Elin Grelsson Almestad

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.