Så mycket genomskinligare

Text publicerad i GP Kultur 16/11

Den tredje säsongen av Så mycket bättre pågår för fullt på TV4. Det sympatiska och publikfriande konceptet, ett gäng musiker i olika åldrar och genrer möts, talar om sina liv och karriärer samt tolkar varandras låtar, fungerar lika väl även i år.

Men med två års succésäsonger på nacken börjar också marknadsföringen i programmet bli lite väl tydlig.

Efter de ofattbara framgångar som tidigare tolkningar har nått siktar nu TV4 in sig på ännu fler radiovänliga hits och goda försäljningssiffror av skivan som samlar programmets låttolkningar. Det märks väl i dramaturgin där Magnus Ugglas gripande tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far ägnas en betydande del av programmet, medan andra tolkningar försvinner förbi så gott som okommenterade. Möjliga singlar, som Darins discopumpade versioner, får en central eller avslutande roll. Klippningen är upplagd för att lansera låtarna, snarare än att presentera tolkningarna på ett rättvist sätt.

Den genomskinliga marknadsföringsstrategin, tillsammans med uppgifter om att artisterna medvetet pressas och tvingas till alltför lite sömn för att skapa maximala förutsättningar för dramatik och känsloutbrott, ger en bitter eftersmak i gemenskapen. Vill TV4 behålla känslan av sympatiska möten bör de hålla igen på cynismen och marknadsföringsknepen.

Befriande ångest i TV-rutan

Text i GP Kultur 3/6

”Det här känns som en scen ur Girls !”, häver jag ur mig med jämna mellanrum när stämningen blir jobbig. De senaste månaderna har mina referensramar utökats och till stor del handlat om HBO-serien om fyra unga kvinnor i New York.

Serien har flertalet gånger jämförts med Sex and the city. Att det är samma tv-bolag och att en av huvudpersonerna i Girls är besatt av serien spelar säkert in. Ändå är det en fattig jämförelse, som säger mindre om produktionerna och mer om vilket uselt utbud av nyanserade kvinnoskildringar som finns. Den största skillnaden är förmodligen att kvinnorna i Girls varken är trådsmala, stylade eller bisarrt lyckade. De har misslyckat sex i grådaskigt ljus, har inte råd med hyran och hankar sig fram på arbetsplatser där chefen tafsar på dem.

Om Sex and the city visade upp en bild som kvinnor förväntades vilja eftersträva, visar Girls snarare hur verkligheten faktiskt är. Det ger upphov till en rad scener av ångest och pinsamheter, men är det mest befriande som visats i tv-rutan på mycket länge.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Storebror behåller greppet

Ett femtontal journalister och bloggare har samlats i fikarummet i TV4:s lokaler ute i Årsta. Gruppen är en brokig blandning av både ansedda kulturskribenter som Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Jens Liljestrand (DN, Sydsvenskan) och yngre mode/livsstilsbloggare från sajter som Finest och Spotlife. Vi är alla inbjudna till ett ovanligt påkostad PR-jippo. I ett dygn ska vi bo i huset där deltagarna i dokusåpan Big Brother kommer att vistas i upp mot 100 dagar.
Precis som de kommer vi att vara avskurna från kontakt med omvärlden, bli utsatta för uppdrag som ropas ut i husets högtalare, filmas i varenda vinkel och bjudas på rikliga mängder alkohol. Det är både ett genrep inför programstart, för alla bakom kameran, och ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet.

Den första reality-tv som skapades var MTV:s The real world, som sändes kring 1992. Snabbt utvecklades formatet och kom att börja benämnas som dokusåpa. Expedition: Robinson blev bara några år senare en stor succé, gick på export till flertalet länder, och skapade hård debatt kring utröstningsmoment och vuxenmobbing. I ljuset av den våg av dokusåpor som skulle följa, känns diskussionen kring utröstning idag en smula naiv. Vi har vant oss vid dokusåpan som socialt experiment och tv-underhållning med människor i stället för är rollfigurer. Inte heller chockas någon längre av vare sig sex i tv eller småpennalistiska gruppmekanismer på primetime-tid.

Vi journalister som släpps in står med varierande grad av kritisk blick inför portarna till huset. När vi får på oss mickar och blir insläppta är det med en distanserad nyfikenhet. De inledande timmarna diskuterar vi främst husets inredning, där vi är relativt ense. Det är gräsligt. Vi talar lite om dokusåpafenomenet och pekar ut kamerorna på väggarna, som följer de skeenden som är mest intressanta för tillfället.

Efter några timmars tristess i det tysta huset, utan visuell stimulans eller information att ta del av, blir flertalet deltagare uttråkade. Vi gnabbas, suckar, börjar diskutera mer hetsigt. Några kommer på kant med varandra och börjar skrika. Frånvaron av kontakt och information, från både mobiltelefoner och datorer, är för flera av oss påtaglig. Det uppstår en blandning av rastlöshet och ansträngning, i ständig social samvaro med människor man inte valt.

Så blir vi kallade till det första uppdraget. Fyra av deltagarna ska fästa elektroder på skinkorna. Det är, i stort sett, allt som vi vet från början. Ovissheten om vad som ska hända är plågsam, ett godtyckligt utlämnande till någon annans order.
Några av oss börjar prata om Milgramexperimentet. De klassiska socialpsykologiska experiment, som visade på nivån av lydnad hos försökspersoner när de fick order om någonting som de normalt inte skulle göra av samvetsskäl. Försökspersonerna åsamkade frivilligt en annan människa smärta, bara genom man fick order om det. Tänk hur benägna människor är att lyda auktoriteter, konstaterar vi samtidigt som vi utan att närmare reflektera över det klär oss till ett uppdrag vars innebörd vi inte känner.
Vidare instruktioner kring uppdraget anländer genom ett anonymt brev. Fyra av oss andra ska föra en mindre ögla genom ett labyrintskruvat rep, med handbojor på oss. Varje gång som öglan nuddar repet avger elektroderna, fästa på andra deltagares kroppar, en stöt. Vi provar nivån på stötarna och flera skriker högt av smärta. Likaså konstaterar vi att vi inte kommer att kunna få öglan till andra sidan repet utan att tillfoga dessa människor smärta.
Några protesterar och påpekar att vi inte har någon skyldighet att genomföra uppdraget. Rösten i högtalarna talar neutralt om för oss att uppdraget ska inledas. Situationen blir alltmer hetsig. Flera av de elektrodbärande deltagarna påtalar sin smärta och vill inte vara med. Samtidigt infinner sig redan nu en rädsla hos många av oss. Skräcken inför att göra den anonyma rösten besviken, oron inför att misslyckas gentemot auktoriteten.
Gruppen delas i flera läger som svajar i beslutet. Medan flera påtalar att det inte finns någon skyldighet att genomföra uppdraget och att vi inte kommer att bli straffade då det bara är ett PR-dygn, börjar andra sucka och mena att det väl bara är att göra det.
Slutligen kommer en anonym kvinna in och läser upp reglerna för oss. När någon försöker inleda en dialog med henne lämnar hon huset igen. Vi sitter uppskakade, och rädslan för repressalier är tydlig. Slutligen beslutar gruppen att vi inte ska genomföra uppdraget och många känner lättnad. Inte bara över de obehagliga tendenserna i uppgiften som sådan, utan kanske ännu mer över att vi vågat vägra order. Trots detta oroar vi oss fortfarande över vad straffet kommer att bli, utlämnade som vi är till Big Brothers nycker och uppmaningar. Plötsligt har vi blivit en del av ett liknande experiment som det vi nyss diskuterat. Distansen till den situation vi befinner oss i har minskat avsevärt.

En anonym lapp skickas in med information om att festen är inställd på grund av vårt misslyckande med uppdraget. Dagen därpå ska vi få veta av producenten att det inte var tänkt att vi skulle straffas, det var ju ändå bara ett pressdygn. Men eftersom vi talar om det så intensivt, väljer man att för en kort stund låta oss tro att vi blivit bestraffade.
Flera börjar ropa åt kamerorna, vi skämtar om mediabojkott och det råder en gemensam upprörd stämning. Hotet utifrån definierar oss tydligt som grupp. Allt som på något sätt stör rutinerna och den trygghet vi försöker finna i vår utlämnade situation blir ett hot som måste angripas utifrån gruppens behov. När högtalarrösten informerar om att festen blir av jublar samtliga, som om det vore en gemensam seger för oss.

Men under kvällen splittras gruppen. Ingen bryr sig längre om att vi är mickade och övervakade, snarare är det instängdheten som gör sig påmind när många av oss ryker ihop. Flera längre diskussioner uppstår, folk blir hätska och skriker upprört. Vi börjar skapa gemenskap i ett mindre sammanhang, ett fåtal personer som tyr sig till varandra.
Det yttre hotet består inte längre av vare sig kamerorna eller den anonyma rösten, för dem har vi glömt. Istället är det andra i gruppen som stör gemenskapen, vår konsensus, och som blir föremål för skitsnack och viskningar. Fastän vi vet att detta filmas och att alla deltagare kommer att få en privat dvd med klipp från dygnet finner jag mig själv i en soffa, pratande med några om hur jobbig någon annan deltagare är.
Inne i biktrummet sätter vi oss, två personer, och pratar rakt in i kameran om vilka som vi tycker sämst om i gruppen och vill ha därifrån. Senare på natten himlar vi öppet med ögonen mot varandra så snart någon av dessa öppnar munnen.
Trots att vi ibland metakommenterar vårt beteende är det också tydligt hur enkelt som vi fallit in i både tv-formatet och i en klassisk gruppsykologi. Det är en både fascinerande och obehaglig känsla av förlorad kontroll, när vi, trots förmågan att analysera det som händer, inte står emot de mekanismer som uppstår i en övervakad grupp på en liten yta. Fastän vi haft en journalistisk ingång beter vi oss ungefär som vilka dokusåpadeltagare som helst, redan efter några timmar.

Under ett dygn blir vi utsatta för det mycket intressanta sociala experiment som formatet är. Flera av oss vittnar om ökad förståelse för mekanismerna i exempelvis diktaturer. Frågan som kvarstår är huruvida TV11 kommer att lyckas väcka liv i ett insomnat programformat och göra bra TV av det.
I en samtid då gränser mellan privat och offentligt förskjutits rejält, sedan Big Brother först sändes, är tv-tittarna betydligt mer vana.
Ett möjligt sätt att lyckas är att med castingen hitta människor i varierande åldrar som tittarna känner tillräckligt mycket sympati för och kan identifiera sig med på ett sätt som gör att publiken vill följa vad som händer med dem.
Chock-tv och skandaler är vi redan blasé inför. Det som krävs nu är en produktion som lyfter fram det som skulle komma att bli vår erfarenhet efter ett dygn i Big Brother-huset: Övervakning och straff som socialpsykologiska mekanismer samt maktkonflikter och gruppindelningar. Hur lätt vi faktiskt faller in i att både ta order, skapa grupptillhörighet och fjärma oss från andra. Den dokusåpa som lyckas resa sig ur träsket av skandal-TV och istället skärskådar den utsatthet och det beroende som vi har, inför varandra och samhället, har alla möjligheter att vara relevant även idag.

Text publicerad i GP Kultur 20/2

Fotnot: Läs även Åsa Linderborg , Jens Liljestrand och Eric Rosén.

Inget har hänt sedan Lilla Fridolfs dagar

I morgon är Solsidan tillbaka. Tittarsuccén ska under sin andra säsong fortsätta att skildra den övre medelklassen i Saltsjöbadens villaområden. Den återvändande Alex (Felix Herngren) fortsätter att taffligt försöka vara alla till lags, inte minst den klassresande hustrun Anna (Mia Skäringer) som har svårt att finna sig till rätta. Johan Rheborg spelar fortfarande den hunsade och neurotiska Fredde och Josephine Bornebusch hans dominanta hemmafru Mickan.

Vari ligger hemligheten bakom såväl tittarsiffror över miljonen och flertalet priser?  Somliga menar att det handlar om identifikation. Under den hemdesignade och märkesklädda ytan av parmiddagar och stora grillar finns kommunikationsproblem och knaggliga relationer. I den heterosexuella medelklasskontexten ryms känslor av oduglighet, förvirring och viljan att vara till lags. Trots att man befinner sig mitt i den tryggaste av världar rämnar tillvaron ändå.

Fast särskilt mycket rämnar den ju inte. En grillkväll går överstyr, en svärmor kommer på besök, någon köper barnmat på burk. Farligare än så blir det aldrig. Att säga att det är ett sätt att skildra svenskar och vardagen, när handlingen är förlagd till ett rikt ghetto med en tillvaro som de flesta av oss bara läst om i DN Bostad, är befängt. Klassiska könsroller med den taffliga och förvirrade mannen och styrande hustrun är en trött buskisupprepning som inte förändrats nämnvärt sedan Lilla Fridolfs dagar. Felix Herngren och Johan Rheborg får gestalta samma roller som de alltid har gjort, medan Skäringer och Bornebusch får det otacksamma ansvaret att spela de tjatiga och bitchiga frugorna.

Det riktiga hotet ligger någon annanstans. I Henrik Dorsins karaktär Ove. En hopplöst socialt inkompetent gammal vän och granne, oförmögen att tolka signaler och därtill både självgod och snål. När Alex i förbifarten säger att de väl kan ta en fika någon dag ringer Ove på med kakor nästa dag. Ove blir, i sin fullständiga brist på insikter i de sociala konventionerna som håller tillvaron intakt, en obehaglig kil i de förnöjsamt rullande hjulen. Det är det närmaste man kommer en revolution av de spelregler som råder mellan medelklassvillornas invånare.

Text publicerad i GP Kultur 15/1

Lite sällskap ger mig hopp om världen

Det är en dyster höst av politiskt kaos och hätskhet. Var och varannan dag får jag anledning att, för mig själv, sucka att vi nog lever i den yttersta tiden. På TV flimrar undermålig underhållning förbi. Det finns få saker som får mig att le och känna lite hopp till världen. Men en av de få sakerna är Kanal 5:s Lite sällskap.

Jag ska på en gång erkänna att jag aldrig har tyckt om Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. När serietecknaren Liv Strömquist i sitt senaste album, Prins Charles känsla, illustrerar patriarkatets ständiga kraft att överleva med en bild på de två herrarna skrattar jag högt och inkännande. Enbart i ett samhälle av manlig dominans kan två studentikosa fjantar få program efter program där de tillåts ta plats och vräka ut sig.

Men i Lite sällskap har de helt plötsligt hittat rätt. Programidén följer egentligen vilken dejtingdokusåpa som helst. Fyra personer från landsbygden (Grums och Säffle i Värmland) får dejta ett visst antal personer för att hitta kärleken i sitt liv. Vad skiljer det från till exempel Bonde söker fru och Ensam mamma söker? Hur mycket som helst, har det visat sig.

Reality-TV bygger i viss mån på avståndstagande. Vi ska underhållas och roas av de lantliga arbetarklasstöntarna som söker kärleken i sitt liv, men inte ens kan upprätthålla en vettig konversation. Vi ska förfasas över tribaltatuerade alfahannar som spyr av berusning eller äcklas av Hollywoodfruar som inte lyfter ett arbetande finger. I Lite sällskap försvinner den distansen helt.

Jag känner så oerhört med de fyra personerna i programmet. Wikingsson och Hammar lotsar mig genom folkparksfyllor, småstadscaféer och grillfester med en känsla av att de är på samma nivå som deltagarna. Inget fluff eller ludd, inga förmenande ord. De larvar sig, de utmanar 60-åringarna till att prata sex, de klär ut sig på maskerader. På samma respektfulla och humoristiska sätt som de närmar sig invånarna i Grums gör också jag det. Synskadade Hans-Göran, som inte dejtat på 35 år, får tårar i ögonen när en av kvinnorna säger ja till att träffa honom igen. Mina tårar i ögonvrån är också hans. Småbarnsmamman Elin röker nervöst cigaretter på varje dejt och ställer utmanande frågor om killarnas sexliv. Kroppsbyggaren Stellan lever på hamburgare, varför inte liksom. Det är ju gott. Alla är de också en del av mig, jag känner igen mig i varje situation.

Ändå slår ingen av dem Nina. Nina har vandrat in i mitt liv den här hösten, på vingliga klackar och i kortkort rosa klänning. Medan andra matchmakar och söker en ärlig kille svarar hon rakt på sak att hon vill ha en karl som är som henne själv. ”En manlig Nina, helt enkelt”. Hon är kvinnan som inleder en dejt med orden ”jaha, du var ju fin, har du problem med alkohol?” och som drömmer om att bo vid medelhavet och därför försöker hitta en karl med hus där. Den uppriktighet som Nina präglas av är sådant de flesta av oss bara drömmer om. Hon har blivit mitt stora hopp den här hösten.

Krönika publicerad i BT 9/10

“Jag har studerat så mycket att jag nästan med säkerhet kan säga att Gud inte finns. Ändå tror jag.”

Jag har tagit igen de tre första delarna av Åh Herregud på svtplay. Jag har blivit ömsom berörd, gråtmild, inspirerad och uttråkad. Uttråkad enbart av det onödigt stora personfokus som läggs på Jonas Gardell. Stundtals är det både legitimt och riktigt bra. Jag är oerhört svag för Gardells anförande i kyrkan, där hans knivskarpa betraktelser och humor kommer till sin rätt. Mindre nödvändigt är hans kyrktantsimitation eller lek med att vara en transsexuell fåraherde. Det tar fokus, helt enkelt.

Men visst är det en Gardellsk show på det stora hela och oftast fungerar det. Framförallt för den briljanta blandningen av personligt, privat, historiskt och samhällsorienterat. Precis som tro är blandas Bibelkunskap och dess historiska bakgrund med starka videodagböcker där en enskild människa talar inför kameran om sin relation med Gud. Parallellerna mellan Bibelns texter och dess historiska kontext, samt vilken relevans de kan ha för vår samtid, är alltid spot on. Samtidigt har programmet en barnslig nyfikenhet inför frågor som om man kan göra en deal med Gud eller vad som egentligen menades med oren.

Det här är ett program som inte är gjort av kristna för kristna. Det vore väldigt tråkigt om det bara blev ett internsnack. Till exempel har jag rekommenderat tredje avsnittet, om trons befrielse, till Isabelle Ståhl som flera gånger funderat kring det paradoxala med att tron ska göra en fri.

Kanske rekommenderar jag det för att det är en bra ingång till min tro. Om en Gud som inte går att få ihop, en postmodernistisk syn där Bibeltexter kräver sin kontextualisering och där människans svaghet och frihet är det centrala. Jag misstänker att programmet kan uppröra en och annan mer konventionellt troende, då det såväl diskuterar Jesus på korsets egentliga betydelse och hur det kommer sig att man fortsätter att tro, trots att alla bevis pekar på att Gud inte existerar.

Det senaste avsnittet har varit det hittills viktigaste för mig. Befrielseteologin är viktig på ett såväl samhälleligt, som ett personligt plan. Att bli befriad ur sitt eget slaveri behöver inte innebära vare sig förtryck eller social misär. Alla bär på ett personligt slaveri, av rädslor och erfarenheter som håller en tillbaka. På samma sätt är befrielseteologin på ett större plan en av de viktigaste grundpelarna i kristendomen. Från slavars hymner och svartas befrielserörelser, till feministiska Bibeltolkningar och queerteologi; kyrkan är mer än den förtryckande och missionerande institutionen. I trons fundament finns också en befrielse, för både individer och grupper. Att resa sig och gå, att inte låta bojor hålla tillbaka en, är ett genomgående Bibeltema. Likaså är det intresset för många teologer och inte minst är det en viktig ritual i modernt utformade gudstjänster. Vi ber om att bli emottagna, med svagheter och dåliga erfarenheter, vi ber om att få lämna dem hos Gud. Gå i frid, är det sista prästen säger, precis som Jesus uppmanar oss att gå. Att lämna det förflutna, att gå vidare. Inte stagnera, utan utvecklas.

Bland det mest spännande med den befrielseteologiska ingången är också att både solidaritet och individualism här möts. Kristendomen talar till oss som i grunden fria människor, bundna av normer, förväntningar, rädslor och vårt personliga bagage. Den säger till oss, genom Jesus, att vi är fria att lämna det. Vi får krossa de bojorna. Samtidigt talar den också till oss som grupper, att våga slå oss fria. Likväl talar den om kärlek och solidaritet, bortom normer och utifrån en öppenhet och kärlek. Här finns inte längre en motsättning mellan kollektiv solidaritet och individuell utveckling. Vi utvecklas genom varandra, genom att se oss själva och varandra för vad vi är, och genom att ständigt tro att vi kan utvecklas. Likaså ser vi oss själva i varandras svagheter och rädslor.

Jag rekommenderar alla avsnitt av Åh Herregud för alla som är det minsta samhällsintresserade och funderande. Jag rekommenderar också er som har vägarna förbi att komma till Forum Helena i Kyrkans Hus i Skövde ikväll klockan 18.  Där kommer jag att delta i en paneldiskussion om Svenska Kyrkans roll i samtiden, med särskilt fokus på solidaritet och politik. Jag, Dag Tuvelius (chefredaktör för Kyrkans Tidning), Fredrik Hedlund (samordnare Ideellt Forum) och Quazim Gosalci (flyktingsamordnare, Röda Korset) pratar om vad vi egentligen ska med kyrkan till i dagens samhälle. Kan man inte komma, kan man också följa Karin Långström-Vinge på Twitter och följa diskussionen där, samt ställa egna frågor via henne.

Män vid spisen höjer statusen

”Året är 2010 och inget är som hett som mat.” Henrik Schyfferts konstaterande inleder varje avsnitt av SVT:s matsatsning Landet Brunsås. Och det stämmer om man ser till tv-mediet.

I dag inleds TV8:s satsning Mauro & Pluras kök. Marknadsföringen syftar till exklusivitet för tittaren, ett nära samtal kring ett middagsbord. Konceptet känns igen från bland annat Sjön suger på TV4 plus där skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel bjuder in kända gäster till skärgårdsmåltider och inte minst SVT-succén Stjärnorna på slottet, som kretsar kring luncher och middagar. TV3 kontrar med Stjärnkockarna, där kända svenskar tävlar i matlagning och under januari sände SVT Teatersupén, där skådespelare samlades kring matlagning.

Efter inredningstrender och home makeovers har TV-produktionerna nu plockat upp vårt allt större matintresse. Varje vardag i TV4 bjuder okända svenskar hem varandra på middag i Halv åtta hos mig och får sina rätter bedömda. Matlagningen har ändrat fokus: Från proffskockar i stilrena kökskulisser, till vardagliga middagar med samtal och äkta råvaror.

TV fortsätter på så vis att skärskåda vår vardag. Precis som inredning, barnuppfostran och den egna kroppen är matlagningen traditionellt kopplat till hemmet och den privata sfären. Du är vad du äter och således är också maten en komponent i identitetsbyggandet.

Det som merparten av matlagningsprogrammen, såsom Mauro & Pluras kök, syftar till är att närma sig de offentliga människornas privata sfär. Programmen iscensätter en vardag och maten blir grunden i det som ska framstå som autentiskt och okonstlat. Paradoxalt växer dock snarare glappet mellan okänd betraktare och offentlig person, mellan vems vanliga liv som är värt att visas upp och vems som fortfarande är ointressant.

Men framförallt visar matlagningstrenden hur ännu en del i vår privata sfär knyts till vår offentliga identitet. Ekonomi och klass har alltid styrt vad vi äter, men genom att tydligare sammanknyta dessa vanor med individen blir skillnaderna än tydligare. På såväl bloggar, Twitter och i andra medier är matlagningen ett populärt sätt att visa upp sig själv och sin kulturella och ekonomiska status på. Surdegsbak, ekologiska odlingar, saluhallskött och innovativa recept visar på medvetenhet och god ekonomi – viktiga byggstenar i en medelklassidentitet. Precis som tidsfaktorn. Flexibilitet och eget ansvar ger utrymme att lägga på matlagningen, något som också hör till arbeten av en mer privilegierad form.

Samtidigt har köket alltmer blivit männens arena. Från att enbart ha synts som proffskockar är numera vardagsmatlagningen en viktig komponent i byggande av den moderna mansidentiteten. Matkunskap förmedlar en bild av en jämlik man som delar ansvaret för hemmet. Detta leder dock till att den privata sfären flyttar ut till den traditionellt manliga offentliga arenan. Borta är forna tiders husmorsideal, där matlagningen var en intern angelägenhet för kvinnor. När männen tar plats vid spisen höjs såväl status som allmängiltig relevans. Mauro & Pluras kök är ett tydligt exempel på hur sammanknuten matlagning och kulturell medelklassmanlighet har blivit.

Så vad blir kvar för dem som varken har tiden, ekonomin eller kunskapen att laga den äkta maten, med riktiga råvaror och hemmagjorda kryddblandningar? De som ändå väljer halvfabrikatslösningar och snabbmat? I TV-utbudet uppfostras de av Anna Skipper i Du är vad du äter, där skulden över den felaktiga maten är en drivande komponent. De får också kunskap genom förnumstiga Public Service-undersökningar i Landet Brunsås, som syftar till att utreda den vanliga svenskens matvanor. Konserveringsmedel, fattigt näringsinnehåll och låga priser utreds. Den som lägger för lite tid och pengar på mat och dessutom har mage att inte välja det vare sig innehålls- eller miljömässigt riktiga tillhör en underklass som måste uppfostras och skuldbeläggas.

I det utopiska matlagningssamhället sitter vännerna vid bordet medan en trerätters, ekologisk meny av bra råvaror väntar på att serveras. Det är den drömmen som TV-mediet har fångat upp och bidrar till att normalisera, genom att göra tydliga uppdelningar mellan statusfyllt och skamligt matbeteende. Den medvetna medelklassen plockar färsk basilika från hemmaodlingen och suckar åt halvfabrikatens innehållsdeklaration. De som inte har råd och tid håller tyst.

Text i GP Kultur 4/3

Fullständigt bortom vardagen

Om 00-talet var det årtionde då autenticitet blev ett ledord för såväl dokusåpor som självbiografiska romaner var det också det årtionde då det övernaturliga, fantasy och skräck samsades i tablåer och bokhyllor.

Just nu befinner vi oss i ett brett spektra av vampyrer, spökjägare, varulvar och trollkarlar som säljer böcker, drar biopublik och TV-tittare som aldrig förr. Jämte autenticiteten och verklighetsvurmen verkar vår fascination för det övernaturliga och fantasivarelser vara större än någonsin.

Man kan se denna trend som en mottrend till realitysåpor, uppfostrings-TV och makeovers. När vi engagerat oss i tillräckligt många människors liv i instängda hus och öar, när vi sett tillräckligt många omdesignade lägenheter och nybyggda hus och skärskådat oss själva i människor i skriande behov av alltifrån supernannys till ekonomisk rådgivning. Vad händer då? Vi flyr så långt bort från det som vi kan.

Autenticiteten, och det som framställs som verklighet, innefattar ett studerande av människan och det mänskliga subjektet. Hur lite vi än har gemensamt med Paradise Hotel-deltagare eller mikrolåntagare i Lyxfällan speglas vårt mänskliga beteende i deras. Verklighetsvurmen blir också ett ständigt idisslande av vår samtid, våra medmänniskor och oss själva.

Likaså har mängder av de dramaserier som producerades under förra decenniet haft en utredande ingång till den mänskliga naturen. Terapiserien In Treatment och den närgångna studien av kärleksrelationer i Tell Me You Love Me har samsats med ingående närstudier av maffialedare i The Sopranos och begravningsentrepenörsfamiljen i Six Feet Under. Sex and the City byggde i allra högsta grad på identifikation, liksom grabbgänget i Entourage till viss del gjorde, trots Hollywoodkontexten.

Som en motvikt till detta konstanta utredande av det mänskliga subjektet, identifikation och självspegling skapas så en trend av vampyrer, spöken och superhjältar. Någonting fullständigt bortom vår vardag.

Populärkulturen har här skickligt fångat upp en längtan. Under ett kaosartat decennium av terroristhot och en världsomspännande ekonomisk kris är det möjligt att tänka sig att behovet av någonting bortom en krass vardag och det egna subjektet har byggts upp allt starkare. Samtidigt har religionen, i ett postsekulärt samhälle, i mångt och mycket ersatts av en stark tilltro till individens ansvar och egna ställning. Du skall icke hava andra gudar jämte livscoachen; i det populärkulturella formatet inkarnerad som nannys, hälsocoacher, inredare, städpatruller och ekonomiska rådgivare. Ditt ansvar att lyckas ligger på dig själv och det är du som ska utforska dig själv och göra dig själv lyckligare.

När världen rasar samman i oro, krig och massarbetslöshet visar sig den egna lyckans smed inte vara särskilt mycket värd. Bearbetandet av oss själva, gestaltade genom karaktärer eller dokudeltagare, är inte längre lika intressant. Den TV-trend som tilltalat behovet av att synas, av att vara någon och få femton minuter i dokusåpa-rampljuset ställs mot en insikt om subjektets flyktighet i en värld som vi ändå inte kan kontrollera.

Så vad återstår? En verklighetsflykt. Ett uppfångande av en längtan efter något bortom en krass verklighet, ett behov av andlighet och mysticism. Religion är fortfarande alltför kontroversiellt. Att istället leka med vår fascination och våra kulturellt gemensamma myter kring spöken, häxor och vampyrer är betydligt enklare. Det inger en känsla av en värld större än den genomupplysta tid som vi lever i. En motreaktion mot en framgångstanke, där den västerländska kulturen och massindustrialism har varit målet. Den formen av samhälle har alltmer visat sig vara bräcklig, genom såväl ekonomisk nedgång som klimatpåverkan. Upplysningen var inte tillräcklig.

Istället ses en renässans för gamla sägner om blodtörstiga vampyrer och häxor i skogen, omformade i populärkulturella förpackningar. Likaså fångar TV-formatet upp såväl massmördaren dold i villaförortens maskering i Dexter, superhjältar med hemliga förmågor i Heroes och dolda hot på en öde ö efter en flygplanskrasch i Lost. Vi vill fortfarande lockas, skrämmas och fascineras av det som på riktigt står utom vår makt.

En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen. I vår kommer SVT att sända en serie om Jesus, med Jonas Gardell som konnässör. Huruvida den konkurrerar ut spökjakter på TV4plus eller stannar som en förnumstig utbildningsserie för de redan intresserade återstår att se. En verklig religionstrend kommer inte att märkas förrän de större TV-bolagen och filmregissörer bortom Mel Gibson vågar ta i ämnet.

Risken är att det är alltför känsligt. Religionen har blivit en del av den kaosartade tid som vi lever i och att avteckna Muhammed i en amerikansk TV-serie är föga troligt som framtidsscenario. Tolkningar av alla typ av religioner kommer att röra om känslor. Det är enklare att göra ännu en vampyr-spinoff än att på riktigt börja utforska vårt existentiella sökande.

Text publicerad i GP Kultur 28/1

Lika i slott och hotell

Två av de mest omdiskuterade dokusåporna just nu är SVT:s Stjärnorna på slottet samt TV6:s Paradise Hotel. Jag kan utan omsvep erkänna att jag följer och älskar dem båda. Hur detta mottas av andra ser dock något annorlunda ut, beroende på vilket program som jag väljer att tala om.

Den förstnämnda av dem är Public Service-TV för en bred massa som den ska se ut. Med ett anslag av gemytlighet och puttrighet sätter man fem stycken breda och folkkära stjärnor på ett slott och låter dem bestämma aktiviteter, tala om sina liv, äta god mat och dricka vin. En Här är ditt liv-version av dokusåpan där kändisar står i centrum och inte intriger och bråk. Stjärnorna på slottet är också den dokusåpa som både min mamma och min mormor följer, som diskuteras i TV-krönikor och i fikarum. Familjeunderhållning på prime time.

Paradise Hotel är raka motsatsen i sin marknadsföring. Den unga underdogkanalen TV6 skickar ett gäng yngre, modellsnygga människor med arbeten av typen “bartender” och “modell” till ett lyxhotell där allt går ut på att vara i par. Den som blir utan partner på parceremonin åker ut. Här vinns tydliga vinnare och förlorare och programmets bärande idé är paktande, intriger, lögner och flirtande som tävling. De mest frekventa inslagen består av fylla, gräl och juckande under täcken filmat med nattkamera.

När jag diskuterar Paradise Hotel med människor jag känner utsätts jag allt som oftast av fördömande blickar. Den sortens dokusåpa, med stylade unga människor som super och har sex, är en del av yngre generationers förvirring. Barn som växer upp idag som ser sådana program, vart ska det sluta? Det anses i största allmänhet som den lägsta sortens TV och kulturyttring. Det är en fruktansvärt simpel programidé och visst kan man kritisera produktionsbolaget för att plantera och utnyttja unga människors vilja till kändisskap. Men skillnaden mellan Paradise Hotel och Stjärnorna på slottet är inte särskilt stor.

Jag ser få skillnader i Kjell Bergqvist vinmosiga skratt när han tar Siw Malmqvist på brösten och frågar om de är äkta och tequilarace-hångel på paradisön. Björn Ranelids personliga vendetta mot sina belackare är snarlikt de pinsamma konflikter som utspelar sig på TV6. Tommy Körbergs bufflighet kan utan problem mäta sig med 20-åriga mäns självhävdande när de bråkar om samma kvinna.

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Krönika publicerad i VK 22/1

Lucky fröken Lagerlöf

Besvikelsen över Selma handlar inte så mycket om att det är en extremt seeeg produktion. Inte heller att manuset är svajigt. Eller att Helena Bergström är en av Sveriges tråkigaste skådespelare.
Allt det där var ju ganska väntat.

Besvikelsen handlar snarare om insikten om att det Selma Lagerlöf fick kommer jag aldrig att få. Jag är född i fel tid. Min svaghet för kvinnor i korsett kommer aldrig att få frispel. Till skillnad från Selma kommer jag aldrig att ligga med italienska horor i korsett. Eller ha konstnärskvinnerelationer på ett hotell i Sicilien. Jag kommer på min höjd få ligga med någon queerpoesisvag butchflata på ett sunkigt hostel i Berlin.

Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer att skriva 2000-talets Gösta Berglings saga. Eller få Nobelpriset i litteratur. Men att jag inte kommer få korsetthångla, hur begåvad jag än är och blir, det är tamejfan orättvist.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

They can’t seem to handle you, Lila

I väntan på möjligheter att se säsong 3 av Dexter ser jag om andrasäsongen, nu när den sänds på TV 6, för tredje gången. För att det är den sortens serie som man kan se om tre gånger, även om man – vid det här laget – kan intrigen.
Mest av allt ser jag återigen om säsong 2 på grund av Lila. Så mycket som jag älskar Lila Tournay har jag inte älskat en karaktär sedan Brenda i Beverly Hills 90210 och så mycket som jag identifierar mig med Lila och lägger in i hennes karaktär har jag aldrig gjort förut.

Lila är ju Konstnärskvinnan. På riktigt. Hon är den överintelligenta och kreativa kvinnan som handlar på impulser och samtidigt bär på mer integritet och djup än vad man kan förstå. Hon är oerhört självständig och är dessutom den kvinnliga karaktär som är mest sexuell på egna villkor. Hon är komplex och nyckfull och mest av allt är hon kvinnan som möter Dexter som jämlike.
När Lila kommer in i handlingen är hon inte bara Dexters jämlike. Hon är honom överordnad, hon är hans guide.
– I know who you are, säger hon med sin engelska accent på det café där hon slår sig ner mittemot Dexter utan att be om lov. Hon är hans avspegling, den människa i vars ögon han inte kan dölja mörkret. Hon är både den guide som han slåss emot, men inte kan leva utan, och hans jämlika partner in svärtans crime.
Det är här uppenbart att det inte är Lila som behöver Dexter, fuck no. Hon lever sitt eget självständiga liv och guidar honom bara. Det är Dexter som behöver henne, som förleds bort från den trygga och helylle kärleken hos Rita, för att han inte kan motstå det samförstånd och den spänning som Lila innebär. Han behöver hennes vägledning och Lila finns där för honom. Med sin engelska accent, sin konst, sin aktiva sexualitet, labilitet och alla hemligheter och jag fucking avgudar hennes fullständigt självklara men oförklarliga uppenbarelse på samma sätt som jag tror att Dexter leds till henne i början.

Men vad händer sen? Sen är alltid det sedan då jag vill gå in och begå strypmord på någon av manusförfattarna för hur Lilas utveckling fortlöper.
Dexter väljer bort Lila och återvänder till Rita. Trygga, girl next door-Rita. Kvinnan som han inte behöver, men som behöver honom. Småbarnsmorsan med konstant tårfyllda och rädda ögon som behöver någon som tar hand om henne och barnen, misshandelsoffret som är nödsatt och hjälplös. Rita som tecknar det icke-komplexa, klassiska porträttet av en kvinna. Kärleksfull, behövande, omhändertagande, oskuldsfull och sårbar.

Jo, jag förstår också att Rita och Lila representerar mer än två kvinnoroller i det här fallet. Dexter väljer Rita som symbol för att han väljer att fortsätta leva det yttre livet, det goda och normala livet. När han avvisar Lila, avvisar han också hotet om en konfrontation med sitt inre mörker. Han behöver det goda och trygga för att kunna kontrollera monstret inom sig, Lila blir för farlig då hon har förmågan att se det svarta inom honom.
Detta förändrar inte faktumet att det är en rejält sunksexistisk gestaltning av Det goda och Det onda som representeras i de två kvinnorollerna. Hur ett manus som annars erhåller några av de mest intelligenta, mångbottnade och komplexa intrigerna och personporträtten jag sett, kan ställa upp ett sådant klassisk hora/madonna-sceneri är så förbannat beklagligt.
Den självständiga, komplexa, sexuella och jämlika kvinnan är hon som måste avvisas, till förmån för den genomgoda, oskuldsfulla modern. Lila är den svarthåriga och utmanande klädda, Rita är den blonda hästsvansen och helylleklädseln. Tillsammans utgör de binära poler av två kvinnoroller som här, ytterst sett, blir binära poler av ont och gott.

Det som sedan händer med Lila är ännu mer beklagligt. När Dexter väljer Rita blir Lila desperat och behövande. Helt plötsligt ska vi anse det trovärdigt att den kvinna som, fram tills alldeles nyss, var fullständigt medveten om sitt eget mörker och helt självständig i sin roll, nu ska vara desperat efter Dexters kärlek för att kunna leva. Lila förvandlas från den spännande och komplexa karaktär som hon en gång varit till att bara bli the average psychobrud, om än lite smartare och mer manipulativ än vad de brukar vara. Hon representerar nu enbart det hotande mörkret och är den som sticker in små käppar i hjulet i Dexters försök att dölja det mörka.
Som hennes motpol framträder nu även Deborah, Dexters syster. Också hon den goda kvinnan, offret för en mördare men själv genomgod och icke-komplex. Deborah försöker deportera henne från landet, hålla henne borta från det goda och trygga som Lila försöker förgöra.

Lila, baby. Du är min starkaste symbol, min soulmate och min hjältinna. Du besitter alla de egenskaperna som fortfarande både lockar och hotar. Du är den sexuellt aktiva horan som man knullar. Du är den rasande kvinnan med tillgång till hela känsloregistret, även de egenskaper som anses opassande. Du är den farliga kvinnan som man förleds av. Du är – ytterst sett – hotet om den jämlika och stundtals överordnade kvinnan med komplexitet och intelligens.
Dexter måste avvisa dig till förmån för den trygga, icke-komplexa och behövande girlnextdoor-morsan med blond hästsvans. Det är så världen fortfarande ser ut, love. Men inte en sekund att jag går på att du blir desperat och behövande efter Dexter. I helvete heller att du behöver hans kärlek och sällskap för att kunna fortsätta. I mitt eget manus, för kvinnor som oss, rycker du på axlarna åt Dexters val. Sedan går du rakryggad och fortsatt självständig ut ur kamerabilden, du bara fortsätter att gå.