Arga, radikala Michelle Obama

Michelle Obamas knutna hand har aldrig tolkats som ett tecken på politiskt engagemang, utan på ilska. Hon har kallats “radikal” – som ett skällsord. Det sägs, så där i förbifarten, fast fullt av kvinno- och klassförakt, att det var “äregirighet” i kombination med begåvning som tog henne till Harvard.

Malena Rydell i dagens DN om myterna kring och tolkningarna av Michelle Obama.

A shot of good old dumhet

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga “jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Så sant som det är bra skrivet

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

….

Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna…

Läs Gabriels inlägg om allas ansvar för allt.

Orgasm ikväll eller på julafton

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.

Fröken duktig och kärleken

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där – för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig.”

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.

Grelsson goes grannland

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

Jag skriver på Newsmill om humor och jämställdhet

Såhär går det när debatten äntligen börjar handla om ett ämne som man grunnat över och diskuterat kring i flera år. Man sätter sig ner och skriver en artikel där man försöker få in lite av allt man tänkt på, struntar i att korra, man vill bara få ur sig det.
Resultatet kan ni läsa på Newsmill där jag skriver om kvinnor och humor, utifrån debatten kring SVT:s standup-kväll.

Jag kommer nog att fördjupa mig i alla trådar som jag drar i i artikeln, här på bloggen. Men först ska jag karva mig i armarna av skammen över mina korrfel och konstiga radbyten i artikeln. Nej just det, nu glömde jag att man inte får dra dåliga skämt om självskadebeteende igen.

Seminariet i mina våtaste drömmar…

…ges ikväll på Göteborgs Konsthall klockan 18-20.
Jag hoppas att vi ses där:

“TAP-seminarium
TAP är en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av fyra forskare vars inriktning nu kretsar kring frågor om posthumanism och humanioras identitet.

Seminariet kommer utifrån bl.a. Donna J Haraways idéer i boken »Apor, cyborger och kvinnor», ta upp frågor om kopior, original, efterapningar, och konstens och människans identitet.
TAP står för »Tes-Antites-Protes: posthumanistiska perspektiv på språkets teknologier» och var från början en seminarieserie, men är nu främst en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av de fyra forskarna Jonas Ingvarsson; lektor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, Mikaela Lundahl; forskare i idéhistoria och föreståndare för Museion vid Göteborgs universitet, Staffan Larsson; docent i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet, och Jakob Wenzer; doktor i etnologi och forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap.”

info hämtad från Göteborgs Konsthalls hemsida

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

" Om de gått på Uppåt hade de fått gråtrunka hemma allihop."

Jag och Gustav har simultanskrivit om F-ordet de senaste dagarna. Jag ska skriva ett längre inlägg om Anna Ekelunds aborttext, eftersom jag inte verkar komma runt den och diskussionerna om den pågår i mina kommentatorsspår.

Men jag känner mig glad att jag inte behöver formulera någonting om den enda text som jag inte fick ut ett shit av annat än mörkrädsla, skratt över dålig stilistik och konstig argumentation samt djupa suckar. När det gäller Boris Benulics text om machosex har Gustav redan skrivit allt så bra. Läs här.

Bra skit

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

Angående det här med nördporr

Började jag som vanligt att beefa mellan mina två akademiska discipliner och som vanligt vann lingvistiken. Det är ju mycket lättare att hitta på bra underrubriker till porrfilm gällande lingvistik än genusvetenskap. Överhuvudtaget känns det lättare att skapa snuskiga scenarion utifrån grammatik och betydelselära, än genom genusvetenskapliga termer.

Sedan kom jag på att Maria Lönn gör just detta i nya numret av Bang. Hennes text om poststrukturalistiskt sex är det roligaste som jag läst på mycket länge. Jag skrattade högt när jag läste texten på tåget.
Överhuvudtaget imponerar Bang med lättnad över vad som skulle hända med den nya redaktionen. De gör mig inte besviken utan tvärtom, Bang håller på att formas ännu mer till den tidning som jag vill läsa. Temat De intellektuella är fantastiskt intressant artiklarna välskrivna, Liv Strömqvist som vanligt spot on och hejdlöst rolig i sin serier om De intellektuella (intellektuella snubbens fotbollsintresse och fotbollshalsduk för att visa att han är nere med arbetarklassen och inte “bara en bögig litteraturkritiker” var ett annat högt skratt på tåget).
Men mest av allt gillar jag Maria Lönn.
Köp, prenumenera och läs ni som inte redan har gjort det.

Tips

Nu blir det lite korslänkande här men jag måste verkligen tipsa om den här starka, fina bloggen.

Till alla er som anser att överviktiga bara ska ta sig ur soffan och köpa ett gymkort, till alla er som skrattat bakom ryggen på någon överviktig någon gång, till alla er som anser att överviktiga kan man mobba offentligt i bloggar hursomhelst. Till alla som vill och bör läsa utlämnande, bra uttryckta tankar från en tjej som lever med övervikt.
Gå in och läs.

Alain de Botton – you did it again, you genius!

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 – Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Det blir inte bättre än såhär

Soraya darling, jag tror inte att du förstår vad du gjorde när du postade det här inlägget.
Det här klippet har varit min överlevnadsstrategi och mitt absoluta guilty pleasure de senaste dagarna. Det är fullständigt omöjligt att ta vare sig själv, sin ångest eller livet i största allmänhet på något slags allvar när man ser det här.
Jag vet inte om det tyder på att jag närmar mig det fullständiga mentala sammanbrottet eller om jag vid 25 års ålder har funnit lyckan i livet i form av Orup i lackkläder när jag ser på det här klippet gång på gång på gång och skrattar så jag gråter. Jag vet bara att det är helt fantastiskt.
- Men det kan inte vara på allvar?, sa en vän.
Det är klart det är på allvar. Det är 90-talet, vännen, det är bara 90-talet.