Elin Grelsson

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Igår gjorde jag förmodligen mitt underligaste, men också mest intressanta, reportage hittills. Tillsammans med fotografen Johan Palmgren begav jag mig till Kopparberg och gjorde ett hemmahos-rep hos Hans Scheike och de två kvinnor som han bor med.

Jag hade en etisk diskussion med mig själv innan. Han är dömd brottsling, har avtjänat ett straff. Hur gör jag ett reportage som både är objektivt och öppet, utan att vare sig ge honom upprättelse och glorifiera eller vara så kritisk att samtalet inte kommer någonstans?

I mitten av februari, i nästa nummer av Rocky, får ni avgöra huruvida jag och Johan lyckades under en dag av samtal, smisk och kaffe på maten.

Jag twittrade även en del under dagen. Korta ögonblicksbilder, mellan intervjuer och fotografering. Det fungerade över förväntan, jag kunde återge saker utan att ge det reportagets ramverk och 140 tecken objektivt betraktande funkade relativt bra. Det verkar i alla fall ha uppskattas av en hel del.

För den fulla storyn får ni dock läsa Rocky.

Jag är mycket glad över att Åsiktstorped har sammanfattat vår diskussion om de där skattepengarna som går till Dirty Diaries.

”Andra i min bekantskapskrets har börjat skaffa bostadsrätter och barn. Du sitter på Twitter och uppmanar mediakvinnor att skicka bilder på sina bröst i utbyte mot kaksmulor. Du lever liksom i en egen liten galaxy far far away.”

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Jo, Gabriel. När jag påstår att The Emperor,i Star Wars III, faktiskt är den enda postmodernisten i sammanhanget hänvisar jag till det han säger till Anakin när han försöker få honom på sin sida.
Anakin påstår att Jedis är goda och The Emperor svarar med att godhet är ett relativt begrepp.
Han är ju den enda som framhäver såväl godhet och sanning som både relativistiskt och subjektivistiskt.
The Emperor säger aldrig rakt ut att han står för någon slags absolutism och att det finns en dikotomi mellan godhet och ondska. Istället framhäver han kampen som man utkämpar med sig själv när man har The Force. Det är Anakins tolkning när han i slutet parafraserar George W. Bush i samtalet med Obi-Wan Kenobi och säger att om du inte är med mig är du min fiende. The Emperor säger aldrig någonting dylikt.
Det är också Obi-Wan Kenobi som ålägger The Siths med absolutism och dikotomiskt tänkande när han svarar Anakin att Only a Sith deals in absolutes. Oh really? Är det några som har en mindre komplex relation till godhet/ondska så är det väl The Jedis. Däremot är ju de övertygade om att de är good guys och duktiga på att utmåla fienden som the bad guys och kan således använda sig av en sådan projicering som att det är fienden som dealar med absolutes för att framhäva sig själva. Smart politisk argumentation från deras sida.

Jag säger inte att The Jedis inte också har issues med att slåss med the dark side of the force. Det är ju delvis därför jag älskar Star Wars. Det finns ingenting ont och gott utan båda delarna existerar i en och det är rädsla, ilska och dylika känslor som gör att man utnyttjar kraften på fel sätt. Men det som kanske irriterar mig med The Jedis fullständigt ologiska projicering, där de menar att de inte reagerar i termer av godhet och ondska, är deras underdogpositionering där de samtidigt framhäver sig själv som bättre. Genom att inte sträva efter makt, utan istället godhet och balans, rättfärdigar de sin dikotomi på ett sätt som The Siths och Imperiet inte kan göra.

Eller fan.

Eftersom jag gillar den där underdogpostitionen där man är avvikande, står emot hypen och sätter sig på tvären bestämde jag mig ju redan från början att jag fan inte skulle skaffa twitter.
Dessutom var jag inte en av de första som skaffade twitter. Facebook var jag ute väldigt tidigt med, långt innan hypen. Då är det en helt annan sak. Man kan liksom inte komma in i coola gänget när hypen redan är skedd och gänget har formats. Då blir man ju losern som ba ”hallååå får jag också vara med?”.
Alltså. No twitter for me.

Sedan satt jag i Kvällspassetstudion med Soraya i tisdags. Strax innan sändning satt hon med rosor på kinderna och någonting hetsigt i blicken. Hon satt och twittrade.
- Neej, jag kommer aldrig att falla dit, sa jag.
- Jag tänkte likadant, sa hon och log innan hon lyriskt började berätta om att följa Snoop Dogg och adda hit och dit och bedyrade att det inte alls var försent att börja twittra. Om en månad ja. Men inte nu.

Också sitter man överhopad med jobb och helt plötslig stress och borde börja skriva en text och Isabelle Ståhl blir med twitter och fan.

Fan.