Bibel som kräver skämskudde

Text publicerad i GP Kultur 2/11

Ett ”All Access Backstagepass till Bibeln ”. Så beskriver prästen Fredrik Beverhjelm den nya Konfirmandbibeln som han arbetat fram tillsammans med kollegan Rickard Bonnevier och som nu ges ut på Verbum Förlag.

Med ett omslag i turkost gummi, plats för anteckningar, tecknade bilder i serietidningsformat och citat av bland andra den gamla Baywatch-stjärnan Pamela Anderson och Nirvanas frontfigur Kurt Cobain ska ungdomarna lockas in i Bibelns värld.

Den nya layouten är förvisso lockande och ökar läsbarheten, det kan nog både ung och gammal tycka. Vissa grepp är välkommet pedagogiska, som en introduktion till hur Bibeln ska läsas och olika tolkningar som har gjorts av Bibeln. Men mycket av innehållet blir också en pinsam uppvisning i hur övertydligt och fånigt det blir när vuxna ska prata med unga på ungas språk. Den ger sken av att Bibeln både är mer komplicerad och ointressant än vad den behöver vara och att ungdomar kräver idolbilder, populärkultur och teckningar för att lockas. Vissa inslag får mig att känna mig som en rodnande tonåring inför en pinsam pappa. Referenser till 90-talsikoner som Pamela Anderson och Kurt Cobain säger en del om omarbetningens tafflighet. Vilken högstadieungdom i dag vet vad Baywatch är?

Få lyckas beröra med sin predikan

Text publicerad i GP Kultur 14/10

Mellan de glest befolkade raderna i den gamla stenkyrkan ekar prästens ord. Det är söndag, högmässa och predikan. Under ett par veckor har jag åkt runt mellan Göteborgs olika kyrkor – från förort till centrum – och lyssnat till predikningar. Nu tycker jag mig känna igen en hel del. Rötterna i dagens Bibelord, blicken mot samtiden och kopplingen till Jesu liv och gärning.

Svenska Kyrkan har vid flertalet tillfällen fått kritik för att vara för populistisk och samtidsorienterad. En gängse tolkning är att det blivit en ängslig institution i en sekulariserad tid, skild från staten och som dras med ett ständigt medlemstapp. Kyrkan är mer intresserad av att synas och locka besökare än att erbjuda teologisk fördjupning. Exempelvis har teologen och författaren Ann Heberlein beskrivit samtida predikningar i kyrkan som ”plattityder om livspussel och miljö och uppmaningar om att kramas lite i stället för Guds ord” (Kyrkans Tidning 14/8 08).

”Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker om det inte berör dem personligen”, sammanfattar ledarskribenten Brita Häll samtida tendenser i en artikel i Kyrkans Tidning (23/6 10). En predikan som talar om en abstrakt Gud och tar avstamp i Bibeln utan att knyta an till jaget är helt enkelt inte särskilt gångbart längre. Vi vill bli tilltalade som individer, inte som delar av kyrkan och den kristna tron.

Jag besöker en rad kyrkor i Göteborg under trefaldighetstiden, som inleds veckan efter pingst och avslutas vid Domsöndagen, sista söndagen före advent. Namnet syftar till den treenige Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Trefaldighetsdagarnas gudstjänster präglas av teman kring att vara människa och kristen, att leva i enlighet med den kristna tron och människans relation till Guds tre ansikten.

Samtliga predikningar utgår ifrån dagens Bibelord men tar på ett eller annat sätt också upp tiden som vi lever i. Bibelorden blir en inledning, men vävs också in i efterföljande resonemang som tar tydligt spjärn mot aktualiteter, samtid och dagens samhällsklimat. Men det går att urskilja två skilda sätt att angripa dem:

Det första sättet innebär ett aktivt ställningstagande och en predikan som snarast berör vår relation till andra människor och till samhället. Efter att ha lyssnat till berättelsen om den barmhärtige samariten talar prästen om civilkurage, medmänsklighet och engagemang. Här tar prästen upp en enkät gjord av en kvällstidning kring hur många som skulle ha gripit in under den uppmärksammade misshandeln i Kortedala om de hade varit på plats. I resonemanget finns även en uppmaning till förståelse för den utsattes situation och insikten om att det hade kunnat vara vi. Vi måste hjälpa utan att kränka, menar prästen som tar det frekvent använda ordet ”utanförskap” som exempel på kränkande begrepp. Här finns ett tydligt politiskt ställningstagande. I predikan riktas kritik mot både politiker och det politiska språket, men här finns även ett resonemang om vår passivitet framför nyhetssändningar. Empati är inte samma sak som medmänsklighet är huvudbudskapet och syftar till ett aktivt engagemang av den sort som samariten och Jesus ägnade sig åt.

Det andra sättet handlar snarare om Guds omhändertagande och innebär en mer passiv roll. I en predikan tas exempelvis olika former av bekymmer upp. Våra liv består av större eller mindre plågor. Några definieras som de ofrånkomliga: ungdomar som oroar sig över arbetslöshet och bostadsbrist och ensamstående mödrar som lever på marginalen och därför bekymrar sig över pengar. De katastrofer och krig som vi ser på tv återkommer även i denna predikan. Här konstateras att Jesus delar allas plågor. Guds frid skyddar också den som lever på marginalen eller lever i ett krigshärdat land. En annan sorts bekymmer kallas för ”de onödiga som vi skapar själva”. Det är rädslan för att inte hänga med i trender och vara tillräckligt duktiga och snygga, vilket kopplas till en samtid där vi matas med budskapet att vi inte duger som vi är. Här hänvisas till Jesus ord ”gör er inga bekymmer”. Den verkliga tryggheten kommer inte genom nya kläder, utan genom att lita på att våra liv ligger i Guds händer. Det enda verkliga bekymret är också ett: hur vi ska kunna leva kristet och leva i Guds rike. Här finns inte den aktiva människan på samma sätt. Politiken är lika frånvarande, trots att såväl arbetslöshet som ensamståendes ekonomi nämns. I stället är det relationen till Gud som är i centrum.

Lyckas predikningarna säga någonting relevant om vår tid? Finns här någonting annat än de plattityder och den individualism som påpekats? Svaret på båda frågorna är ja, men få lyckas. Den samtidsorientering som förekommer är – som Heberlein konstaterat – ofta fylld av plattityder och budskap som vi redan hört en gång för mycket. Truismer om att våga vara dem vi är och bry oss om varandra befäster fördomen om Svenska Kyrkan som en mjäkig institution som vill vara alla till lags. Lugnande ord om att Gud skyddar alla hjälper varken mot arbetslöshet eller behövande fattiga och kan snarare ses som en obehaglig påminnelse om en kyrka som länge ignorerade maktrelationer och nöjde sig med att konstatera att även fattiga kommer till himlen. Prästerna gör ett stundtals mödosamt arbete med att aktualisera Bibeltexter så att de passar i ett nutida sammanhang, men mer engagemang än att hänvisa till nyhetssändningar och mode är ändå önskvärt för att det ska vara relevant. Det är en förvirrad kyrka som visas upp och en förvirrad tro som förkunnas.

Men det finns undantag. När predikan vågar ställa krav på människan är den som allra starkast. I ett låt gå-samhälle, där alla ska följa sin individuella vilja, är det välgörande att lyssna till ett rättesnöre om hur vi ska leva. Den sortens altruism som förespråkas i kyrkan hörs sällan annars och när den riktar stark kritik mot både oss som individer och samhället som kollektiv blir den viktig. Här märks också en vag skiftning i vad synden kommit att handla om. Att vi ska be om förlåtelse för att vi inte älskat Gud över allt annat har tonats ned betydligt. Kanske finns här en insikt om tidens gång och att Gud inte fungerar som primärt kärleksobjekt för de allra flesta, inte ens de troende, längre. Synden handlar snarare om att vi inte handlat i enlighet med Guds vilja – att leva i kärlek, förlåtelse och med ett starkt patos.

Den starkaste upplevelsen ligger kanske inte i orden utan i handlingen. Strax efter predikningen om den barmhärtige samariten och aktiv medmänsklighet, mitt under nattvarden, börjar två kvinnor att gråta högt. Prästen släpper för ett ögonblick allt och går i stället fram till kvinnorna, ser dem i ögonen, stryker över deras kinder och kramar om dem. Den inspirerande handlingen bär jag med mig mer än alla ord.

Kristen irrfärd på stormiga vatten

Krönika publicerad i GP Kultur 18/3


Det är inte lätt för Svenska kyrkan att manövrera i ett samhälle där religion blivit en av de stora debattfrågorna, samtidigt som främlingsfientlighet inte sällan maskeras i ­religionskritiska ordalag. De senaste striderna vittnar om en kyrka som inte vet vilket ben man ska stå på.

I Kyrkans Tidning i augusti kritiserade prästen Helena Edlund dem inom kyrkan som tar ställning för mångkultur och islam. För någon månad sedan besvarade Helle Klein detta i samma tidning, där hon avslöjade att Edlund har starka band till personer inom Sverigedemokraterna och var ackrediterad för deras räkning under Almedalsveckan. Efter den texten fick Helle Klein sparken, via chefredaktören Anders Ahlbergs blogg. Den officiella hållningen var att det berodde på Kleins engagemang i tankesmedjan Seglora, men han påtalade också att Kyrkans Tidning ska vara obunden och tillåta alla åsikter.

Samtidigt pågår en diskussion kring omskärelse av judiska pojkar. Prästen Annika Borg har i flertalet debattartiklar aktivt tagit ställning för ett förbud och förespråkat ett sekulärt samhälle, tillsammans med bland annat Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Prästkollegan Anna-Karin Hammar skrev brev till domkapitlet och ifrågasatte om det var lämpligt. Domkapitlet beslutade att inte vidta några åtgärder, men ansåg att debattläget blivit alltför hårt och initierade ”ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt bland stiftets anställda”.

Den kyrkliga paradoxen består i att både välkomna alla och samtidigt följa Jesu budskap om att stå på de svagas sida. Det är en stundtals omöjlig ekvation. När Sverigedemokrater välkomnas in i gemenskapen och tillåts uttrycka sina åsikter i kyrkliga forum innebär det att man åsidosätter kampen för allas lika värde och rätten till skydd undan krig, förtryck och förföljelse. När omskärelse ifrågasätts handlar det om individens rätt att bestämma över sin kropp, men kan samtidigt tolkas som antisemitism.

De stora debatterna sker i analogi med händelsen i det lilla samhället Bjästa, där en pojke våldtog en unga flicka. Lokalsamhället skyddade honom, så gjorde också prästen. Vid skolavslutningen välkomnades han in i skolan och gav sina klasskamrater rosor i, vad som tolkades som en försoningsgest. En förlåtelse för en hemsk gärning. I kyrkan var han välkommen. Vad prästen missade var dock våldtäktsoffret. Hon orkade inte ens komma dit.
Ett öppet klimat kombinerat med ställningstaganden för dem som saknar röst i sammanhanget innebär ofrånkomligen en kristen irrfärd. Det krävs många fördjupade samtal för att hitta en gemensam navigation.

Var är frivilligorganisationerna i samhällsdebatten?

Vad har Svenska Kyrkan för samhällsansvar?

Panelsamtalet i Kyrkans Hus i Skövde, som jag under måndagen deltog i, tog bland annat upp den frågan. Det är en relevant fråga, inte bara för Svenska Kyrkan, utan för alla ideella och frivilliga organisationer. Kanske allra mest de som är etablerade, med ett starkt varumärke och en hög trovärdighet.

Oerhört många människor arbetar ideellt. Trots allt prat om livspussel och omöjliga tidsmarginaler, väljer ändå många svenskar att lägga tid och engagemang på att hjälpa andra och engagera sig i olika frågor. Det kan handla om alltifrån att rusta upp i sitt närområde till att lobbyorganisera sig i miljöfrågor.

Frågan är hur man samför dessa viljor och hur de växer till något mer. I alla frivilligorganisationer och samfund ryms enormt mycket kunskap, erfarenheter och tankar kring samhället. Här finns också en vilja till förändring. Trots detta är, framförallt de mer etablerade organisationerna, relativt osynliga i samhällsdebatten. Var är exempelvis Svenska Kyrkan och Röda Korset i de frågor som bränns i samtiden? Hur förvaltar man medlemmarnas engagemang och vilja till förändringsarbete? Mindre folkhemsetablerade organisationer vågar ofta ta för sig mer. Amnesty International och Rättvisemärkt är två bra exempel på organisationer som synts och hörts, både i det lokala och i en större samhällsdebatt. Varför gör inte Svenska Kyrkan och Röda Korset samma sak?

Kanske beror det just på deras långa tradition och ofrånkomliga sammankoppling med såväl forna tiders ideal, som tidigare decenniers folkhem. Man har arbetat nära staten, många har varit i organisationerna länge och det finns ett inrutat sätt att arbeta på. Bilden av deras ideella verksamhet, som mest baserat på kaffekokande och klädskänkande, är måhända inte helt rättvis, men likväl relativt cementerat.

Vi befinner oss i en alltmer upptrappande valrörelse. En rörelse där många röster kommer att drunkna, helt enkelt för att de inte är intressanta väljargrupper. Asylsökande, gömda flyktingar, hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka är exempel på grupper som riskerar att glömmas bort, då de varken omfattas av hushållsnära tjänster eller jobbskatteavdrag. Hur ska deras frågor hamna på agendan?

Här har samtliga frivilligorganisationer en viktig roll att fylla. Inte bara att arbeta praktiskt med utsatta och behövande, utan också föra upp deras situation i det politiska samtalet. Bidra med kunskap och erfarenhet om hur det ser ut, våga vara obekväma och ha åsikter. Med egen erfarenhet av ideellt arbete vet jag hur svårt det kan vara att ta den tiden som krävs för att prata igenom en åsikt och driva den, framförallt när man går på knäna av det praktiska arbetet. Men opinionsbildandet är minst lika viktigt för förändring och det fortsatta arbetet. Vakna upp från kaffebryggare och symöten och våga ta ställning.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/3

Prästen i Bjästa: That’s not what Jesus would do!

I veckan fick jag veta att det ensamkommande flyktingbarnet Aram, som jag skrev om för Expressen Kultur i november, har fått sitt slutgiltiga avvisningsbesked från Övre Migrationsdomstolen. Jag kommenterar på samma plats beskedet här.

I facktidningen ST Press skriver jag om fastan och om njutningen i att avstå och säga nej i ett överflödssamhälle. Den texten finns här.

Slutligen försöker jag samla tankar kring både måndagens inspirerande och tankeväckande samtal på Forum Helena i Skövde, samt alla tankar kring veckans Uppdrag Granskning. Våra tankar kring kyrkans sega strukturer och huruvida man kan vara kristen utan att ta något samhällsansvar manifesterades oerhört svidande genom prästen i Bjästa. Människor lämnar nu kyrkan och så vitt jag vet håller fortfarande Svenska Kyrkan käften. Jag brukar inte vara den som skriker efter att ta avstånd, men om kyrkan inte ska fortsätta framstå som ett både flathänt och mesigt samfund, där strukturer och hierarkier får blomstra fritt – helt i oenlighet med vad Jesus gjorde – krävs att någon går ut nu och gör något nu. Jesus stod på de svagas sida, han ifrågasatte pöbeln, han ställde sig i opposition och vägrade se på när människor for illa. Svenska Kyrkan har oerhört mycket resurser att ta hand om och ta ställning för våldtagna. Visa att ni är mer än en idiotisk präst i Bjästa. Ta avstånd genom att ta till handling!

Uppdatering: Att en anmälan lämnats in till domkapitlet och prästen är under utredning är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Gör mer än såhär för att överbrygga såret, kyrkan. Det här är inte en enskild person, det är lika mycket ett symtom.

Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

En liberal och öppen kyrka

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Brist ut min själ i lovsångsljud

Jag är så oändligt glad att jag får uppleva den här dagen.
Jag är glad som kristen, som icke-straight, men framförallt som människa.
Det beslut som Kyrkomötet idag har fattat är unikt. Det markerar någonting oerhört viktigt, om kärlek, öppenhet och tro. Jag är så förbannat stolt över att jag fick vara med den dagen då Svenska Kyrkan fattade beslutet om samkönade äktenskap.
På Aftonbladet Debatt skriver jag mer om det.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som “tröst” och “ångest” visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen “Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband.”

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.