What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?

This is that disrespectful, motherfuckin West coast hiphop

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.

Get get get get getcha paper boy

Ett tydligt tecken på hur nördigt ingrottad i metafysik och förra århundradets kommunistkvinnor jag har varit den senaste tiden måste vara att jag först nu på eftermiddagen, via någon slentrianläsning av NG, upptäckte att The Game spelar här i Göteborg imorgon.

Nu har jag ju nästan inga pengar kvar och som vanligt ingen att gå med. Men det är ju kul att kunna addera ännu en missad hiphopkonsert till listan.

Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

Konsten att spela svår mot ett tåg

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.

Neil Strauss och krukväxterna

– Shit Erik, vilka fina krukväxter du har! Jag fattar inte, jag har också såna här växter men dom har inte växt nånting på flera år medan alla andras har växt sig höga.
– Men ger du dem någon kärlek då Elin? För du vet att man måste ge dem kärlek för att de ska växa va?
– Alltså nja. Jag brukar totalignorera dem i några veckor och sen helt plötsligt, precis när de håller på att dö ut och ge upp då överöser jag dem med vatten och kärlek. Och sen skiter jag i dem igen i några veckor.
– Mm…det där är ju en metod som kan funka på människor men jag tror inte det funkar så bra om man vill ha välmående krukväxter.
- Men jag brukar köra samma taktik med disken ju. Först ignorerar jag den i en vecka och sen bara tokdiskar jag allt med alldeles för mycket diskmedel på en gång. Och ibland kör jag en teaser och häller upp diskvatten med diskmedel i och sen preciiiis när jag ska till och börja diska så bara skiter jag i det och låter disken ligga där i kallnande vatten en vecka till istället, haha.
- Alltså jag vet inte Elin…det här med att köra något slags manipulativt game:ande på sitt hushållsarbete känns lite overkill. Du har inte funderat på att bara diska, vattna blommor och istället köra Neil Strauss-grejen lite bättre i dina relationer istället.
- Alltså jo. Man kan ju tycka att det vore lite mer fruktbart ja.

Akta er killar, här kommer Gud och hon är rätt less just nu

- Tror du att män eller kvinnor ljuger mest?
- *Svarar inte utan låter frugan babbla lite innan vi ställer oss någon annanstans*
- Hej, du jag frågade ju dig förut. Tror du att män eller kvinnor ljuger mest? För jag läste en artikel i aftonbladet som skrev om att kvinnor drar fler vita lögner än män, typ om sin vikt och så.
- Jahadu
- Ja, vad tror du då?
- Jag tror att det är skittråkigt med generaliseringar, jag sysslar inte med sånt
- Nähä okej…men om vi skulle generalisera för en kväll. Om vi säger såhär; vilka människotyper tror du ljuger mest?
- Sorry, ointressant ämne.
- Jaha…okej. Såhär då: Jag tycker du är jättesnygg. Jag försöker starta en konversation med dig. Det här var min öppningsreplik.
- Men varför säger du inte bara det då?
- Men är det inte ganska uppenbart att jag är attraherad av dig om jag kommer fram och börjar prata med dig i en krogmiljö?
- Kanske det men om du sagt att jag var jättesnygg hade jag tyckt att du varit smart men när du drar trist generalisering om kvinnor och män blir jag bara less. Plus att du uppenbart snott det från Neil Strauss The game.
- The game vadå?
- Amen skärp dig.

Det är som de säger att nu är jag singel igen och jag kan inte längre skylla på pojkvän och regelbundet sex och Amsterdam är omöjligt och många mil härifrån och det är nu som jag inte har några ursäkter till mjukbyxor och film på en fredag, precis som inga ursäkter finns till att inte dra de där helkvällarna och aldrig gå hem i tid och alltid flirtögon och tolka blickar och leenden, fast jag inte vet hur man gör.
En hets; kommer den inifrån eller utifrån den här gången? Jag vill bara hålla fast min energi, här hos mig. På mig. Vill möta massor med intressanta människor, diskutera sådär som jag och han ovan en stund senare befinner oss i snack om Timbro, Chomsky och språkteorier, utan att jag för en enda sekund överväger att lämna ut vare sig tunga, telefonnummer eller kropp. Vill sitta hemma i mjukisbyxor och skriva när jag helst känner för det. Vill hellre ha en tom mobiltelefon än en som innehåller tvetydiga sms jag måste tolka. Vill hellre vara jag rakt upp och ner istället för att flirtförställa mig, även om det innebär att jag är bitchig, kaxig och konstant ifrågasättande istället för att bara nicka och le.

Man kan säga att jag kanske bara är rädd och därmed har stängt av mig själv. Man kan säga att jag är rädd för att jag kommer att behöva bli besviken, känna mig ratad, avundsjuk på väninnor eller ge mig in i saker där jag riskerar någonting. Man kan kalla mig viktorian när jag bara ligger med folk som på allvar fångar mitt intresse och övertygat mig om deras intelligens och humor innan jag ens överväger dem och lets face it, jag har ganska höga krav gällande intressanta människor, de är ärligt talat rätt få.
Eller så är det någonting som förändrats inuti, en känsla jag längtat efter, något som sakta rör på sig i rätt riktning.
Jag är så jävla bra. Jag är så grymt snygg. Jag kommer vara det även om jag sitter i mjukisbyxor och skriver en roman. Jag kommer vara det även om jag sitter ensam på treans spårvagn, ägnar dagar åt mig själv, inte har några nya telefonnummer i telefonboken. Jag kommer vara det även om jag gapar åt män och drar hem och sexlivet stavas egentid och inte tvåsamhet. Jag skiter i vilket just nu. Min energi är bara min och den är fantastisk och en unnest. Vill du ha lite av den får du banne mig jobba på att förtjäna den också.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Eller nä, egentligen borde rubriken vara lite mera Grejer tjejer gör när de är nyförälskade, men det var liksom inte det jag mumlade där i regnet igår. Han som sa Timbuktu och jag som höll en 20-minuters föreläsning om mina Timbuktu-issues.

Skitsamma. Poängen är att jag kommer hem från jobbet, ska ut och jogga och somnar på stört på soffan och blir där sovande i två timmar. Vaknar tröttseg och tänker att noway jag kommer se Timbuk när jag har såna issues och är såhär trött, gå och lägga sig ensam i tid jatack. Han säger Timbuktu, kom dit och några timmar senare står jag i ösregn och väntar på honom och hans vänner där vid Lilla Bommen bland gymnasietjutande fejkblondinbrudar med Gina Tricot-toppar och deras fyllebrölande pojkvänner och mellan tänderna väser jag;
- The things niggas do with pussy sitting on their face, som ett annat hiphopfuckat mentalfall och andemeningen är väl vad håller jag på med, bara för att få vara nära honom och sova med honom inatt med. Om Kent definierade mitt liv i ord och citat under högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att hiphop och dancehall fyllt det tomrummet nu när jag är 20-nånting. Jag vet inte vad det säger om mig om det säger något. Mindre ångest, ensamhet och självömkande och mer droger, attityd, sex och ohämmad ilska nu kanske? Hehe.

Men sen kommer han och kysser min kind och regnet skitsamma när man kan stå fyra personer under ett paraply och fnissa och konsertens behållning är Mapei, underbara coola Mapei som är en sån där kvinna som jag inte kan bestämma mig för om jag vill vara eller knulla. Enda behållningen som inte räcker för långt och en trött stadsfestival känns som ett enda stort antiklimax efter Way out west, det går inte att komma ifrån och efter fem låtar går vi hem till honom och ger mig träningsvärk i höfterna istället.

Idag ser jag Äkta kärlek vid femtiden. Jag är pepp som fan.

(-Elin, kan du inte skriva någonting som inte innehåller nyförälskat dravel, onödig information om ditt nykärsknullande eller något som inte förolämpar minst en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång?
-Tro mig cencorrösten, jag försöker. Men fan vad svårt det är just nu.)