I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

Them gasoline boys downtown sure talks pretty, it’s so hard to be a saint in the city

Dagen efter att mannen lämnat mig gjorde jag upp en plan för det kommande singellivet för att slippa hamna i samma destruktiva, oansvariga liv som jag levde i våras. Planen var följande:

1. Drick inte mer än en gång i veckan, fortsätt på dina bra alkoholmönster som du skaffat dig .
2. Frivillig celibatperiod åtminstone fram till nyår.
3. Låt inte lägenheten förfalla bara för att ingen annan än du vistas i den längre.

Nu är det söndag kväll och helgen har ägnats åt tre nätters fyllor, sömn hela dagarna, lägenheten är en katastrof och det här med celibatet…nä, jag kan inte riktigt se syftet längre.

- It’s hard to be a saint in the city, tröstar Bruce Springsteen från stereon medan jag hinkar äppeljuice och försöker bestämma mig för vilken bakfyllefilm som ska lindra min ensamma söndagkväll.

Men medan jag grubblar över min tillvaro i sällskap av The Boss, som en annan High fidelity-Rob kan ju ni ta och fundera över vilka av mina inlägg ni gillat bäst. Nämn ett eller flera inlägg som absolut borde finnas med i en Saker under huden-sammanställning.

Vi hörs en annan dag när hjärncellerna börjat återväxa.

Och sen går det andra dygnet (it’s gonna be a long walk home)

Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.

Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.

Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.

Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.

Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.

Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.

Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.

Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.

Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.

Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.

Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.

Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.

Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.