Soffpotatisar sorteras bort

Text publicerad i GP Kultur 9/2

Någonting händer med Sveriges träningsanläggningar i början av året. Den loja stämning som inte sällan präglar december, då gymbesöken trängs undan av glöggmingel och julfester, ersätts av trängsel och långa köer till gruppträningspassen. Vi blir också fler och fler som inte bara köper ett medlemskort till ett gym i januaris nyårslöftesyra, utan också fortsätter att regelbundet använda det.

Gymkulturen har på bara några decennier gått från att vara en företeelse för kroppsbyggare och aerobicsfantaster till att bli en självklar del av den svenska motionsaktiviteten med en marknadsföring som riktar sig till alla åldrar och kön. Men vad händer när fitnesskultur blir folkhälsa?

Trots finanskrisen har de fem största träningskedjorna i Sverige ökat sin omsättning med 80 procent de senaste fem åren. I dag tränar var femte svensk på gym (SCB 2009). Även om träningscenter och gym är en av samhällets stora mötesplatser och gemensamma utrymmen finns lite samhällsvetenskaplig forskning på området. De två svenska böcker som utgivits på området är från slutet av 90-talet.

I sociologen Thomas Johanssons numera klassiska studie Den skulpterade kroppen (1998) är fokuset på hur genus skapas i gymmiljö. Han studerar styrketräningen, där främst män lyfter fria vikter och på så vis skapar en miljö där kvinnor har svårt att naturligt känna sig hemma.

I träningens utbud har mycket utvecklats sedan Johanssons studie, vilket också fått till följd att såväl gruppträning som individuell styrketräning är mindre könsuppdelad i dag. Träningsformer som spinning, kampsportsliknande pass och gemensam styrketräning med vikter i gruppträningssal är oftast könsblandade och inte sällan med relativt jämn fördelning.

De individuella styrketräningslokalerna rymmer också både kvinnor och män i alla åldrar och kroppsformer i dag. Det beror förmodligen både på att det i dag finns betydligt fler typer av redskap samt att det blivit ökat fokus på den funktionella träningen, som handlar om att bygga upp kroppen inifrån för att minska belastningsskador och obalans, snarare än att få biffiga armar och ett sexpack. Personlig träning är i dag heller ingenting som är förunnat filmstjärnor och kronprinsessor, utan en service som erbjuds på de flesta gym och som i många fall är en bra introduktion till träningen.

Men visst märks fortfarande könsskillnaderna av. På en av de största gymkedjorna i Göteborg är dansinspirerade pass som aerobics och zumba till 98 procent bokade av kvinnor. När det gäller utrymmen med fria vikter, skivstänger och tunga hantlar upptas platserna fortfarande oftast främst av män.

Fortfarande vill fler kvinnor än män gå ner i vikt, trots att det är den manliga bukfetman som ökar mest och är farligast rent hälsomässigt. Likaså vill fler män bygga muskler, medan kvinnor ofta är rädda för att se ”stora ut”. Men en tydlig utveckling märks i att fitnesskroppen blivit en mycket tydligare idealkropp i dag, oavsett kön.

Fitnesskroppen handlar om kontroll, en längtan efter fasthet och ordning. Den är definierad, dynamisk och hård. Den varken växer och blir för stor eller är avmagrad. Här har det manliga och det kvinnliga kroppsidealet mötts. Fitnesskroppen innebär små, men väl definierade muskler och minimal mängd kroppsfett, oavsett kön. ”Fitnesskroppen innebär ett specifikt fenomenologiskt fält”, skriver Thomas Johansson, ”ett förkroppsligande av de krav på perfektion och instrumentalitet som har kommit att genomsyra en del av dagens vardagsliv. En kamp förs mot allt överflöd, allt som kan störa bilden av en väl definierad kroppslighet.”

Tor Söderströms avhandling Gymkulturens logik utkom året efter Johanssons bok, 1999. Han ser gymkulturen som en konsekvens av två samverkande tendenser: å ena sidan det nyttorelaterade, statliga påbudet att ta hand om sin hälsa genom träning, å andra sidan en reklam och medievärld som ger preferenser för hur man ska se ut. ”Ät sex till åtta brödskivor om dagen” var ett statligt hälsobudskap, medan ”har du bestämt dig” var ett reklambudskap för lättmargarin. Båda syftar till det egna ansvaret för att vårda och underhålla kroppen, även om de statliga budskapen rör mer medicinska aspekter medan de kommersiella oftare syftar till estetik. Inte minst de statliga påbuden har i dag ökat.

Det handlar inte bara om rent medicinska skäl, som fysisk aktivitet på recept från läkare för att minska smärta och depressioner. I Dagens Nyheter i november förra året visade flera artiklar hur arbetsgivare i dag ställer allt hög-re krav på motion och ett hälsosamt liv. Överviktiga sorteras bort i anställningsprocesser medan maratonlopp och träningsresultat ses som meriterande. En utveckling som leder till att arbetsgivare inte bara söker kontroll över den anställde på arbetstid, utan även dess fritid och i viss mån tagit över den statliga rollen som folkhälsovurmare.

Men var i alla strömningar står den vanliga motionären, som precis köpt träningskortet för att orka mer i vardagen och stärka kroppen? De krav som ställs är svåra att inte notera. Här krävs en aktiv roll från gymkoncernerna. För att inte bara locka folk utan också få dem att stanna krävs att man inte bara följer med i fitnesskulturens kroppsfokus och arbetsgivares krav på närmast elitidrottsliga prestationer. I stället bör gymmet – hur paradoxalt det än må verka – också utgöra en motvikt.

Koncernerna har ett stort ansvar att vara behjälpliga med att hitta den personligt anpassade motionen, som både ger styrka och glädje, i en tid av hälsohets och förakt mot överviktiga. Att inte utgå ifrån att viktnedgång är vare sig önskvärd eller eftersträvansvärd i alla lägen och att en god hälsa handlar om betydligt mer än kroppsstorlek och prestationer. Som faktiskt kan locka fram en glädje trots ett omgivande samhälles krav.

Någonstans, gömt i fitnesskultur och kroppshets, finns ju också den där kärnan som gör att många av oss tar oss tillbaka till gymmet, flera dagar i veckan år efter år: en glädje i att röra på sig, endorfiner dansande i kroppen och känslan av att långsamt och i egen takt bli starkare och orka mer. Ett modernt folkhälsoinitiativ borde hjälpa individen att nå dit på sitt eget sätt, snarare än att ställa rigida krav på vare sig utseende eller prestationer.

Träning ger också egenmakt

Krönika publicerad i GP Kultur 27/6

Vi var ett tiotal flickor som under några timmar övade oss i att låta kroppen ta plats. Gå med ryggen rak, sätta gränser, använda magstöd i ett kraftfull nej. Det är vad jag minns av kursen i feministiskt självförsvar från högstadiet. Inga slag eller sparkar. Bara känslan av att låta kroppen ta plats och vara min på samma villkor som mäns kroppar är. ”Har du lärt dig slåss nu?”, undrade många efteråt. Men det hade jag ju inte. Jag hade bara lärt mig samma saker som när jag utövade kroppskontroll i dansträning eller fick en introduktion till gymmet av en ovanligt entusiastisk idrottslärare: jag hade fått verktyg för att se på min kropp på ett nytt sätt.

För några veckor sedan framkom det att Vänsterpartiet ska erbjuda kvinnliga politiker en kurs i feministiskt självförsvar för att stärka självkänslan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttryckte oro och skepsis över att kvinnorna i Vänsterpartiet kände sig så pass utsatta av sina manliga kollegor att de behöver självförsvar. Både Vänsterpartiet och Sabuni generaliserade vilt kring det feministiska självförsvaret. Vänsterpartiet förutsatte att kvinnors självkänsla behöver stärkas och Sabuni trodde att det handlade om en direkt och påtaglig utsatthet, snarare än strukturer. I själva verket handlar det mer om makt över den egna kroppen än en diffus ”självkänsla” eller angreppsrisk.

Numera får jag samma känsla som jag hade under det feministiska självförsvaret av träning. Jag sträcker på ryggen, lyfter de tunga vikterna och känner hur kroppen växer. Hur mycket samhället än försöker få kvinnors träning att handla om ideal och skönhet kan också träning vara en stark upplevelse av egenmakt. Kroppen blir kompetent i egenskap av sina funktioner, snarare än hur den ser ut.

Att bli uppfostrad som kvinna i det här samhället är att bli uppfostrad till ett främlingskap inför den egna kroppen. Den är en palett för projiceringar, önskningar, teorier, ideal, makt och våld. Oavsett om den är klädd i burka eller bikini är den ett forum för samhällets blick, den manliga normens blick. Att lära sig gå med ryggen rak, lyfta tunga vikter eller springa så fort man bara kan är att ta tillbaka den kropp som är ens egen. Det är att se på den där främlingen som är en förutsättning för liv och bestämma sig för att lära känna den. Det är inte bara ett försvar vid ett direkt angrepp, utan också ett försvar av integritet och gränser inför den ständiga påminnelsen om att kvinnokroppen betraktas som allmängods.

En alltmer nyanserad bild av kropp och träning

Det tog lång tid för mig att hitta till träningen. Vägen kantades av träningsavog, ätstörningar och tvångsmässig träning, ett återupptäckande av kroppen genom de där jazzdanslektionerna som jag aldrig vågade ta när jag var yngre, för att landa i ett endorfinberoende och en träningsglädje. Numera är träningen en plats för mig att vara med mig själv och en oumbärlig respit i en kravfylld tillvaro.

Möjligen var det min bakgrund som gjorde mig mer medveten om en uppdelning mellan de alternativa och kulturella och de motion- och hälsointresserade. På gymnasiet tillhörde jag kaffe och cigarettgänget, som hånade sportfånanarna. Den vedervärdiga skolidrottens minnen av att bli vald sist och hata bollsporter gjorde också sitt till för att skapa min mentala indelning mellan de som sportar och vi andra. Tack och lov tycker jag mig skönja en alltmer pragmatisk och glädjefylld inställning till träning och kropp, där även vi som blev valda sist får ta plats.

Linna Johansson, tidigare Expressenskribent och redaktör för det feministiska fanzinet Bleck, har haft en mycket uppskattad träningsskola på sin blogg. Den riktar sig framförallt till dem som tidigare inte tränat. Den gör upp med allt ifrån de svidande minnena från skolgympan, till huruvida man verkligen behöver de nyaste redskapen hemma i lägenheten. Författaren, skribenten och universitetslektorn Ann Heberlein har i sin tur skapat en blogg om att, som icke-tränad, komma igång och börja träna inför ett löparlopp.

Samtidigt har en rad bloggar kring kropp och mat dykt upp. De som inte handlar om att gå ner i vikt, utan att faktiskt må bra som man är. På Hälsa är mer än en siffra skriver Kaia både om mat, träning, samt visar på en rad forskningsargument kring varför BMI inte är tillräckligt för att avgöra en människas hälsa. På bloggprojektet Kroppsbilder, startat av journalisten Julia Skott, uppmanas människor av alla kön, former och storlekar skicka in bilder på sig själva för att utmana bilden av den retuscherade reklamkroppen.

Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

Krönika publicerad i VK Kultur 14/4

Länkar: Linna Johanssons blogg, Ann Heberleins träningsblogg, Hälsa är mer än en siffra, Kroppsbilder.

Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

“Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man “ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

En kännande kropp

När jag var sju år började jag att dansa.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.

Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.

När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.

Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.

Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.

Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.

Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?

You say "tråkig" like it’s a bad thing

Eftersom det är roligare att läsa än att supa, men också för att jag gick och blev tråkig – alternativt lite bättre på att ta hand om mig själv – i somras, har jag återigen en lugn fredag. En sån där fredag då jag dansar afrikansk dans (ja, på gymmet alltså, innan någon börjar få föreställningar om mig med bongotrummor och skakande röv hemma i min etta) och imiterar träd som vajar i vinden, känner mig jordad, skakar tuttar och röv och hittar mitt energicentra och det ena med det tredje. När jag är jordad bränner jag av ett bodypumppass också av rena farten innan jag går till Hemköp och därefter hem till en dusch och fredagsrenbäddad säng och lägger mig och läser.
Jag är alltså såhär tråkig på riktigt. Då har jag inte ens kommit till faktumet att jag numera går upp varje morgon klockan halv åtta, även alla de dagar då jag är min egen chef, och promenerar en halvtimme innan min P1-frukost, oavsett väder för det finns bara dåliga kläder och jag har en regntålig jacka. Eller att jag generellt bara dricker alkohol en gång i veckan (fast då oftast med besked å andra sidan…). Eller att jag hade lite panik igår, när jag kollade film med en kompis och inte gick och la mig förrän ett på natten. Eller att jag idag skulle unna mig en fredagsbulle, men på riktigt kände mig lite wild’n’crazy när jag valde en dammsugare istället.

Jag är en medelålders new age-tant fången i en 25-årig singelkvinnas kropp. Det är enbart normer och social kontroll som gör att jag fortfarande väljer Monki framför Gudrun Sjödén. Och nu sitter jag här och kan för mitt liv inte välja vilken av alla påbörjade böcker som jag ska plocka upp:
Johan Kinde – Någon sorts extas
Erlend Loe – Gör vad du vill
Sara Villus – Sex (nästan utläst, men tappade lusten mot slutet, för rastlös tror jag, den är ju bra)
Chantal Mouffe – Om det politiska (jag har läst originalet flera gånger, men tänkte se vad de gjort med den svenska översättningen)
Hanna Östholm – Feminismens idéer
Susan Faludi – Den amerikanska mardrömmen

Om någon inte är ute och löningsfredagsfestar – vad ska jag välja?

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

Sista backen innan återhämtning

Häromdagen fick jag panik och började gråta när jag försökte slå på datorn. Hjärtat började bulta och det skrek ett stort orkar inte inuti. De senaste veckorna har snurrat för fort, det vet jag och det snurrar fortfarande för fort.
Jag säger alltid att hey, det är lugnt men jag kraschar nästan alltid. Kraschar som i att inte sova på en hel vecka, hyperventilera mig till sömns tidig morgon, sluta bubblan omkring mig och varken orka eller hinna vara den där närvarande människan jag vill vara. Kraschar som i att inte orka äta, vara konstant genomtrött och bli onödigt orolig över saker som med största sannolikhet ordnar sig på något sätt.

Jag är en spinningfantast. Spinning är ett typiskt träningsfenomen som man antingen är lite småberoende av och älskar eller inte alls förstår alternativt hatar. Mina vänner suckar åt mig när jag berättar lyriskt om känslan av att cykla sig genomsvettig med endorfiner rusande i kroppen till någon gammal eurotechnohit.
När jag träffade Panso för första gången i verkligheten för några veckor sedan pratade jag om oss. Spinningmänniskorna. Vi som faktiskt kan se spinning som något meditativt, för mig den enda meditationsformen som funkar. Fuck yoga och sånt shit, det gör mig bara rastlös. Meditation är också att sitta med slutna ögon i ett mörkt rum med trettio människors forcerade energi omkring sig och till ljudet av musik och sina egna bultande hjärtslag cykla som om det gällde livet.
Jag pratade om att spinningmänniskor också ganska ofta är strävansmänniskor. Det är någonting med alla strävansmetaforer i spinning som gets me going. De där imaginära backarna som man ska ta sig uppför, vet att man ska nå toppen. Instruktören som pratar om sex minuters backe, lägg på mer motstånd för snart ser ni toppen. Och man är nära maxpuls, flåsar, försöker djupandas, benen på väg mot mjölksyra, kroppen genomvarm och man tänker att jag måste klara det, jag kan klara det. Så når man toppen. Återhämtning. Jag fixade det.

I spinning är återhämtningen efter de tunga maxpulsbackarna nödvändiga. Man pallar inte att cykla på mycket ansträngd nivå i femtio minuter. De där återhämtningsintervallerna då man får lätta motståndet, lugna pulsen till lätt ansträngd nivå, sluta ögonen, bara vara utan instruktioner eller påpressande måste finnas för att man ska orka sig genom passet.

Jag är i slutet av första backen. Det är fruktansvärt tungt just nu. Pulsen är uppe i maxnivå och hjärtat klappar hårt, benen värker. På mitt skrivbord ligger en tågbiljett. Nattåget Norrland 19 mars. Sex dagar. Återhämtning. Låta pulsen komma ner i lätt ansträngd nivå, inga instruktioner – bara vara, lätta på motstånd till medvind.
Jag ser toppen, jag ser återhämtningsintervallen av mjukisbyxor, släktmiddagar, längdskidor och böcker. Så jag lägger på mer motstånd med presentationer och kurslitteratur, väser i skallen till mig själv som jag gör under spinningpassen.
– Kom igen, du klarar det. Det vet du.

Gympoeten

Följande skrev jag i ett mail till LSM häromdagen angående With every heartbeat:

”I lördags på träningspasset spelades den låten och då gjorde det så jävla ont i mig och det var inte för att jag lyfte bicepsskivsstång”

Okaj.
Eh.
Va?

Jag är poeten. Jag är dramatikern. Jag är känslomänniskan. Jag är den svarta dramadrottningen som alltid lyckats formulera mina tankar, mina känslor, mitt hjärta så att folk brister och smälter och börjar gråta. Jag älskar orden och skriften mer än jag älskar någonting annat och jag älskar att formulera mina innersta känslor i text.

Jag har skrivit det där i ett mail.
På fullaste allvar.
“…och det var inte för att jag lyfte bicepsskivstång.”
En mening som försöker vara romantisk men som blir så pinsamt grabbarna grus-korkad och genomdum att ingen, utom möjligen Paolo Roberto, kan göra annat än skratta åt den.
Jag skrev den på allvar.
Jag insåg att jag skrivit den på allvar.
Sedan avbokade jag min gymtid och handlade böcker på bokrean för över femhundra kronor istället. Jag tror att det var ett mycket nödvändigt val.