Jonathan har också läst Ulrika Kärnborg

Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.

Läs hela texten här.


Med kroppen som slagfält

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?

Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!

Stolt och jävligt nöjd

är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.

Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen – vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don’t miss.

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Vad ni ska göra med resten av den här dagen

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Historielöshet och samtidshistoria

Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.

Och mitt i nostalgin som präglat de senaste dagarnas packning finner jag 1999-2009, som också Isobel tipsar om.
1999 var mitt magiska år på det personliga planet. Jag har skrivit nostalgiskt om det förr. Nu finns min lokaltidningskrönika anno 99 publicerad där också.

Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Fredagsrundan

Smartaste Isobel skriver om hur våldtäkt kallas för gruppsex och vice versa.

Gustav skriver vidare på samma spår och även relaterat till mitt fina och dåliga killar-inlägg.

Till sist, bara för mitt eget ego och kärleksblödande hjärtas skull, har min mamma bloggat himla fint om mig igen.

För övrigt är jag glad över Susanne Dodillet tackade för en utmärkt VK-krönika och höll med mig. Det var ändå debatten som startade i hennes avhandling som var grunden i texten.

Ur nyhetsflödet idag

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Retroläsning

Vad fint det är med folk som retrolänkar till inlägg som man inte läst, för att man tillkom som läsare senare.
Isobels text om begreppet fräsch är fantastiskt bra.

Fantastiskt bra är annars ett begrepp som jag överanvänder just nu, i kombination med en irriterande oförmåga att klämma ur mig någonting vettigt själv överhuvudtaget. Allt som skrivs skrivs någonannanstans och i andra syften just nu.

Jag är överflödig och älskar det

Julia blev klar med sin text. Vad bra att hon säger ungefär det som jag hade tänkt säga. Då skriver jag ingenting helt enkelt.

Och Christina skriver så jävla bra om varför man inte känner sig sugen på att skaffa barn, så den vändan behöver jag inte blogga igen.

Slutligen har Tanja skrivit så fantastiskt många bra inlägg om polyamori, icke-monogami/monogami, relationsdefinitioner och dylikt så nu behöver jag inte ens fundera på att närma mig ämnet. Man kan istället börja här och läsa inläggen etiketterade som knullah.

Kvällspasset

Ikväll sidekickade jag i Kvällspasset.
De enda som visste var den skara bekanta som jag inte, av praktiska och egobabbliga skäl, kunde hålla tyst inför. Annars kändes det skönt att inte ha den pressande känslan av att veta att bekanta och andra intresserade kanske lyssnade ifall jag hade drabbats av fullständig radiopremiärblackout och enbart åstadkommit pruttljud i micken i två timmar.

Så var inte fallet och man kan alltid lyssna på det i efterhand via hemsidan om man känner fört.

It’s the remix, baby

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

Eftersom jag inte orkar skriva om sorg och begravning imorgon just nu

…är jag istället glad över den här seriestripen som Julia mailade till mig för gemensamt, inkännande skratt. Och för hennes senaste inlägg.

Jag är glad för att sista kvällen i Göteborg var så fin och för att jag fick nickskrika instämmande med Soy, som så ofta sker när vi ses.

Jag blir glad av Isabelle, som skriver underbart om Britney, kvinnliga superhjältar och slampfemme-look på indieklubbar.

Det är onekligen pepp att Bon Iver kommer till Way out West och jag lär väl behöva hosta upp pengar för svindyra biljettjävlar och bli misspepp bara några dagar innan men sedan tycka att det var värt i alla fall, precis som föregående år. Så sent som häromdagen la jag ju in fina Skinny Love på en blandskiva.

Och sen har jag noterat att Mayers Mayhem-Jonna kommer till Göteborg någon gång i vår. Jag är sanslöst svag för rödhåriga kvinnor. Jag är också ganska (och idiotiskt) svag för straighta kvinnor. Eh hej Jonna, du vill inte ses eller så?

Måndagsläsning

Inte nog med att det finns en hel del intressanta tankar i det här inlägget, relaterat till mina och Julias nerd chicks-inlägg, jag är ju dessutom avundsjuk på att det inte var jag som droppade den fantastiska inläggstiteln.

Another Cyborg Manifesto skriver om att politisera sin heterosexuella läggning.

Jag tipsade Gustav om Bellas inlägg om DH-generationen tjejer och vi diskuterade det en stund. När vi hade skiljts åt fick jag ett mail. Haha, nu hann jag blogga om det innan dig! Vi måste börja köra delad vårdnad om bloggämnen snart.

Det här håller ju inte längre

Jag har varit bosatt i Göteborg i fem och ett halvt år och fortfarande inte hittat en enda vettig, billig frisör som jag känner för att gå tillbaka till. Istället åker jag fortfarande upp till Östersund för att klippa mig.
Det fungerade ju på den tiden då jag var långhårig och klippte mig en gång i halvåret då det började se för risigt ut. Det fungerar inte när man har kort hår och håret börjar växa över örat och nacken utveckla hockeyfrillatendenser efter sex veckor. Det blir väldigt dyra klippningar om jag måste lägga till en tågbiljett t/r till Östersund varje gång.

Dessutom är det fattigkvinnstider just nu. Det måste alltså vara billigt, utan att för den skull sluta i någonting annat än Kelisfrillan. Jag behöver hjälp.

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie’s view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som “bad boys/girls” som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Det där som jag glömt bort att formulera

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Ryckt ur sitt sammanhang, så läs hela Isobels blogginlägg också.
Jag skäms också över den här nojan. Jag skäms så inihelvete. Den är patetisk och jag borde växa ifrån självbilden och jag borde ha kommit längre. Just därför var jag tvungen att lufta den.

Så mycket bra läsning just nu

Underbara Jullan (det var inte jag som var först med smeknamnet, det var Gustav!) tuffar på med sina självbildsbejakande inlägg, till exempel här.
Veckat diskuterar självbild utifrån att definieras och speglas av andra.
Fredrik skriver om att vara en overdog men tro att man är en underdog (åh igenkännelsen på det inlägget!)
Gabriel gav mig första peppruset av stolthet och framtidstro för oss alla i och med sitt inlägg om att stå i skuggan av unga kvinnor i blom.
Tanja gav mig det andra peppruset med det här fantastiska inlägget. Nu har hon dessutom börjat rota i en annan gammal barndoms/tonårsterror: Skolgympan.
Och det här borde jag ha länkat till mycket tidigare, så mycket som jag funderat kring det sedan jag läst det: Another Cyborg Manifesto skriver om att vara duktig och att det inte bara är innebär problem och destruktivitet utan faktiskt är någonting som man kan vara stolt över också. Damn right och ja och tack!

Och, som en kommentar till mitt föregående inlägg om att försöka vara smart och intellektuell och vara sexuell på samma gång hittade jag det här kommentarsspåret hos Love Sex Money. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att det inte bara är mina hjärnspöken, det här med att det fortfarande är provocerande med smart och feministisk tjej som skriver om sex och relationer.
Den anonyma kommentatorn “skeptisk” som bland annat upprörs över analsex och städningsdiskussioner är ett bevis för att det inte bara är i min självbildsnoja som det existerar.

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger “amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga “hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.