Lågan tänds vidare

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa. Vi håller alla ett varsitt ljus och lågan tänds vidare mellan bänkarna. Sträcker fram det lilla stearinljuset till den okända grannen på den hårda sitsen och låter flamman föras vidare.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på förlorade värden. Suckar åt mig själv, värjer mig för mina egna tankar. Pretentioner, så fult och så tråkigt. Jag tänker på värden som smutsats ner och försvunnit. Altruism, hjälpsamhet, tacksamhet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på hur tacksamheten på många sätt är vår största fiende. Inom självhjälpskulturen så utnyttjad och söndertrasad. Vi förväntas vara tacksamma i ett samhälle som behöver ilska och kollektiv frustration, inte en individuell känsla av att vara tacksam. I vår tid har tacksamheten förvandlats till en eftergift för sakers tillstånd. Acceptera bemanningsföretagens skitvillkor och var tacksam över de arbetstimmar du får. Känn dig tacksam för att det finns rika och tänk att du själv kan vara en sådan person en dag. Var tacksam över ditt tak över huvudet, fastän du flyttar var tredje månad mellan svarta tredjehandskontrakt när allmännyttan sålts ut. Den tacksamheten gör oss bara ont.

Jag sitter i kyrkan och tänker på tacksamhetens subversiva kraft. För jag är övertygad om att den samtidigt finns. I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att nå vår fulla potential och sträva efter mer, är tacksamhet också en revolutionär känsla. Tacksamma människor skulle faktiskt kunna omvälva en hel del av det som vi har börjat ta för givet. En människa som är tacksam över sitt hyreskontrakt i förorten bidrar inte till bostadskarusell med upptrissade priser och lånebubblor. Personer som känner sig nöjda med de prylar som finns bidrar inte till ökad konsumtion och energislösande.  Någon som känner tacksamhet och trivs med sitt arbete kan säga nej tack till alla tips om hur man klättrar på karriärstegar och ständigt jagar efter något bättre. Att alltid vilja ha något bättre, modernare, större och snyggare är en grundförutsättning för hur samhället skapas idag. Tacksamheten över vad vi har och är i nuet blir en liten kil i det snurrande hjulet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och lyssnar på samma berättelse som berättats i tusentals år. Om pojken som föddes som flykting, längst nere i den sociala hierarkin och blev ett hot mot makthavarna, genom att ställa sig på de svagas sida och se igenom maktens hyckleri. Som omkullkastade invanda tankemönster enbart genom att tala om kärlek och förlåtelse.

Jag sitter i kyrkan och tänker på altruism. Att ge mer till andra än till sig själv. Att ibland åsidosätta jaget för att hjälpa sin broder. Altruism kan vara en destruktiv kraft, den kan lätt utnyttjas. Inte sällan har kvinnor uppmanats till omvårdnad och hjälpsamhet, inte sällan har den tagits emot av maktens män. Att uppmana till altruism är också ett sätt att hålla människor på mattan, inte tillåta dem att tänka på sig själva och vad de mår bra av. Men också altruismen förtjänar sin upprättelse. En icke-hierarkisk altruism, där hjälpsamhet och solidaritet är en självklarhet vid sidan av jaget kan också den omvälva.

Jag sitter i kyrkan och tänker på omoderna värden såsom tacksamhet och hjälpsamhet. Klockorna slår och utanför i den kalla vinternatten väntar ett nytt år runt dörren. Jag sträcker fram mitt ljus och låter flamman tändas hos någon annan. Allt är fortfarande möjligt, precis som det var för 2000 år sedan.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 30/12

“Jag har studerat så mycket att jag nästan med säkerhet kan säga att Gud inte finns. Ändå tror jag.”

Jag har tagit igen de tre första delarna av Åh Herregud på svtplay. Jag har blivit ömsom berörd, gråtmild, inspirerad och uttråkad. Uttråkad enbart av det onödigt stora personfokus som läggs på Jonas Gardell. Stundtals är det både legitimt och riktigt bra. Jag är oerhört svag för Gardells anförande i kyrkan, där hans knivskarpa betraktelser och humor kommer till sin rätt. Mindre nödvändigt är hans kyrktantsimitation eller lek med att vara en transsexuell fåraherde. Det tar fokus, helt enkelt.

Men visst är det en Gardellsk show på det stora hela och oftast fungerar det. Framförallt för den briljanta blandningen av personligt, privat, historiskt och samhällsorienterat. Precis som tro är blandas Bibelkunskap och dess historiska bakgrund med starka videodagböcker där en enskild människa talar inför kameran om sin relation med Gud. Parallellerna mellan Bibelns texter och dess historiska kontext, samt vilken relevans de kan ha för vår samtid, är alltid spot on. Samtidigt har programmet en barnslig nyfikenhet inför frågor som om man kan göra en deal med Gud eller vad som egentligen menades med oren.

Det här är ett program som inte är gjort av kristna för kristna. Det vore väldigt tråkigt om det bara blev ett internsnack. Till exempel har jag rekommenderat tredje avsnittet, om trons befrielse, till Isabelle Ståhl som flera gånger funderat kring det paradoxala med att tron ska göra en fri.

Kanske rekommenderar jag det för att det är en bra ingång till min tro. Om en Gud som inte går att få ihop, en postmodernistisk syn där Bibeltexter kräver sin kontextualisering och där människans svaghet och frihet är det centrala. Jag misstänker att programmet kan uppröra en och annan mer konventionellt troende, då det såväl diskuterar Jesus på korsets egentliga betydelse och hur det kommer sig att man fortsätter att tro, trots att alla bevis pekar på att Gud inte existerar.

Det senaste avsnittet har varit det hittills viktigaste för mig. Befrielseteologin är viktig på ett såväl samhälleligt, som ett personligt plan. Att bli befriad ur sitt eget slaveri behöver inte innebära vare sig förtryck eller social misär. Alla bär på ett personligt slaveri, av rädslor och erfarenheter som håller en tillbaka. På samma sätt är befrielseteologin på ett större plan en av de viktigaste grundpelarna i kristendomen. Från slavars hymner och svartas befrielserörelser, till feministiska Bibeltolkningar och queerteologi; kyrkan är mer än den förtryckande och missionerande institutionen. I trons fundament finns också en befrielse, för både individer och grupper. Att resa sig och gå, att inte låta bojor hålla tillbaka en, är ett genomgående Bibeltema. Likaså är det intresset för många teologer och inte minst är det en viktig ritual i modernt utformade gudstjänster. Vi ber om att bli emottagna, med svagheter och dåliga erfarenheter, vi ber om att få lämna dem hos Gud. Gå i frid, är det sista prästen säger, precis som Jesus uppmanar oss att gå. Att lämna det förflutna, att gå vidare. Inte stagnera, utan utvecklas.

Bland det mest spännande med den befrielseteologiska ingången är också att både solidaritet och individualism här möts. Kristendomen talar till oss som i grunden fria människor, bundna av normer, förväntningar, rädslor och vårt personliga bagage. Den säger till oss, genom Jesus, att vi är fria att lämna det. Vi får krossa de bojorna. Samtidigt talar den också till oss som grupper, att våga slå oss fria. Likväl talar den om kärlek och solidaritet, bortom normer och utifrån en öppenhet och kärlek. Här finns inte längre en motsättning mellan kollektiv solidaritet och individuell utveckling. Vi utvecklas genom varandra, genom att se oss själva och varandra för vad vi är, och genom att ständigt tro att vi kan utvecklas. Likaså ser vi oss själva i varandras svagheter och rädslor.

Jag rekommenderar alla avsnitt av Åh Herregud för alla som är det minsta samhällsintresserade och funderande. Jag rekommenderar också er som har vägarna förbi att komma till Forum Helena i Kyrkans Hus i Skövde ikväll klockan 18.  Där kommer jag att delta i en paneldiskussion om Svenska Kyrkans roll i samtiden, med särskilt fokus på solidaritet och politik. Jag, Dag Tuvelius (chefredaktör för Kyrkans Tidning), Fredrik Hedlund (samordnare Ideellt Forum) och Quazim Gosalci (flyktingsamordnare, Röda Korset) pratar om vad vi egentligen ska med kyrkan till i dagens samhälle. Kan man inte komma, kan man också följa Karin Långström-Vinge på Twitter och följa diskussionen där, samt ställa egna frågor via henne.

En liberal och öppen kyrka

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

Gästbloggare i maj 09: När ärkebiskopen satt vid mina fötter

Dagens gästbloggare, Eva Grelsson, tror på en Gud som ser oss som jämlika.

En upplevelse vid Världens Fest i Åre, augusti 2007.

Jag känner en kvinna som aldrig gör skillnad på människor, oavsett vem det är så behandlar hon dem lika. Jag har lärt mig mycket av den kvinnan. Själv är jag uppvuxen med att det finns “finare” folk, som man ska fjäska lite extra för. Folk som man ska se till att lära känna för att få finnas med i de “lycksaligas” skara. Jag vill inte vara en sådan, jag vill umgås med människor utifrån den person de är.

Som sagt, jag känner en kvinna som inte fallit för detta. En kvinna som bor ute på landet, ett naturbarn. Med sin brejamska möter hon alla, precis som dem de är.

Under fredagskvällens mässa deltog både hon och jag i processionen samt med textläsning. Då det var många människor (närmare 2 000) närvarande, hade första och andra radens stolar reserverats till oss som deltog. Små reserverad – lappar låg på våra stolar. Vi skulle gå i procession in och lämnade därför våra platser. När vi stod där och väntade såg vi att någon hade satt sig på en av platserna längst fram, någon som kom sent och inte hittade någon annan plats i den överfulla lokalen. Då blev min jamsktalande väninna upprörd.

-Je gaur fram å säg åt en att flötte på se.

Jag såg hur hon gick fram till mannen, jag såg även att mannen i fråga hade en lila prästskjorta på sig. Jag såg även att det var vår ärkebiskop som hon knackade på axeln och sa något till. Jag såg även att han klev upp från stolen och satte sig på golvet!

Min vän och processionskollega kom tillbaka, mycket nöjd.
- Je raka ner han på golvet. Sa att det vär opptaget på stol´n, att ma skull sitt danen.
-Men, försökte jag. Såg du inte att det var ärkebiskopen?
- Jo, je fråg om de va han.
-Men, försökte jag igen, han ska väl inte sitta på golvet?!
- Köm han sent så får han väl skyll sig själv. Han satt sig la me ungdoman på gölvet.
Punkt. Slutdiskuterat. Han, en av oss allihop. Ingen mer eller mindre.

Och jag kan säga att jag skämdes när jag efter procession och textläsning gick ner till min stol, den som vår ärkebiskop hade försökt sätta sig på.
Där satt jag under resten av mässan med honom vid mina fötter!

Jag hade kunnat säga åt honom att ta min plats, att det hade blivit ett missförstånd. Men, någonstans inom mig sjöng det:

Men alla äro barn av dig, / som av din Ande drivas;
och är jag barn, så skall ock mig / det goda arvet givas. Psalm 366, J.O Wallin