Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I’m happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.