Varning! Att inleda en relation med en annan bloggare kan få din omnipotenta blogghybris att nå odrägliga höjder

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu…

Köksmiffo

Det tog en bra stund inne på Hemköp innan jag hittade det som jag på inköpslistan refererade till som “diskkuddar som är mjuka på ena sidan och lite sträva på andra sidan”. Jag såg något som tydligen kallas “disksvamp” och insåg att det förmodligen var det som jag menat.
Nästa punkt på listan, av mig definierad som “typ som ovan, fast i nån slags metall”, hittade jag när jag fick en barndomsflashback av ett Svintopaket och insåg att det nog var det som jag var ute efter.

Jag städar inte köket så ofta.

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Jane Austen ringde precis och ville ha sina raggningsrepliker tillbaka

Men allvarligt talat.
Jag har tydligen gått och skaffat mig någon slags cheezy 1600-talslingo i all min flirtiga kommunikation med kvinnor. Jag reflekterade inte ens över det förrän jag nyss skickade följande sms:
Men kvällen vore ju ack så mycket trevligare om du förgyllde den med din undersköna uppenbarelse.
Va? Vad håller jag på med? Det här sker bara någon vecka efter ett snabbt hejdå från en tjej, varpå jag skickar ett sms som inleds med orden:
Hastiga avsked, ack så trista de är!
Att jag skiljer i beteende och behandling i flirtiga situationer, beroende på om det är en man eller kvinna, visste jag redan. Det kan jag bearbeta någon annan gång. Men att det gått så långt, som att jag tydligen måste inta en roll som någon slags chevaleresk 1600-talsstud som lallar runt med en luta och sjunger sköna kvinnors lovsång så fort jag söker kontakt, det är fan inte okej.
Jag skulle ju hellre ha skjutit mig i huvudet än ha skickat de där sms:en till män. En översättning till min lingo till män av dessa sms hade troligtvis blivit följande:
Tja. Ses vi ikväll eller? Vore kul.
samt
Sorry att jag blev tvungen att springa!
För män behöver ju inte uppvaktas och smickras, de behöver inget romantiskt fåntilltal och gullesms. Män gillar ju rak kommunikation liksom. Eller hur tänker jag?

Uppenbarligen bor det långt inne i mig en fördjävla sunkighet, som manifesteras i min lingo, och troligtvis goes like this (detta måste läsas med bred norrländsk dialekt, det är nämligen så jag låter när jag imiterar sunkig och dumihuvet):
Amen kvinner de gillar ju såhära romantik å uppvaktning å smicker å grejer. Åsså gillarom att få höra att dom e snygga för kvinner är ju så oroliga för sånt där.
Män dom vill ju ändå bara knulla å dom hatar romantik å fattar ändå inte vad man menar. Å kvinner e ju som lite känsliga så dom får man vara försiktig me men män dom kan man va elak mot, det tål dom.

Bra där.

Min utmaning till mig själv de kommande månaderna blir följande:
Skicka minst ett rakt-på-sak-sms till en kvinna, företrädelsevis klockan 4 en helgnatt. Inga jävla romantiska floskler.
Skicka minst ett 1600-talslingo-sms om underskön uppenbarelse till en man.
Det här blir spännande.

Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

Och han tränar som en karl ska

När någon lämnade en kommentar om att Horace minsann tränar på Friskis visste jag inte om jag skulle tro på det. Nu skickade min vän Magnus precis över den här bilden.

Han kan det där med vadstretching, Horace.

Jag försöker hinna med i kommentatorsdiskussionerna och svara på mail. Men sen kommer de där mailen om “vad är det för fel på män som tränar?”, “är inte alla feminister lesbiska?” eller “varför vill du att män ska gråta, kan de inte få vara glada?”.

Och då blir jag ganska trött, stänger av datorn och kollar Weeds istället.

Erotiskt tema?

Till alla er som undrat varför man ska lägga till sina gamla högstadieklasskompisar som vänner på Facebook. Svaret är enkelt. Man kan få nys om sådana här evenemang:

Snöskoter provkörning av samtliga märken inkl wolwerine.Alla är välkommna.
En kanon dag för alla skoter älskare…

Information om evenemang
Kategori: Fest – Fest med ett erotiskt tema
Nätverk: Global
Tid och plats
Datum: den 7 februari 2009
Tid: 10:00 – 23:55
Plats: snösäkra Storåbränna.
Beskrivning
Polaris.
Arctic.
Ski-doo.
Lynx.
Yamaha.
Woverine.
Alla är på plats för låna ut just din dröm maskin.

He’s not on my newsfeed, therefore he doesn’t exist, so poff – then move, son of a bitch

On a completely different note än föregående inlägg, bara ett litet instick:
Är det i och med “nya” Facebook som den här funktionen att man kan välja om man vill se mycket eller lite information och statusuppdateringar om en person på ens newsfeed, har kommit? Jag upptäckte den aldrig på förra Facebooklayouten i alla fall. Den måste ju vara den mest eftersökta funktionen på Facebook någonsin, i vilket fall som helst. Äntligen kan man klicka bort de där människorna man önskar att man aldrig lagt till, såhär i efterhand.

Det känns som en ljuvlig hämnd att få klicka i “jag vill se färre händelser om XX i fortsättningen”. Jorå, du kanske krossade mitt hjärta back in 2007, men tro inte att jag kommer att kolla dina statusuppdateringar i fortsättningen! Nu är det jag som har makten, mohaha!

För övrigt noteras: Det där var nog det sorgligaste passivt-aggressiva försök till upprättelse som någonsin utskrivits.

Men nu blir det nördporr

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som…Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

En pseudovetenskaplig kortartikel kring eftersex-prillans varande

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

Mitt liv som Laura Ingalls

Hej bakfulla ungdomar!
Medan ni ägnat helgen åt att veva technoarm, fyllelipa, supa bort era hjärnceller och ådra er nya könssjukdomar har jag ägnat min helg åt att fjällvandra, ha filosofiska diskussioner med min far, gå i kyrkan och gå på queer fest i församlingsrummet.

Angående det sistnämna säger ju Bibeln att man skall dricka med måttfullhet. Men eftersom jag samma dag som kyrkofesten hölls hade läst Kathy Rudys queerteologiska artikel Subjectivity and Beleif, om att ålägga postmodernismens syn på den subjektiva sanningen på en kristen tro hittade jag ganska lätt en klausul. Måttfullhet är ju ett oerhört relativt begrepp och jag kunde härvid välja min egen subjektiva tolkning av Bibelorden.
In other words: Okej, jag var också ganska onykter igår.

Jag har väldigt mycket intryck att sortera från helgen. Eftersom jag redan peakat min töntighet och aldrig haft särskilt mycket creddpositionering att försvara kommer jag med största sannolikhet snart att återkomma med HBT-kärlek, religiositet, karaokehits och Creedence-låtar på norrländska fjällvägar.

Eller nej, okej. Inte Creedence. Där går till och med min gräns. Men det andra. Jag återkommer snart. Nu ska jag fortsätta dricka kaffe.

This is how we call it a comeback

Jag läser igenom mina texter, jag svarar på mailen, jag skriver sjukt smarta och roliga inledningar på artiklar och en mängd andra saker, jag diskuterar saker över telefon och är rolig och smart och sen ställer jag mig framför spegeln i den nya pennkjolen och tänker;
- Herregud. Det är helt absurt att den här kvinnan är singel. Hur är det möjligt att detta uppenbara kap nu inte ens dejtar någon? What’s WRONG with you people?

Vinnarlivet eller inte. Jag börjar hursomhelst och uppenbarligen bli mig själv igen.

Stunder då man inser att man fan inte lever vinnarlivet just nu

1. När en kompis presenterar en för några av hennes bekanta med orden ”Det här är Elin. Hon raggar inte. Hon brukar mest stå i ett hörn och se arg ut. Dessutom är hon halvflata”.

2. När man sitter full och ensam halv fem på morgonen i sin lägenhet och kör ett crying-while-eating-race framför en tallrik havregrynsgröt (det enda ätbara som fanns) till ljudet av Cyndi Laupers Time after time (alltså videon! love!).

3. När man blir frontad vid söndagens morgonkaffe med SAOL och ”du jag tänkte på ett ord du använde i diskussionerna på festen väldigt ofta igår, som fick dig att låta väldigt smart. Jag slog upp det ordet nu och inser att du inte hade en aning om vad det betydde utan bara använde det för att låta smart, eller hur?”.

4. När man tappat rösten för att man i onyktert tillstånd tyckte att det var skitkul att gå runt och låta som Varan-TV-versionen av Chewbacca.

5. När man sitter på nattåget klockan två på natten inklämd mellan tre överviktiga hårdrockskillar som på Gävlemål diskuterar Star Trek.

6. När dagens höjdpunkt, på allvar, är att se på Plus med mamma och förfasas över priserna på gymträning.

7. När man känner sig sjukt jävla häftig och gangsta då man står och spottar och inbillar sig att man spottar lite, lite blod, lutad mot ett betonghus till ljudet av NWA i hörlurarna och det enda man gjort är att intervallträna löpning lite väl hårt.

Hade Lil’ Wayne bott i Norrland hade han fan inte fått ligga så mycket

Call me so I can make it juicy for ya, skriver jag i smset och känner mig sjukt nöjd och vinfnittrig. Sedan slår det mig att mitt primära syfte helt kommit bort i förtjusningen över att få använda dirty hiphopcitat.
Eller ja, ring mig så vi kan prata logistik och eventuella bussresor, var jag alltså tvungen att lägga till. Att det med största sannolikhet förtog den rafflande inledningen är troligtvis en underdrift.
Call me so I can åka 6 timmar med länsbussen genom Norrlands inland för att make it juicy for ya. Funkar den då?
Nä.

För övrigt noteras:

Den här identifikationen med, och kärleken till, medelålders, härjade, ensamma och bittra män är fortfarande den mest underliga konsekvensen av mitt 25-årskrisande.

Min identifikation med Bodil Malmsten börjar också bli påtaglig. Förvisso springer jag inte vid havet i franska Finestére, utan i våra gemensamma barndomstrakter i Norrlands inland, men vi springer bort vår dödlighet till ljudet av Dylan i en varsin del av världen. När inte Plura sjunger lyssnar jag på Dylan, som övertygar mig om att Don’t Think Twice, It’s Alright och sedan lyssnar jag på Eldkvarns Blues För Bodil Malmsten och cirkeln är någonstans sluten.

Det blir inte bättre än såhär

Soraya darling, jag tror inte att du förstår vad du gjorde när du postade det här inlägget.
Det här klippet har varit min överlevnadsstrategi och mitt absoluta guilty pleasure de senaste dagarna. Det är fullständigt omöjligt att ta vare sig själv, sin ångest eller livet i största allmänhet på något slags allvar när man ser det här.
Jag vet inte om det tyder på att jag närmar mig det fullständiga mentala sammanbrottet eller om jag vid 25 års ålder har funnit lyckan i livet i form av Orup i lackkläder när jag ser på det här klippet gång på gång på gång och skrattar så jag gråter. Jag vet bara att det är helt fantastiskt.
- Men det kan inte vara på allvar?, sa en vän.
Det är klart det är på allvar. Det är 90-talet, vännen, det är bara 90-talet.

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Money and pussy, the only language I clung to

Man tenderar att glömma varför man egentligen kliver upp 06:15 varje morgon och ägnar åtta timmar om dagen av sitt liv åt att göra någonting man egentligen inte har någon lust med.
Sedan kommer lönespecifikationen och man förstår lite mer av sitt infantila projekt att jobba i princip hela sommaren, för tredje sommaren i rad.
Det är antingen lönespecifikationen eller jobbdagar som den här som gör det. Jobbdagar då man redan klockan halv nio på morgonen är uppslukad av en fascinerad diskussion kring att ordet dubbelfitta verkar finnas inlagt i alla mobilers T9. Förstår ni hur roligt de måste ha haft det på the almighty T9-kontor när de kom på att de skulle lägga in det ordet?
- Nä inte kuk, nä inte fitta. Men dubbelfitta däremot! Och bara den som är bisarr nog att vilja skriva ordet dubbelfitta i ett sms kommer att upptäcka det.
Vid halv tolv hade vi redan listat de vackraste diktatorsnamnen och pratat kombinationen gangstarap och hård styrketräning i lyriska ordalag.

Fast det sjukaste med den här lönen är att den till en viss, och relativt anselig del, består av saker som jag får betalt för, fast jag har haft kul när jag har gjort dem. Det vill säga lön för saker som jag skrivit. Jag skribentjobbade i och för sig hela gymnasiet och året därpå, men sedan dess har det varit en öken gällande att få betalt för att göra saker som jag faktiskt gillar. När jag jobbade extra för instititutionen för lingvistik var det i och för sig lite samma sak, men inte lika mycket som nu.
När jag ser den lönespecifikationen drabbas jag av en odefinierad skuldkänsla (det mesta i mitt tankesätt går ju att relatera till i termer av skuld, skam, ångest och förakt så det är inget nytt). Det känns helt sjukt att jag ska få betalt för att göra någonting som jag tycker om att göra. Som om själva definitionen av att arbeta är att man ska lida och hata det man gör för att man ska vara värd att få betalt för det. Sedan inser jag:
1. Jag förtjänar att få betalt för att skriva. Fast jag tycker att det är det roligaste som finns.
2. Det finns faktiskt människor som inte hatar det de gör åtta timmar om dagen. De är ofta trötta, de lider ibland av prestationsångest, de skulle relativt ofta hellre ligga hemma och slökolla på TV. Men de är faktiskt intresserade av det de gör och trivs med det som ger dem lön. Jag vill också bli en sådan människa, på heltid, en dag.

Fotnot: Jag är medveten om att the almighty T9-kontor med största sannolikhet inte existerar. Jag vet inte hur det går till när T9-listorna skapas. Men med en magisterexamen i lingvistik och hur mycket grammatiska kunskaper som helst borde jag vara ganska kvalificerad till att jobba där. Och gilla det. Och få betalt för det. Efter att jag lagt in de självklara orden som queer, hegemoni och dysfunktionell skulle jag även peta in ord som lämmeltågshysteri och mördardvärgar. Enbart baserat på min egen, högst subjektiva, frustration över att de orden inte funnits.

Apropå ingenting alls

fast möjligen apropå DIY-livet som ensamboende, har jag fått igång mitt nedladdningsprogram krånglat ett tag. I skrivandets stund hamnar Nas Untitled i min dator.
Förstår ni hur lika delar nervöst och peppigt det är?
Om man betänker att föregångaren Hiphop is dead är en av två skivor (jämte Hagnesta Hill) som på riktigt räddat mig under en jävlig period av mitt liv är det inte konstigt om mina förväntningar på skivan ligger på en skyhög nivå. Å andra sidan är jag inte i så värst stort behov av räddning just nu, som jag var när den skivan släpptes. Men det vore fint ändå, om jag fick göra om det jag gjorde då. Om Nas fick gå in och ge mig svaret på de frågor inför nutid och framtid, som jag trots allt har.
Nas ger mig svaren och what would Kanye West do? Det pågår någon form av religiös ikonisering av hiphopartister i mitt liv, som är rätt osund tror jag. Men apropå Kanye West var det här rätt kul. Med tanke på att jag i mina kommentarer till något inlägg från någon månad tillbaka spred ut ett rykte om mitt eget bloggspöke och huruvida jag egentligen är en 35-årig raggarkung från Norrlands inland borde jag kanske även i detta fall ta efter Kanye West.

(Och ja, jag undviker disken just nu)

Tips till er som, liksom jag, inte har semester och stiger upp okristligt tidigt varje morgon

Min eminenta kollega Magnus har idag introducerat mig för Energit brain stimulator. Tabletter som, enligt hans egen utsago, inhandlades (troligen i en turistshop av utseendet att döma) och räddade hans fylleresa i Prag. Jag förstår vad han menar.
Under beteckningen Vitaminóve tablety finns inte bara allehanda vitaminer, järn och diverse kosttillskott utan även ginseng, guarana och i stort sett alla, hyfsat lagliga, prestationshöjande medel som man kan tänka sig. Det är multivitamin, Blutsaft och Redbull på en och samma gång, i en enda, illasmakande sugtablett!

Notera också den röda etiketten i högra hörnet som försäkrar den oroliga konsumenten om att preparatet sedan 2007 är nejlepsi novinka.
När börjar FASS köra med tummen upp-symbolik?

Way to go Jonathan

Ta av dig dina dressman-jeans, spring ut i el-ljusspåret och tjäna feminismen.

(Alltså jo, ni som inte heller gillar sport, jag är medveten om att inlägget inleds med en mängd fotboll, men scrolla längre ner i så fall. Jag har blivit så immun mot sportreferenser att jag aldrig ens behöver läsa igenom de där styckena av text om sport man utsätts för i olika informationskanaler, vare sig man vill eller inte. Det är som om mina ögon och öron har utvecklat någon slags motsats-motsvarighet till FRA. De hittar vissa hotfulla ord såsom allsvenskan eller Real Madrid och sedan är medvetandet oförmöget att ta in ett enda uns av vad som ses/hörs. Det måste ju finnas en anledning till att jag vid 25 års ålder efter en uppväxt med en, till tre femtedelar, sporttokig familj fortfarande inte lärt mig vad offside är för någonting. Jag kan inte räkna alla gånger som pappa/bror/pojkvän/killkompis sagt;
- Männvettuintevaoffsideäfönåge??
För att sedan naturligtvis se sig själv som självutnämnd bärare av det tunga ansvaret att upplysa dumbruden i soffan som egentligen vill byta kanal om vad det är. Jag hör bara jo i en fotbollsmatch…Sen blir det tyst och medvetandet glider istället över i någonting reellt, intressant och självvalt.
Spännande förresten med en parantes till ett inlägg som är femton rader längre än själva inlägget.)

Husmor Elins bästa packningsråd:

Steg ett: Släng ut alla kläder du har i garderoben på sängen. I synnerhet allt som är kortkort/tunt/högklackat eller i största allmänhet opraktiskt att bära.
Steg två: Ta två tredjedelar av klädhögen, rulla ihop den till en boll och stuva sedan ner bollen i en ryggsäck storlek mindre.
Steg tre: När ryggsäcken inte ens är i närheten av att kunna stängas, dra ut random klädesplagg ur den.
Steg fyra: Kom här på att du har glömt att packa några trosor överhuvudtaget.
Steg fem: Rulla ihop tjugo par trosor av samma typ som kläderna, så obekväma som möjligt är grundregeln! Tryck sedan ner varje ihoprullad trosa i kanterna på ryggsäcken.
Steg sex: Inse att du inte har packat ner dina necessärer än.
Steg sju: Töm ryggsäcken helt på innehåll med ambitionen att börja om, den här gången en aning mer metodiskt.
Steg åtta: Skit i alltihop och facebooka istället och tänk att du kan packa imorn bitti klockan sju. Lägg alla kläder på soffan i en hög så länge.

Nu åker jag till Stockholm. Man kan tänka sig att jag kommer hänga på min värdinnas axel efter bara något dygn och stöna måsteee bloggaaa. Men fram tills dess kan man roas av mitt livs bästa ordvitssituation, som jag förut berättade om i LSM:s kommentarer:

paris 27 June 2008 @ 17:47
HAHAHAHAHA “ändlöst spännande“. jag döööör. påminner mig om när jag och exflickvän K. skulle sova någon natt och jag som vanligt inte ville ligga sked för jag fick panik (jmfr: klarar inte av att hålla handen) och jag ville som alltid ligga med ryggarna mot varandra istället. och hon blir jättesårad och arg och skriker:

- jaha, då ligger vi här rygg mot rygg då. men det känns ju lite BAKVÄNT!
vilket alltså var en helt omedveten ordvits skriken i ett sårat läge. jag skrattade så jag grät. needless to say: det gjorde inte situationen bättre.

Jag var i alla fall naken

Egentligen skulle min telefonintervju hållas en timme senare, men när jag kommer ut från duschen hör jag hur telefonen ringer och jag springer dit och svarar. Jag ska hålla intervjun på en gång och jag säger ett ögonblick så pass att jag hinner torka håret någon sekund så att det inte ska droppa ner på mobiltelefonen. Några kläder hinner jag inte sätta på mig.
Nu har jag suttit i tjugo minuter helnaken vid mitt skrivbord och pratat med heta Andrew Vanwyngarden från MGMT.
Inte för att han visste att jag var naken, vi pratade om något rörande sex eller det fanns någon slags tention in the air. Men ändå. Djävligt hett alltså.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.