Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.

Elin vs Telia. David vs Goliath.

Jomen alltså, man inleder veckan med tandvärk som sedan kombineras med förkylning som sedan kombineras med nackspärr och spice it up med diverse bråk om räkningar med Telia, som anser att jag skrivit upp mig för ytterligare arton månaders bindningstid för ett bredband som jag inte använder och som jag tydligen lyckats säga ja till då jag i själva verket ville säga upp det (kvinnan i telefonen sa: vill du flytta med bredbandet till din nya lägenhet? jag sa: ja jag måste väl det, de månader som är kvar på nuvarande bindningstiden, trots att jag har bredband som ingår i hyran på min nya lägenhet, så att inte nya hyresgästen i min förra lägenhet kan surfa på mitt bredband. kvinnan sa: då gör jag ett nytt ärendenummer. jag sa: okej och det okejet ledde tydligen till arton månader till med ett svindyrt adsl-bredband som jag inte använder).

Så jag och frugan bokade en resa till Amsterdam. Om tre veckor.
K: Men alltså, vad vet vi om Amsterdam egentligen?
Jag: De har knark, öl och man kan köpa ostsufflé ur en automat när man är fyllehungrig. Vad mer behöver vi veta?

Angående Telia grät jag i en kvart (ständigt dessa tårar). Sen pratade jag med mannen. Sen pratade jag med mamma. Sen bestämde jag mig för att inte ge upp.
Jag hatar att vara en smart konsument. En medveten konsument. Jag har inte valt det, jag vill inte vara det. Jag vill lägga min tid på roliga och intressanta saker; skriva, umgås med människor, träna, läsa, plugga. Ja, ni vet. Allt som är roligare och mer intressant än att studera försäljningsknep, lusläsa avtal, misstro varenda människa som försöker sälja något till dig, prisjämföra och allt det där. Jag har inte valt att vara en konsument bland tusen erbjudanden.
Jag vill inte ha alla fattiga kids som ringer om kvällarna och nervöst eller invant försöker sälja mig nya abonnemang. Jag vill kunna gå runt på stan utan att bli påhoppad med frågor om min elleverantör. Jag vill inte tänka ut hur mycket ören som jag tjänar på det ena eller det andra. Jag vill inte behöva misstro varenda människa som försäkrar mig om att jag borde lägga till en försäkring eller att just denna mobiltelefon är den bästa för mig.
Jag är inte intresserad.
Jag vill ha el i min lägenhet, en fungerande telefon och ett hyfsat bredband till ett vettigt pris. Punkt där.
Men är du inte intresserad är du ett pucko. Då är du en förlorare. För det är upp till den enskilda individen att vara en Medveten konsument, att sätta sig in i alla snår av abonnemang och avbetalningsplaner. Kolla räntor, eluträkningar, avtal och sånt. Det är jag som är förloraren när jag inte är intresserad, när jag bara okejar i telefonen för att jag hellre vill ner till hagabion och sätta mig och skriva än prata med Teliatanter, istället för att hejda mig och säga okej, men vad innebär det nya ärendenumret?. Jag förlorar så sjukt mycket pengar på att vara en icke-intresserad konsument. Det suger.
Är man dessutom lat och icke-intresserad protesterar och reklamerar man sällan. Företagen vet ju det, precis som de vet hur lite tid och ansträngning folk är villiga att lägga på att verkligen kolla upp det där avtalet, den där mobiltelefonen eller priset innan de skriver på. De säljer oss en massa skit, lurar oss och sen står vi där och tänker jaja, jag får väl leva med det här då.
Jag orkar nästan aldrig protestera. De säger att garantin inte täcker, jag tänker okej. De säger att felet inte är deras fel, jag tänker okej. Nu sa de att jag valt arton månaders bindningstid till och att abonnemanget är obrytbart – som om det rör sig om någon magisk pakt – jag pressade tillbaka tårarna och sa okej (jag förde ett jävla liv först bör tilläggas, men hon i telefonen var uppriktigt trevlig och ung och jag kände sympati för henne efter mina timmar i telefonen med upprörda människor på mitt förra jobb).
Men den här gången tänker jag inte vara latsnäll konsument. Jag tänker inte rycka på axlarna och okeja faktumet att jag ska hosta upp 700 kr i kvartalet i ett år till för ett bredband som jag försökte säga upp i maj redan. Den här gången tänker jag vara mitt allra jobbigaste, gnälligaste pensionärsjag med ruter i mig. En sån där härlig gammal kruttant som aldrig ger sig i en 24-årig kropp. Klagbrev, konsumentverket, fucking Sverker Olofsson. Klart jag hellre lägger tiden på att skriva, läsa eller dricka rödvin, men samtidigt tänker jag sätta en punkt. Telia; ni gjorde fel. Ni lurade mig. Man lurar inte Elin.
Och som en queen Elizabeth sätter jag mig vid datorn och författar ett mycket argt, långt och välformulerat mail med järnblicken på skärmen som säger Telia, I will not be defeated.

bara vanliga måndagstankar

nämen hörni, nu får det väl ändå vara slut på emobloggandet för ett tag va? jag framstår ju som helt labil, hjärtesargad och galen snart. and maybe I am, men det är ju inte hela sanningen.
lika ofta mår jag ganska okej, kanske riktigt bra. lika ofta är jag varken sådär nattsvartaste fyllelipsledsen eller dundrande, romantiserande lycklig. oftast är jag ju bara vardagsjag, lite småseg men vid gott mod sådär. som nu när jag dricker förmiddagskaffe framför datorn, medan jag kopierar in lite skivor i datorn som jag tänkt sälja. lyssnar på smashing pumpkins som om det vore 98 igen, skickar lite mail och ordnar med logistiska flyttbestyr eftersom planning ahead-kontrollfreaks-elin går helt bonanza när det vankas flytt.

peppar lite för skrivande i eftermiddag och funderar på hur jag ska lyckas vända tillbaka sömnen, dygnet, återta det till mer normala förhållanden. lägger mina upprörda känslor på sådant som man kan och borde uppröras över. telias kassa kundservice t.ex. och faktumet att jag inte kan säga upp vare sig den fasta telefonin eller adsl-bredbandet jag snart inte kommer behöva längre förrän i mitten av september. det är avtalstider och allt det andra och tilläggskostnader och en massa summor som bara rabblas upp, jag fattar ingenting utan bara biter i det sura äpplet i all min irritation över byråkrati och avtal som alltid infinner sig vid flyttar.

sen tänker jag på hela den här sisela lindbloms-debatten, hur konstigt och sorgligt det är att så många upprörs, ja blir provocerade av faktumet att någon kritiserar eller ens vågar ifrågasätta vår shoppinghysteri. hela debatten säger mer om vår samtid än vad troligen lindblom herself menade när hon i den där DN-intervjun råkade yppa någonting om medelklassens shoppingvanor och hur de smittat av sig. klimathotet, missade någon den informationen? om hur konsumtionen är en av våra största miljöbovar. vad hände med inre värden, bortom märkesväskor och homestyling? vad hände med insikten om alla dem som lever i en verklighet där märkesväskor och homestyling är ljusår ifrån ens ekonomi? och allt detta om att man moraliserar, tror man är något förmer, så fort man ifrågasätter konsumtionen. my god!
vi är bara bräckliga i-landsmänniskor uppfostrade i en i-landskontext, alla konsumerar och alla får mer eller mindre kåtslag över vackra klänningar och snyggt inredda lägenheter, men det innebär väl inte att man inte kan ifrågasätta det tänket. tänker på intervjun jag såg med lupe fiasco på tv igår, om hans kombination av att vara rappare och samtidigt muslim, renlevnadsmänniska och samhällsmedveten. hur han gång på gång framställs som nörd och hur han i detta lägger en positiv betydelse i den meningen att det enda sättet att förändra samhället är att göra det ocoola coolt. i hiphopkontexten är det ocoolt att ifrågasätta lyx, keff kvinnosyn och våldsglorifiering. att predika om kärlek och samhällsförändring eller skriva smånördiga texter om hur gött det är att skejta istället. hur många av de sakerna som betraktas som coolt är det som är destruktivt för oss och samhället. det ligger något viktigt i det. det är extremt ocoolt att ifrågasätta konsumtionshets, stylinghysteri, ytlighetsvurm. extremt ocoolt att ta avstånd från allt det där. samtidigt är det enormt viktigt att vi gör just det. det vet vi ju alla. egentligen.

också upprörs jag en del över hur lars ohly, mannen jag en gång förstamajtalade med, och hela mitt gamla moderparti vänsterpartiet tar avstånd ifrån mona sahlins sd-debatterande. och jag minns en av de starkaste anledningarna till att jag gick ur, tog avstånd; detta eviga stoppa-huvudet-i-sanden-tänk. om vi bara blundar för att vi lever i en total marknadsekonomisk värld av globalisering och fortsätter skrika våra slagord om att krossa kapitalismen och fortsätter tjata om offentliga sektorn så blir det nog bra. om vi bara blundar för att sd bara växer sig starkare och potentialen att de kommer in i riksdagen vid nästa val är reell, om vi bara låtsas som att de inte finns och tar väljare med oemotsagd, felaktig statistik och argument blir det nog bra.
man kan inte blunda bort verkligheten och all min credd till mona för att hon tog debatten, för att hon samtidigt som hon har insikten att sd snott väljare från hennes parti och hon måste ta debatten inser vilken svår balansgång hon utför när hon väljer att göra det. någonstans måste man ändå ta debatten och det måste vara bättre att låta jimmie åkesson stå och rabbla statistik som dagen därpå starkt dementeras av forskare och statistikutförare som helt uppåt väggarna fel i dagstidningarna än att låta sd bara trycka denna statistik oemotsagd i handen på missnöjda väljare som bara letar efter något att skylla all osäkerhet, kaos och politikförakt på.

det är sådant jag upprörs över idag och det är skönt och snart ska jag skriva lite och sen ska jag ner till passmyndigheten inför parisresan och sen är det måndagsfika med linnea och maja och jag är bara lite måndagsseg, men vid gott mod sådär som jag oftast är.