Utvisning i 18-årspresent

Krönika publicerad i GP Kultur 16/2

Samma dag som migrationsminister Tobias Billström gjort sitt utspel om att minska invandringen till Sverige ser jag norska regissören Margreth Ohlins dokumentär Nowhere Home.

När Norge 2009 införde mer restriktiva asyllagar innebar det bland annat att ensamkommande flyktingbarn, utan särskilt ömmande skäl att få stanna, på si n 18-årsdag skickas tillbaka till landet som de flytt ifrån. Ohlin följer några av dem på ett transfer-boende i väntan på avvisning och under deras försök att återigen nå Europa efter att de har avvisats.

Avvisningen är, som ett av de medverkande barnen i filmen, en dödsdom. Den 18:e födelsedagen, som vi brukar se som en stor dag då myndighet, rösträtt och ett slags vuxenskap inträder, innebär i de här barnens fall att de skickas tillbaka till ett liv där många av dem inte kommer att överleva. Vare sig de stannar i landet som de har flytt ifrån eller återigen försöker ta sig in i Europa innebär det stora risker.

I filmen möter vi Goli, som springer ifrån polisen och lever i samhällets utkanter i sina försök att ta sig igenom Europa. Här finns Hussein som går in i posttraumatiska stressreaktioner efter avvisningsbeslut, förlorar känseln i sina ben och i en sjukhusbädd berättar om hur han blev knivstucken i magen i ett attentat som dödade alla i hans familj utom brodern. Och så Khalid, vars födelsedagsfirande med tårta tar en helt annan vändning när avvisningsbeskedet anländer.

Ohlins film är ett upprop för människovärde och att se varje individ. Den står för allt som Tobias Billström och Sverigedemokraterna förnekar när de talar om människoliv i termer av ”volymer” och ”massor” som måste minska.

Till syvende och sist handlar det om vad professorn Judith Butler kallar för ”sörjbara liv”. Vilka människor ses som individer och betraktas utifrån sin egen historia och framtidsdrömmar och vilka buntas ihop till massor och problematiska grupper? Vad lär vi våra barn om människovärde i praktiken när deras klasskompisar tvingas lämna landet?

Margreth Ohlin visar smärtsamt tydligt på skillnadsgörandet i sörjbara liv när hon tar avstamp i dåden i Oslo och på Utöya. De tårar som föll över de unga som mördades där borde ha inneburit en större debatt om solidaritet och människovärde. På några papperskartonger i en hamn i Grekland sover Goli, som hann vara i Norge i flera år. Han är 18 år gammal och saknar familj. Nu talar han om att ta livet av sig. Det land som skulle kunna ha räddats hans liv skickade tillbaka honom. Samma saker sker i Sverige redan nu. Vilka liv vill vi sörja i framtiden?

Statistik kan vara kul

Text publicerad i GP Kultur 2/2

Det var under våren 2012 som Nöjes­guiden-bloggaren Tobias Boström startade sin så kallade ”vecko­stik”.

Konceptet var enkelt: genom olika sorters diagram sammanfatta nyhetsveckan som gått i godtycklig, ofta bitsk och nästan alltid rolig statistik. Formatet blev snabbt en succé. I dag går det en susning genom de sociala medierna på fredagseftermiddagen när veckostiken släpps och allt från Centerkris till hipstervanor förs in i diagram.

Kanske är veckostiken så populär för att den utgör en så stram form av samhällssatir. I stapeldiagram och linjära samband finns inte mycket utrymme för utsvävningar och poänger som inte håller. Punchlinen är enkel och tydlig.

Sällan har statistik varit så rolig och en hel generation återupptäcker mattelektionernas diagramritningar, hur ovetenskapliga Boströms procentenheter än må vara.

Obekväma och hejdlöst roliga

Text publicerad i GP Kultur 13/1 13

Ett tag befarade jag att podcasten skulle gå samma väg som den fria radion: det som skulle bli mångfald blev i stället enfald, i podcastens fall genom dominans av redan etablerade mediemänniskor med en plattform som får höras i ännu ett forum – och en väg för befintlig media att nå ut på ett nytt sätt. Jag är glad över att ha haft fel. Bland de exempel som visar hur obefogad min oro var finns Camila & Mireya. Två unga kvinnor, uppvuxna i Sverige med chilenska föräldrar, som i imponerande välproducerade och föredömligt långa (runt en timme) avsnitt talar om klass, kultur, rasism och identitet.

Låter det pretentiöst? Ingenting kan vara mer fel. Camila & Mireyas podcast blandar högt och lågt, är ofta hejdlöst roliga och satiriska, kritiserar sina egna medelklasslyssnare och ifrågasätter sig själva. ”Vi är inte rädda för det obekväma”, som de själva beskriver det.

Men mer än så är de två goda berättare. Barndomsminnen och vardagshändelser griper tag mer än de flesta uppväxtskildringar i kulturen och lämnar lyssnaren både leende och tårögd. Det är enkelt och rakt, både personligt och politiskt. Bättre radio än såhär finns inte just nu.

Dansande dissident drar många klick

Text publicerad i GP Kultur 27/10

Världsplågan Gangnam style av den sydkoreanska rapparen PSY har gått få förbi. Flashmobs har arrangerats utifrån den speciella dansen i videon och låten har spelats konstant på både radio, klubbar och gym.

Flertalet tolkningar av både låt, dans och video har också redan förekommit. Ingenting slår dock Ai Weiweis version. På Youtube finns den kinesiske konstnären och dissidentens egen Gangnam style-video, där Weiwei dansar den särskilda dansen varvat med klipp från originalvideon.

Det är inte bara det charmigaste man kan hitta på internet just nu. Det finns också någonting oerhört befriande med att en av världens mest omtalade konstnärer på landsflykt från en diktatur gör en tramsig video till en hitlåt och dansar loss inför allas ögon. Ai Weiweis humor och glimt i ögat gör samtiden lite roligare att leva i.

Radioteater för alla åldrar

Text i GP Kultur 26/8

Många är vi som formats av sommarlovsmorgnar i sällskap av Unga radioteaterns uppsättning av Tordyveln flyger i skymningen , med Kay Pollack som regissör.

Rysningen i kroppen mitt i sommarvärmen när mystiken tätnar i den Selanderska gården är en omistlig del av barndomsminnena för många. Glädjande är att sommarlovsteatern fortfarande levererar spännande och välregisserade historier. Under sommaren har jag suttit bänkad intill radion för att lyssna på bland annat Moritz minnen om förintelsen och tillvaron i Auschwitz, och Erlend Loes finstämda barnbok Kurt kokar skallen, om flyktingar, främlingsfientlighet och rädsla. En fördel jämfört med Tordyveln flyger i skymningens tidevarv är också att man numera kan lyssna på sommarlovsteater på Sveriges Radios sajt även när hösten kommit. Unga radioteatern är väl värd podd-lyssningar, oavsett årstid och vilken ålder man är i.

Sommaren och framtiden

I sommar har jag jobbat på Göteborgs-Postens kulturdel.

Jag recenserade en himla massa sommarprogram. En del bra, som Amanda Svenssons och Rakel Chukris, och en hel del mindre bra, som Daniel Eks.

Jag skrev i GP:s serie om vad som hände efter de stora kulturdebatterna, ägnade nästan 10 000 tecken åt Bengt Ohlsson och blev lite misantropisk över det kulturjournalistiska klimatet.

Jag skrev krönikor om Expressens manspanel, Utöya ett år senare och Pantrarna i Biskopsgården. Dessutom har jag recenserat en hel del böcker, som en vedervärdig Amy Winehouse-biografi, Magnus Dahlströms Sken och Lina Wolffs Breat Easton Ellis och de andra hundarna

Nu är sommarlovet slut och jag sitter på ett nytt arbete. Jämte frilansandet kommer jag vara redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis. Det känns som ett roligt och spännande steg att få arbeta med en av Sveriges bästa tidskrifter och pendla mellan Göteborg och Malmö.

Bokmässan 2011

Helgen som kommer är bokmässehelg. Jag kommer prata, läsa, signera, diskutera och spela skivor. För den som vill lyssna, säga hej, köpa en bok eller dansa kommer tiderna här:

Torsdag

15.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken.

16.00 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

21.00 Galago & ETC-fest

Jag spelar skivor på Galago & ETC-festen på Lagerhuset

Fredag

10.00 Montersamtal Teknikföretagen, monter C02:31

Jag har skrivit ett kapitel i denna antologi, om könad industri och strategier för att bryta den vita, manliga dominansen. I Teknikföretagens monter pratar jag och Carlos Rojas om genus och teknik med Alexandra Pascalidou som moderator. Boken finns att köpa där.

11.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

14.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken. Sedan kan man även chatta med mig på GP:s webb!

Lördag

14.30 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal och försäljning och signering av boken.

22.00 Bang/Ottar/Kom Ut-fest

Jag spelar skivor på den gemensamma festen för Bang, Ottar och Kom Ut som Ladyfest Göteborg anordnar på Yaki-Da.

Söndag

13.00 ETC-montern

Jag berättar om och läser ur boken.

14.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

Eftersom mitt förlag inte medverkar på bokmässan finns det ingen monter att köpa Du hasar av trygghet i. Däremot säljs den till ett fördelaktigt pris, i samband med signering, under de tider då jag medverkar i Göteborgs-Postens monter. Vill man köpa boken under bokmässan och samtidigt säga hej till mig rekommenderar jag alltså GP-montern under de angivna tiderna. Hoppas vi ses där!

Hinner inte, glömmer bort att länka

Men på min twitter hittar ni dagliga länkar till saker jag skriver. Jag skriver för Göteborgs-Postens kultursida några gånger i veckan (krönikor, längre texter, litteraturkritik), för Aftonbladet varannan vecka, ledare i Kyrkans tidning varannan vecka, ETC med jämna mellanrum och radiokrönikörar i P4 Sjuhärad Direkt varje tisdag.

Viktiga tips inför imorgon

Uppdrag Granskning har återigen ett riktigt viktigt reportage som diskuterar någonting som det sällan pratas om. Imorgon klockan 20 i SVT sänds Jorun Collins reportage om vestibulit och sjukvårdens okunnighet kring smärttillståndet. Se, diskutera och väck opinion. Jag fick tårar i ögonen bara av trailern och tankarna på alla mail och kommentarer som jag fått från tjejer som lider av sjukdomen, ofta i tystnad, och får otillräcklig hjälp och information. Här har jag tidigare skrivit lite om det (missa inte kommentarerna).

Är man i Stockholm i morgon tycker jag dessutom att man ska ta sig till F12 och PKK – Politiskt Korrekta Klubben. Jag, Isobel Hadley- Kamptz, Victor Bernhardtz, Johan Erhenberg och Andreas Kleerup ska panelsamtala på ämnet “Är allt politiskt?” och sen blir det dans, sprit, fest.

Nytänd tidskrift full av hopp

Tidningen Brand startades 1898 och var en viktig del i en anarkistisk rörelse för bland annat en friare sexualpolitik och mot militarism. Under början av 1900-talet gavs den ut som veckotidning, med som mest 60 000 läsare.

Med ny redaktion och nytt format startar nu Brand upp på nytt. Det första numret innehåller texter om bland annat Köpenhamnsdemonstrationerna, ockupationer och zapatiströrelsen. Den röda tråden rör sig kring egenmakt och aktivism.

Måhända är texterna ibland för dåligt redigerade och skulle mått bra av en uppstramning. Det kan vara en barnsjukdom i det första numret, men jag hakar ibland upp mig på dåliga formuleringar eller alltför långrandiga beskrivningar. Men den genomgående känslan av läsningen är inspiration och hopp.

Alltför många politiska tidskrifter idag ägnar sig åt att antingen analysera på avstånd eller hålla en kritisk linje utan egna initiativ. Men nya Brand är något så ovanligt som en tidskrift som befinner sig mitt i händelserna och ser framtidstro. Obekymrad om det tunga arvet av 112 år på nacken kastar sig tidningen rakt in i samtiden och andas aktivistlusta. Brand brinner, det är det inte många kvar som gör.

Kommentar publicerad i GP Kultur 5/5

En alltmer nyanserad bild av kropp och träning

Det tog lång tid för mig att hitta till träningen. Vägen kantades av träningsavog, ätstörningar och tvångsmässig träning, ett återupptäckande av kroppen genom de där jazzdanslektionerna som jag aldrig vågade ta när jag var yngre, för att landa i ett endorfinberoende och en träningsglädje. Numera är träningen en plats för mig att vara med mig själv och en oumbärlig respit i en kravfylld tillvaro.

Möjligen var det min bakgrund som gjorde mig mer medveten om en uppdelning mellan de alternativa och kulturella och de motion- och hälsointresserade. På gymnasiet tillhörde jag kaffe och cigarettgänget, som hånade sportfånanarna. Den vedervärdiga skolidrottens minnen av att bli vald sist och hata bollsporter gjorde också sitt till för att skapa min mentala indelning mellan de som sportar och vi andra. Tack och lov tycker jag mig skönja en alltmer pragmatisk och glädjefylld inställning till träning och kropp, där även vi som blev valda sist får ta plats.

Linna Johansson, tidigare Expressenskribent och redaktör för det feministiska fanzinet Bleck, har haft en mycket uppskattad träningsskola på sin blogg. Den riktar sig framförallt till dem som tidigare inte tränat. Den gör upp med allt ifrån de svidande minnena från skolgympan, till huruvida man verkligen behöver de nyaste redskapen hemma i lägenheten. Författaren, skribenten och universitetslektorn Ann Heberlein har i sin tur skapat en blogg om att, som icke-tränad, komma igång och börja träna inför ett löparlopp.

Samtidigt har en rad bloggar kring kropp och mat dykt upp. De som inte handlar om att gå ner i vikt, utan att faktiskt må bra som man är. På Hälsa är mer än en siffra skriver Kaia både om mat, träning, samt visar på en rad forskningsargument kring varför BMI inte är tillräckligt för att avgöra en människas hälsa. På bloggprojektet Kroppsbilder, startat av journalisten Julia Skott, uppmanas människor av alla kön, former och storlekar skicka in bilder på sig själva för att utmana bilden av den retuscherade reklamkroppen.

Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

Krönika publicerad i VK Kultur 14/4

Länkar: Linna Johanssons blogg, Ann Heberleins träningsblogg, Hälsa är mer än en siffra, Kroppsbilder.

Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade “experter” med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som “tröst” och “ångest” visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen “Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband.”

För övrigt: Viktigaste läsningen just nu

Inatt när jag inte kunde sova och låg med hjärtklappning, 26 år imorgon-ångest och framtidsoro tänkte jag på Isabelle Ståhls inlägg. Jag tror inte heller på att vara så jävla tacksam, men jag har likaledes svårt att släppa tanken på att man kan kontrollera allt. Att jobb försvinner fast man varit bra på dem. Att man blir dumpad fast man gjort sig själv till oumbärlig och älskvärd. Att det i slutändan faktiskt inte bara handlar om en själv och ens ansträngningar, utan andra omständigheter också.
Gustav skriver så jävla bra om social fobi och jag hoppas att det blir startskottet för fler personliga inlägg om rädslor och nojor. Vi har ju alla dem, i någon utsträckning (se Gustavs klockrena jämförelse med ätstörningar/”normal” tjocknoja). Det vore väldigt fint om folk började skriva om dem.

Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That’s why they don’t get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)



Men beställer blogginlägg av andra, det gör jag

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Om vi aldrig tidigare har mötts kan vi ses

Jag har träffat Pär Darell i lite olika sammanhang, genom gemensamma vänner, men det var inte förrän häromdagen som jag kollade upp vad han egentligen gjorde. Att han var konstnär visste jag, men att han var en av de roligaste och mest inspirerande konstnärer som jag sett visste jag inte.

Här finns hans hemsida.
Där kan man läsa om konstprojekt som “Jag väljer att ställa ut en luvtröja som tillhör en kille som tränar på samma gym som mig” och “Jag byter kläder med en kille jag aldrig tidigare mött”.
Helt briljant. Vardagskonst när det är som bäst.
Från och med imorgon till den 12 juli kan man dessutom gå på hans utställning Om vi aldrig tidigare har mötts kan vi ses i Göteborg, på Galleri Rotor2, Konsthögskolan Valand.