Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.