag klickar förbi bilder av justin-hösten med allt det nya; konturerna igen jag såg dem. den där vintern då det alltid regnade och jag aldrig sov, ringde honom tre på morgonen för att få veta om han låg med henne eller inte och grät till ljudet av nas medan morfar lekte med döden så att vi alla satte hjärtat i halsgropen. den här våren; jag blev trasslig, sen förlorade jag mig i cigaretter och okända ögon, okända händer, sov och skrev och gick ner sex ölkilo på köpet sådär.

klick; nu tar vi nästa bild. det är häggen som blommar och viskar sommar och den här sommaren tror jag på. jag och mina vänner, parkerna och min lägenhet med dörren alltid på glänt. det här är sommaren då vi ska samlas och vi ska älska varandra och skratta oss gråtmilda ihop, diskutera, kreativera och sen ska vi bara förändra och krossa. fuck klimatförändringar, sd-kongresser, anders borg-hästsvansar, tomma löften, alienation och desperation. fuck den flexibla arbetsmarknaden, byråkrati och spruckna drömmar. i sommar bara älskar vi och allting blir bra.
- det värsta som kan hända är att man förlorar tron på människan, sa någon till mig.
den här sommaren ska jag tro igen och sen kan vad som helst hända och kanske gör vi revolution eller så blir vi bara lite gladare, lite klokare och tror lite hårdare men skitsamma; det kommer att bli en fantastisk sommar i vilket fall.