Elin Grelsson Almestad

Dagens krönika av mig i Västerbottens-Kuriren.

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.

Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.

Och mitt i nostalgin som präglat de senaste dagarnas packning finner jag 1999-2009, som också Isobel tipsar om.
1999 var mitt magiska år på det personliga planet. Jag har skrivit nostalgiskt om det förr. Nu finns min lokaltidningskrönika anno 99 publicerad där också.

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Gabriel om medelklassreflektioner och Fattigbloggen.

Smartaste Isobel skriver om hur våldtäkt kallas för gruppsex och vice versa.

Gustav skriver vidare på samma spår och även relaterat till mitt fina och dåliga killar-inlägg.

Till sist, bara för mitt eget ego och kärleksblödande hjärtas skull, har min mamma bloggat himla fint om mig igen.

För övrigt är jag glad över Susanne Dodillet tackade för en utmärkt VK-krönika och höll med mig. Det var ändå debatten som startade i hennes avhandling som var grunden i texten.

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Om Dodillet, viskleken och sluttande planet.

Vad fint det är med folk som retrolänkar till inlägg som man inte läst, för att man tillkom som läsare senare.
Isobels text om begreppet fräsch är fantastiskt bra.

Fantastiskt bra är annars ett begrepp som jag överanvänder just nu, i kombination med en irriterande oförmåga att klämma ur mig någonting vettigt själv överhuvudtaget. Allt som skrivs skrivs någonannanstans och i andra syften just nu.

Julia blev klar med sin text. Vad bra att hon säger ungefär det som jag hade tänkt säga. Då skriver jag ingenting helt enkelt.

Och Christina skriver så jävla bra om varför man inte känner sig sugen på att skaffa barn, så den vändan behöver jag inte blogga igen.

Slutligen har Tanja skrivit så fantastiskt många bra inlägg om polyamori, icke-monogami/monogami, relationsdefinitioner och dylikt så nu behöver jag inte ens fundera på att närma mig ämnet. Man kan istället börja här och läsa inläggen etiketterade som knullah.

Ikväll sidekickade jag i Kvällspasset.
De enda som visste var den skara bekanta som jag inte, av praktiska och egobabbliga skäl, kunde hålla tyst inför. Annars kändes det skönt att inte ha den pressande känslan av att veta att bekanta och andra intresserade kanske lyssnade ifall jag hade drabbats av fullständig radiopremiärblackout och enbart åstadkommit pruttljud i micken i två timmar.

Så var inte fallet och man kan alltid lyssna på det i efterhand via hemsidan om man känner fört.

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

…är jag istället glad över den här seriestripen som Julia mailade till mig för gemensamt, inkännande skratt. Och för hennes senaste inlägg.

Jag är glad för att sista kvällen i Göteborg var så fin och för att jag fick nickskrika instämmande med Soy, som så ofta sker när vi ses.

Jag blir glad av Isabelle, som skriver underbart om Britney, kvinnliga superhjältar och slampfemme-look på indieklubbar.

Det är onekligen pepp att Bon Iver kommer till Way out West och jag lär väl behöva hosta upp pengar för svindyra biljettjävlar och bli misspepp bara några dagar innan men sedan tycka att det var värt i alla fall, precis som föregående år. Så sent som häromdagen la jag ju in fina Skinny Love på en blandskiva.

Och sen har jag noterat att Mayers Mayhem-Jonna kommer till Göteborg någon gång i vår. Jag är sanslöst svag för rödhåriga kvinnor. Jag är också ganska (och idiotiskt) svag för straighta kvinnor. Eh hej Jonna, du vill inte ses eller så?

Idag premiärar jag som ny krönikör på Västerbotten-Kurirens kultursida.
Texten finner ni här.

Inte nog med att det finns en hel del intressanta tankar i det här inlägget, relaterat till mina och Julias nerd chicks-inlägg, jag är ju dessutom avundsjuk på att det inte var jag som droppade den fantastiska inläggstiteln.

Another Cyborg Manifesto skriver om att politisera sin heterosexuella läggning.

Jag tipsade Gustav om Bellas inlägg om DH-generationen tjejer och vi diskuterade det en stund. När vi hade skiljts åt fick jag ett mail. Haha, nu hann jag blogga om det innan dig! Vi måste börja köra delad vårdnad om bloggämnen snart.

Jag har varit bosatt i Göteborg i fem och ett halvt år och fortfarande inte hittat en enda vettig, billig frisör som jag känner för att gå tillbaka till. Istället åker jag fortfarande upp till Östersund för att klippa mig.
Det fungerade ju på den tiden då jag var långhårig och klippte mig en gång i halvåret då det började se för risigt ut. Det fungerar inte när man har kort hår och håret börjar växa över örat och nacken utveckla hockeyfrillatendenser efter sex veckor. Det blir väldigt dyra klippningar om jag måste lägga till en tågbiljett t/r till Östersund varje gång.

Dessutom är det fattigkvinnstider just nu. Det måste alltså vara billigt, utan att för den skull sluta i någonting annat än Kelisfrillan. Jag behöver hjälp.

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie’s view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som ”bad boys/girls” som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Ryckt ur sitt sammanhang, så läs hela Isobels blogginlägg också.
Jag skäms också över den här nojan. Jag skäms så inihelvete. Den är patetisk och jag borde växa ifrån självbilden och jag borde ha kommit längre. Just därför var jag tvungen att lufta den.

Underbara Jullan (det var inte jag som var först med smeknamnet, det var Gustav!) tuffar på med sina självbildsbejakande inlägg, till exempel här.
Veckat diskuterar självbild utifrån att definieras och speglas av andra.
Fredrik skriver om att vara en overdog men tro att man är en underdog (åh igenkännelsen på det inlägget!)
Gabriel gav mig första peppruset av stolthet och framtidstro för oss alla i och med sitt inlägg om att stå i skuggan av unga kvinnor i blom.
Tanja gav mig det andra peppruset med det här fantastiska inlägget. Nu har hon dessutom börjat rota i en annan gammal barndoms/tonårsterror: Skolgympan.
Och det här borde jag ha länkat till mycket tidigare, så mycket som jag funderat kring det sedan jag läst det: Another Cyborg Manifesto skriver om att vara duktig och att det inte bara är innebär problem och destruktivitet utan faktiskt är någonting som man kan vara stolt över också. Damn right och ja och tack!

Och, som en kommentar till mitt föregående inlägg om att försöka vara smart och intellektuell och vara sexuell på samma gång hittade jag det här kommentarsspåret hos Love Sex Money. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att det inte bara är mina hjärnspöken, det här med att det fortfarande är provocerande med smart och feministisk tjej som skriver om sex och relationer.
Den anonyma kommentatorn ”skeptisk” som bland annat upprörs över analsex och städningsdiskussioner är ett bevis för att det inte bara är i min självbildsnoja som det existerar.

Såväl Therese Bohman som Hjorthen har skrivit bra och tänkvärda blogginlägg kring min Ord&Bild-artikel om utlämnande dagboksbloggande.
Läs!

Huskorset, om du och Filmstjärnan behöver barnvakt någon gång: I’m so there for you efter att ha sett det här filmklippet.

Klockan 20:30 krönikörar jag i Kuttrasju på Göteborgs Studentradio om varför det är feministiskt att använda ordet fitta som svordom.

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger ”amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga ”hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Michelle Obamas knutna hand har aldrig tolkats som ett tecken på politiskt engagemang, utan på ilska. Hon har kallats ”radikal” – som ett skällsord. Det sägs, så där i förbifarten, fast fullt av kvinno- och klassförakt, att det var ”äregirighet” i kombination med begåvning som tog henne till Harvard.

Malena Rydell i dagens DN om myterna kring och tolkningarna av Michelle Obama.

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga ”jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Hon är tillbaka.

Jag var alltid intresserad av terapidelen av Den goda hustrun, i mycket högre grad än kukenifittan-bloggandet. Jag tror att det här kommer att bli hur intressant som helst.

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

….

Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna…

Läs Gabriels inlägg om allas ansvar för allt.

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.