Att "utmana sig själv": Min fantastiskt spännande måndagkväll

Elin sent: jag åt leverpastej förut. skivad. kunde inte låta bli. men det smakade gris och dött djur. inte som jag minns det från min barndom. jag kände mig smutsig. jag slängde den.

Gustav sent: nääjj du kunde ju gett den till mig. slöseri makes my brain boil.
men det var säkert en bra upptäckt för dig att göra.

Elin sent: ja skönt. nu kan jag släppa den hangupen. lite som att ligga med folk bara för att kunna stryka dem från sin to-do-lista sen.
jag stod inte ut att ha den kvar i mitt kylskåp. var tvungen att våldtäktsduscha kniven med extra mycket diskmedel efteråt också.

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

“känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig.”

Jag hatar folk, men jag kan inte sluta älska människan

1. Jag sitter extremt mycket vid maskinen. Jag och maskinen har utvecklat någon slags hat/kärleksrelation till varandra. Jag börjar känna mig personligt engagerad i maskinen och trivs lite med den där monotona känslan av att bara mata in papper, trycka på några knappar och inte behöva tänka överhuvudtaget. Andra arbetsuppgifter kräver ändå ett visst mått av engagemang, ett engagemang som jag denna sommaren saknar mer än någonsin (och jag hade aldrig särskilt mycket till att börja med). Vid maskinen behöver jag inte prata med någon. Jag kan inte heller göra någonting annat än att sitta där. Samtidigt som jag utför just den uppgift jag blivit tilldelad. Det är en befrielse från prestationsmänniskan och något lite meditativt över det. Också den där gamla arbetarstoltheten, såklart. Jag har nästan lite svårt att släppa maskinen. Undrar hur den har det när någon av mina kollegor sitter vid den. Undrar hur den mår när papper trasslar in sig och den protestpiper. Älskar känslan av att städa den, att stryka den gamla trasan över känsliga sensorer och speglar, det tunna lagret pappersdamm som täckt dess ytor och låta den bli ren igen.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.

2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik…you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.

3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.