På (typ) allmän begäran

…Eller egentligen mammas och mina bästa vänners begäran, kommer mitt 8:e mars-tal som det lät igår:

DSCN3431Om man uppfostras i en heteronorm till att vara kvinna, fostras man in i en strävan efter att bli godkänd av en manlig blick. Genom mitt liv har jag pumpats med budskapet om vikten av att få mannens bekräftelse. Den där bekräftelsejakten sitter i ryggraden, den smyger sig in och blir ett invant mönster. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i kärlek och flirtande på lika villkor. Ibland inser man inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag har dejtat, flirtat med och haft relationer med tjejer har det inte varit samma sak. Jovisst har jag legat med magont av nervositet, stirrat på mobiltelefonen och tänkt att mitt stirrande liksom automatiskt ska leda till att hon smsar, undrat om jag duger och om hon verkligen vill ha mig, låtsas vara lite coolare än vad egentligen är och fått mitt hjärta krossat och blivit bedragen. Men jag har lyckats skilja ut de tjejerna från den allsmäktiga blicken, den som kan bedöma för ett kollektiv. Kvinnans blick är inte normerande, det är det mannens blick som är.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. 
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen från de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.

Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.

Vad jag borde sagt: Jo, kanske det, men att sitta här och döma ut andra kvinnor är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på rockklubb yadayada.

Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!

Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu, annars går jag.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*

Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*

Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga referenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!

Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.

Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now mutherfucker?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle.

Fy fan. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är, men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och känna kvinnosolidaritet? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i stereotypa bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men nu ställer vi oss på scenen tillsammans och säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar jävligt mycket respekt.

Mammornas tur att äntra scenen

Sällan blir de gamla dikotomiernas alltjämt levande roll i vårt tänkande så tydligt som när det kommer till moderskap. Alla upprörda röster och ihärdiga journalistfrågor kring Birgitta Ohlssons graviditet i samband med tung ministerpost vittnar om vilken känslig fråga mödrarollen fortfarande är. För en blivande mor bör den privata rollen vara viktigare än den offentliga och naturen gå före kulturen.

Moderskapet framställs ofta, i synnerhet i jämförelse med faderskapet, som en naturlig och självklar roll. Men efter flera år av romaner som skildrar fäder, i termer av både komplexitet och konflikter, är det i år kanske mammornas tur att på riktigt äntra den litterära scenen. Ett flertal svenska romaner, nu senast Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, har relationen till sin mor som utgångspunkt. Förhoppningsvis kan litteraturen ge det som samhällsdebatten saknar: En mer fördjupad och komplex skildring av såväl mödrar som moderskap.

Kommentar publicerad i GP Kultur 7/2

version 2.0

grundregeln i spelet är; du kan alltid bli en bättre version av dig själv.
alltid.
reglerna ligger i min hand, som så många gånger förr. kanske är det något med arbetarbarnen, maskrosbarnen, tjockisbarnen, konstiga barnen. att vi alltid strävar framåt, alltid ser en modell av ett bättre jag därframme. det är blodsmaken i munnen, revanschen. vi blir antingen galna eller ger igen. befinner oss mellan succé och utbrändhet, snygghet och anorexia, briljans och sluten psykiatrisk vård. ständigt svävande, en del faller över. vi ger igen och hoppas på att hitta en version 2.0 av oss själva som kommer ta oss lite längre. vad ska vi annars göra? ge upp?

jag kan inte ge upp. precis som jag inte gav upp alla de gånger som hjärtat krossades sönder och jag sprang fem kilometer i skogen med tårar i ögonen för att bli smal och high school-films-ge igen. precis som jag inte gav upp alla de gånger då jag fick höra att jag inte skulle bli nåt, vem trodde jag att jag var och pressade mig själv till sjukskrivning för bästa betygen innan jag sökte in till universitetet och scorade VG-tentor. precis som jag inte gav upp för orden om min konstighet och knäppa kläder utan toppade dem med tiara och manics-glittertröjor istället.

det finns alltid nya lager att skala fram, nya konturer att skära i. att bli lite bättre, lite vassare, lite vackrare. det finns en drivkraft i det, jag behöver en drivkraft. jag ger mig själv två månader ledigt från och med imorgon eftermiddag och två månader ledigt är två månader att lägga på mig själv. totalt. precis när allting gör som ondast, när jag saknar och förvirrar och mitt i allt kommer han och säger the boy done wrong again och jag har tillitsproblem som det är här people, sluta playa mig och förvirra mig och undanhåll saker och ljug för mig.
precis nu ska jag bara släppa allting. inte tänka överhuvudtaget på allt det där.

uppdatera mig själv till ett bättre jag som jag har lite lättare att leva med, lägga kraften i det istället för det onda. byta ut systemet, rensa hårddisken, ska jag fortsätta snacka metaforiskt eller ska jag tala klarspråk nu?:
inga fler chokladmosiga hemmakvällar, sömnlösa nätter, magpirrsanalyser, trötthetssyndrom, ihjältjatade vänner med hål i huvet, svartsjukeriblickar, saknadsnätter, viktchocker på vänners vågar, kläder som inte passar, tider som glöms bort, vackra kroppar, ögon, ord på hjärnan som flimrar framför läsning och skrivande så att ingenting blir gjort. inga fler beroenden. ingen mer destruktivitet. inga fler uppskjutanden. inget mer luftslottsbyggande flummeri.
jag säger vassare höftben och armbågar, fräknar och skinn på näsan igen, knivskarpa analyser i texterna, en halvskriven roman, fantastiska tentor med genusvetenskap-peppen liggande inför hösten, en klarare blick, rakare rygg och en jävla massa struktur.


drivkraften måste läggas någonstans nu, den där energin som spillts ut på andra ska läggas på mig. i joggingspåret eller framför tangentbordet eller med en fulltecknad kalender med min egenvalda tid. man är alltid sin egen systemadministratör. uppdateringen börjar nu. för mig och enbart min skull.

ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag

att skriva om solskenet och värmen känns ju ganska irrelevant när alla redan varit där och petat i ämnet. precis som sömnlösheten och magkatarren knappast är något ni inte hört från mig tidigare. tre dagar i dimma och något sätt att komma vidare. kasta drömmarna och täcka hjärtat och sen åka till norrland totalt utrensad utan något som spökar i bakhuvudet. inga varför eller hur eller tänk om.
allting som ligger i vaacum exploderar alltid innan jag åker. lite också denna gång. lite sådär så att det flutit ut och tagit plats. alldeles för stor plats.

det finns olika sätt att lösa det där som drivit omkring inuti. på måndagen blev det inställd måndagsfika. istället; löprunda runt hela ruddalen, ensamsittande vid en damm. naturen och stillheten och all that shit. tisdagen blev raka motsatsen. jag och linnea sprang runt som skållade råttor i centrum och på två timmar försvann tvåtusen kronor från mitt konto. idag; stämpla ut tidigare och köpa cigg. kedjeröka i solen med linnea som om jag fortfarande var en sextonåring som skolkade från matten för att röka.

jag säger inte att något av sätten är bra. jag säger att allt är ett sätt att bara dämpa allting.
och han sa; det måste finnas någon mer anledning till sömnlösheten och magontet.
och jag tänker att mamma kanske gav svaret nyss. när vi gemensamt konstaterade att jag just nu är helt befriad från/i avsaknad av någon eller några att lägga energi på. inga spännande nummer i telefonen. inga fina mail i inkorgen. inget fyllehångel med förhoppning om mer. inga sms att tolka. ingenting. ingenting som känns, ingenting som pirrar, ingenting som jamen kanske ändå, ingenting som gör ont, ingenting som svartsjukar, ingenting som hotar att rubba mina singellivscirklar ens det minsta. när alla börjar idka handhållande och flirtiga ögonkast i solskenet går jag in i den totala ensamheten där ingenting fyller upp inuti. dålig tajming är mitt mellannamn.

det innebär att du måste koncentera dig på dig själv totalt istället för att smita undan lite energi på någon annan, sa mamma.
det är sorgen över att tvingas inse att det finns fina människor som berört mig och som jag smugit undan lite energi på utan att kunna göra det längre, att jag lätt hade kunnat vräka energi över dem om livet och logistiken och känslorna sett annorlunda ut. det är alla frågorna och självförtroendenaggandet som hugger i alla mina utmejslade konturer, inga lätta vägar till bekräftelse eller i alla fall hopp om att få bekräftelse. det är känslan av otillräcklighet åt alla håll och kanter. det är den totala förvirringen och ångesten över att tvingas lägga energin på mig själv. ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag och det är en sådan tomhetskänsla som jag varken vill eller kan handskas med. när har bara jag någonsin varit tillräckligt?

and the lovers that you sent for me didnt come with any satisfaction guarantee

så han ringer på dörren, kommer på festen och jag är där och jag sitter i ena hörnet och tänker att jag nog ändå vill ha en rematch, annars hade inte tankarna fortsatt snurra vid skäggstubb mot haka, fingrarna i mitt hår och värmen från hans kropp lördag morgon i hans famn som de faktiskt gjort under veckan trots vad the game lärt mig om fuck ´em today forget ´em tomorrow. och vill jag ha något mer än det som var förra helgen så är det dags att plocka fram den där svala brudigheten nu. fransyskan elin, tänk fransyskan! ögonkast, svalt konverserande, allt det där. tänker jag och sen dricker jag ett glas vin till och sen är jag bara keeping it real hundra procent vilket inkluderar skryt om magmuskler och situps, fulsittdansen från roskilde, snack om jordgubbsvodkafyllan från samma festival och vem som egentligen spydde först av mig och rasmus, försöka hälla i mannen ifråga vin och gapighet, jobbighet och en jävla massa gnölande om förkylningen och leggingsbenen.
sen sticker han hem och det närmaste vi kommer varandra är tillsammans i entrén och något fånigt fyllesms på mitt initiativ och det är allt som kommer att bli, det är casualsex-historia nu elin och den här historien börjar kännas gammal; jag och de omöjliga männen ofrivilligt på hjärnbalken och jag som blir för full och jenny och jag på dansgolvet – I love to hate you skriker vi – och sen fyllehånglar jag med random snubbe och anger mitt hem som bara några spårvagnshållplatser bort med hålet i hjärtat och magpirret och riskerna ljusår därifrån och fulspöken, tjockspöken, dumihuvet-spöken som äter och gnager på mig inifrån och jag är varken vacker, sval eller fransk. jag är bara jag och det är allt jag kan vara och jag hatar stunderna när det inte känns som tillräckligt.

besvärjelser (eller: det finns fler muffins än dildos här i världen)

klockan halv tre på morgonen och det är i samma stund som indierna i lägenheten nedanför börjar leva rövare som de alltid gör den här tiden på dygnet de här dagarna i veckan som min hals totalt kukar ur, kastar in handduken och säger näru elin, nu har du skjutit upp den här infektionen lite för länge och ägnat för mycket tid åt träning och spring till bussen i nytvättat hår också vet jag att den årliga halsflussen är på väg. den kombineras illa med dåligt humör, demoner och andra issues, I must say.

för det första; jenny drömmer alltså en dröm där vi har after work och det är en tolvåring med oss som säger till henne att jag har läst en bra blogg, det är nåt med saker under huden varpå jenny svarar men den får ju inte du läsa! den är ju barnförbjuden! och sen säger hon till mig att den där tolvåringen som sitter därborta brukar läsa din blogg och jag säger men den är ju inte för tolvåringar som han!
det är fint när bloggen börjar jobba sig in i folks undermedvetna till den grad att den hamnar i deras drömmar och framförallt att den alltså uppfattas som barnförbjuden. vilket naturligtvis sätter lite press på mig och jag skulle så gärna vilja citera hela mitt samtal med linda om dildos och one night stands under after worken som faktiskt fanns i verkligheten och inte bara i jennys dröm (den nionde mars tvåtusensju var för övrigt datumet då elin drack lakritsshots på avenyn. hejdå principer och identitet.) men jag nöjer mig med det förvirrade samtalet på väg därifrån hem till kings på andra lång med jenny där dildossnacket fortgår samtidigt som vi ser att ännu en muffins m.m. ska öppna i haga och samtalet samtidigt leds in på hur evas paley m.fl. tar över stan med fikamonopol inom kort.
- men det finns väl hur många som helst!
- njaa, en fem sex finns det väl
- nej men det måste finnas flera!
- nä jag vet inte. fler än så finns det nog inte.
- va?! det måste ju finnas fler än fem eller sex sorters dildos här i världen?!
- pratar du om dildos?! jag snackade om muffinsställen i göteborg
(nota bene; jag är fortfarande lite full och tycker detta samtal är hysteriskt roligt. jag vet inte hur roligt det är i skriven form i nyktert tillstånd bakom en datorskärm. jag reserverar mig således för att dialogen egentligen inte är så skoj och skyll inte på mig om ni inte skrattar, det var inte ni som var där med lakritsshots i magen och fnittrade så det ekade mellan kullerstenarna.)

och sen kings och ett hejdå till sofia som lämnar stan för några månader. heja sötnos, nu kanaliserar du all din kreativitet precis som jag lovade dig att jag skulle göra och ta fantastiska foton och gör oerhörda intryck och uttryck och var ditt underbara jag i alla lägen så kanske vi möts upp i berlin eller på järntorget en dag när körsbärsträden blommar och solen steker, med bandare och sexpack och en fet, fantastisk sommar framför oss och mängder av utekvällar av kalibern fotot ovan.

och det är när jag skriver detta som jag måste placera mig själv någonstans i sammanhanget. som i tretton arbetsdagar kvar för nästa vecka är det semesterdagar igen och jag ska bara sitta i en röra av vetenskapliga/roliga böcker, papper och tankar på hagabion/publik och sen är det två veckor kvar till långledigheten och sen då? ja sen då? sen en skum april månad då jag bara sätter ner en fot och en resväska i göteborg då och då och lite blommande körsbärsträd däremellan, en lång sommar av non stop arbete medan de andra kidsen åker på festival eller resor och jag är bitter på ett svettigt kontor en våning under solljuset och sen då? ja sen då? ena foten i framtiden, andra kvar här där jag är just nu. på A svarar jag magkänslan och på B svarar jag rädslan men däremellan är rastlösheten och längtan. fan. jag hatar vuxenlivet.

och jag tänker på besvärjelserna, tydandet av tecknen. att det kanske är dem jag måste ta till även nu. det tonåriga jaget som lyssnar till tecken och räknar ett två tre för att försöka förstå världen som i att en dag när jag ser klockan på datorn slå 7:47 blir en bra dag och om bussen kommer innan jag hunnit räkna till femtio kommer det något efterlängtat att dimpa ner snart. som om man kan styra slumpen och som om tecknen finns utplacerade för att jag ska veta vilken väg jag ska gå. och hur kommer det sig att man alltid tyder bara de bra tecknen och aldrig de dåliga? idag hade jag och kollegan ett långt deeptalk om relationer, av vänskap och kärlek, och hur man fastnar i de dåliga och hur farligt det är för en själv att fortsätta knarka dem och hur svårt det är att sluta. och jag säger men det går ju inte att släppa och i samma sekund dånar radion ut these boots are made for walking. här har du din themesong flinar kollegan, dansar och tillsammans väser vi and one of these days these boots are gonna walk all over you. ja visst är det ett tecken, men halv tre på morgonen med halsen full av streptococker och en fördjävlig helg av framtidsfladdrande fågelhjärte-knas framför mig; hur ska jag kunna lyssna till det nu?

jag ska bevara elden om jag kan ta mig dit

läser både här och här om avundsjukan och medelklassperspektivet och hjärnan vevas igång i ömsom irritationen över de där som säger att de inte har pengar när de har feta fonder att sälja eller sparkonton att palla av och ömsom alla barndomsminnen.

jo jag minns hur åttaåringen försökte få förklarat för sig varför vi i år igen skulle ta den gamla husvagnen från 70-talet till höga kusten när de andra barnen åkte till cypern och kreta.
jag minns hur avundsjukan kittades fast någonstans i äcklet när högstadievännen shoppade kläder för tiotusen kronor på pappas kredit i stans dyraste affär (den enda med filippa kååå-kläder) och jag gick hem och tiggde en hundring extra av månadspengen för att kanske köpa något på H&M.
jag minns mormor och morfar över taxeringskalendern, hökande över medel- och överklassens inkomster under året. upplysande mig om mina vänners föräldrars inkomst, uträknande hur många hundratusen det skiljde sig mellan mina föräldrars och deras.
jag minns att be om hela barnbidraget eller studiebidraget för det fick ju alla andra, liksom jag är fjorton och får bara fyrahundra spänn i månaden hallå?! och hur det skavde i magen för man visste att man inte borde och skammen men man ville ju ha det alla andra hade och inte vara så ful och efterbliven som man var i vilket fall, men alldeles speciellt för att man var så fattig och aldrig ville säga vad ens föräldrar jobbade med när klasskompisarna kom dragande med sina duktiga läkarföräldrar. och samtidigt vara så in i helvetes arg för mamma, sluta vara sjuk och deprimerad hela tiden och skaffa dig ett vanligt jobb som dom andra mammorna och pappa, varför läste inte du mer än två år på gymnasiet varför gick du inte i högskola och blev civilingenjör eller datatekniker eller läkare som dom andra papporna istället för att slita för skitlöner hos företagare.

mest av allt minns jag ett barns och en tonårings frusterade längtan efter att sätta saker i ett sammanhang. att passa in på sitt eget sätt och försöka förstå. elvaåringens anteckning i dagboken: jag blir så arg när mamma och pappa säger att vi inte har råd med dator eller video. jag fortsätter tjata och dom blir bara ledsna. alla andra har redan modem med internet och jag kan inte ens spela in ett bra program på tv för vi är dom enda som fortfarande inte ens har en video!! fast jag vet att det inte är deras fel, det är kostymgubbar som bestämmer allting och det är dom jag borde vara arg på för dom har bestämt att världen ska se ut såhär och att vi ska vara dom enda på hela byn som inte kan kolla på film eller spela in ett bra program på tv.
några år senare gick samma elvaåring med i ung vänster och började slåss mot kostymgubbarna och ännu några år senare gick hon ur och började på universitetet och befann sig där elvaåringen var igen. mitt ibland medelklassen, synande sina egna H&M-sömmar kritiskt och förbannade sig själv och sitt ursprung för att hon aldrig kunde göra någonting de sista två veckorna på månaden och aldrig kunde följa med vänner på deras weekendresor.

elvaåringen finns alltid kvar. vacklande mellan ilskan över världen och sitt eget ursprung. skammen, ilskan, uppgivenheten och det största tacket till två föräldrar som med rödsprängda ögon ändå orkade ta diskussionen med elvaåringen om varför de inte hade video när de själva undrade om telia skulle gå med på att skjuta på räkningen en månad till innan de stängde av telefonen. två föräldrar som lånat ut icke-existerande pengar när jag ringt hem och inte haft råd med toalettpapper och två föräldrar som sparade i ett år för att vi skulle kunna resa någonstans ihop. jag skriver nätterna igenom och jag låter och jag syns och jag hörs och jag vässar mina armbågar och reser mig efter mina fall och det är allt för er skull, för vår skull, för att vi finns och jag är stolt över oss och arvet av snabbmakaroner i ryggraden.

the trick is to keep breathing

det var någonting med den tvådagarsbakfyllan med kombinerad förkylning (den ligger där. jag trycker bort den med överdoser av echinagard. den ligger kvar. bara väntar) som gjorde att jag bara sov ut all stress. jag gjorde små försök till att se bakfyllefilm men efter femton minuter föll jag in i dvala framför teven (elin, ditt pretto-as, hyr man en film med beskrivningen ett starkt drama om tre gripande kvinnoöden som bakfyllefilm får man skylla sig själv om man somnar) och jag gjorde små försök till att tvätta. annars bara sov jag. framåt söndag eftermiddag väckte solen mig och det var energi inifrån och ut. våreufori, kalla det vad ni vill. jag lyssnade på razzys I hate hate på repeat och storstädade. söndagarna är så heliga. bara gå runt och må smågött med mig själv. paren har sina söndagsmys. jag har mitt eget. på kvällen unnade jag mig en timme jungle fever-dans, trots onda knän och förkylda leder. jag kan bara säga eufori, katharsis och lycka men de orden har jag ju använt förr i dans-sammanhang. det är någonting med att skaka allt man har i en samlad energi av tjugofemtalet personer till en dancehallbas som inte kan liknas vid något annat. det gör ont och det är lyckligt och det är alla känslor på en gång.
fuck fransyskan, hon är nog rätt tråkig i längden och om inte annat kommer hon få KOL och cancer och allt annat trist man får av kedjerökning hur nice det än är att röka. jag är numera en dancehallqueen, en snyggt mullig negress med tightaste, snyggaste röven i ett par hotpants. något säger mig att jag kommer att få jobba lite hårdare på att uppfylla den idealkvinnedrömmen.

så vaknar jag måndag morgon ur en metadröm där klockan ringer och jag ligger bredvid en naken, vacker man (jo, det var han med tidsmaskinen) som säger baby, du behöver inte gå på jobbet idag. jag har redan sjukanmält dig så vi kan stanna i sängen hela dagen. men klockan ringde på riktigt och inte fan låg det någon vacker man bredvid mig och inte fan fanns det någon anledning att sjukanmäla sig men någonting hade hänt. andningen tyngre, djupare. en ren pigghet i kroppen. jag steg upp utan att snooza en halvtimme. öppnade upp persiennerna för en soluppgång utanför fönstret. jag säger bara ljuset; det är tillbaka nu! som jag längtat. åt gröt, duschade och hann vara på jobbet långt innan arbetsdagen började med mina mått mätt. innan det var dags att sätta igång dagen hade jag redan skickat två viktiga mail och druckit upp mitt kaffe.

mars månad kommer bli kaotisk. galen. det borde finnas någon som varnar kidsen för prestationer. hur lätt det är att börja knarka dem och hur förbannat svårt det är att sluta.
någon som pekar på diagram och delar ut varningsbroschyrer, visar kackiga filmer med amatörskådespelare om vad som händer om du börjar knarka prestationer. vad händer i kroppen – ja man mår bra först av adrenalinet och allt det är som stressen pumpar ut och shit vad bra man mår när folk blir imponerade av allt man lyckas åstadkomma och alla goda omdömen och betyg man får. i början av knarkfasen är det alltid fantastiskt. och sen på med en overhead på en magsårsmage eller söndergnisslade tänder eller en berättelse ur verkliga livet från nån som varit utbränd i tio år. jojo ungdomar, såhär går det. nej just det, I forgot. det är i skolan kidsen lär sig knarka prestationerna. och har du en gång fallit dit är det svårt att sluta och på onsdag får jag textomdömen och sen har jag en inlämning till och sen är det hemtenta och en inlämning om mansrollens konstruktion i det moderna samhället. också det där heltidsjobbet då.

jag försöker mest hitta vattenhål. som måndagsfikan, sista på två månader med sofia närvarande. sex and the city-snacket rörde fredagen och konstaterandet att det blev den där crazy fyllekvällen med post-ifyllande-av-minnesluckor som vi planerade. jag vägrar skära bort samvaro och lyckotid. det är så jag kommer ihåg hur man djupandas. och om inte annat är det en månad kvar tills jag befinner mig i en fjällstuga, liggande i en våningssäng i ett svettigt underställ med bonnigaste vårvinterbrännan på näsan förskjunken i en minst tio år gammal kalle anka-pocket med en iskall norrlands guld i ena näven. långt ifrån bredband, tv och asfalt. så tar jag mig igenom och jag tar ett djupt andetag till.

i väntan på att vardagen ska slås sönder

när jag vaknade fredag morgon var jag kvar i science of sleep från föregående kväll. borstade mina tänder, såg min spegelbild och sa till mig själv nej. det här är inte jag med mörka ringar under ögonen och blekgrå vinterhy. det är inte jag som borstar mina tänder i en liten etta i ett bostadsområde i en medelstor stad, på väg till ett jobb som jag har för att jag måste ha ett jobb. egentligen är jag en skitsmal och vacker fransyska som kedjeröker sexigt inne i min våning i paris, som aldrig får mörka ringar under ögonen annat än av kreativa, sömnlösa nätter och som alltid är karismatisk och uttrycksfull. jag gör fantastiska små lekfulla saker av min kreativitet och det finns en vacker man som älskar mig, som ger mig små tidsmaskiner i present och som jag skapar små kreativa, lekfulla bubblor med. egentligen är jag hon och hon är jag.

i fantasin går det att överleva. jag är en av alla dem som också idag står på spårvagnen och trängs med mörka ringar under ögonen och en uppgift stämplad i pannan. det är sällan samma uppgift som finns ristad under huden, men vi bär våra uppgifter och vi tar oss dit. dag efter dag med sömndrucken tystnad, slött ögnande en gratistidning innan spårvagnen kräks ut en massa av kött och vi tar oss an uppgiften. vi bara gör det.
det är sorgligt och hjärtevärmande på en och samma gång. de där uppe talar om fusk och sjukskrivningar som inte är sjukskrivningar och ett folk i lättja som myglar till sig bidrag för att slippa undan sina vattenstämplade uppgifter. jag säger bara hallå samhällseliten; ställ er på en tunnelbana eller spårvagn i morgonens rusningstrafik. alla vi som ändå gör det. går dit. det är liksom 2007 nu och det moderna samhället börjar få några åldersrynkor och fortfarande har vi inte drabbats av någon masspsykos. gjort tvärtom, struntat i reglerna. fortfarande har inte ett helt folk ringt in och sjukskrivit sig från sina uppgiftsarbeten under en och samma dag med hänvisning till att jag kan inte komma idag. jag är en vacker fransyska som gör kreativa saker i paris. eller vad man nu än drömmer om. istället går vi till våra arbeten, vi gör vad vi ska, vi pratar lite om melodifestivalen eller fredagsmyset eller lantstället på fikarasten. sen åker vi till hemköp, tar vårt GI-bröd från hyllan och ställer oss i kön. väntar på vår tur. och kassörskan undrar var det bra så? och jag svarar ja, för vad skulle jag svara? nej, det måste blivit något fel för egentligen skulle jag köpa en crossiant till mitt för starka, svarta kaffe som jag ska äta till frukost tillsammans med min vackra, kreativa man imorgon bitti efter att vi älskat (ja just uttrycket älska. förf. anm.) hela natten. nej, det gör jag ju inte. det var ju bra så och det är så vi alltid svarat.

sen kommer jag hem och läser en hel tidning om ungas ekonomi och sparande och framtidstänk (1. läs inte fristående kurser för då blir du arbetslös och olycklig 2. ha alltid en backup på minst tiotusen på ditt konto 3. läs ett program direkt efter gymnasiet och börja pensionsspara senast vid 25 års ålder) och jag har gjort allting fel och mitt saldo gråter denna månad och allting blir bara fel och jag är ingen vacker fransyska i paris utan fattig ung, brud i göteborg med sämsta förutsättningarna inför framtiden.

men man tejpar över fågelhjärtat, som man alltid gör, med klänning, smink och en flaska vitt. natten är katharsis, galenskap och lovebombing och någonstans mellan det att jag inomhusröker på en förfest, kramas och dricker starksprit och det att jag vaknar upp i en lägenhet på andra sidan stan med dundrande bakfylla är jag lite fransyska, lite vacker eller åtminstone är det lättare att leka det just då. i väntan på att vardagen ska slås sönder och den vackre mannen ska stå utanför min dörr med sin hemmagjorda tidsmaskin; man tar de skorpsmulor man kan få och de mättar.

men so what? (eller hur jag lärde mig att älska mina neuroser)

jag måste uppehålla mig lite vid ämnet marissa/taylor. har man svårt för hobbypsykologiska självanalyser utifrån amerikanska tonårsserier kan man skippa detta inlägg och vänta på nästa.
men ja självklart ania, du har rätt. taylor är cool, marissa var tråkig. men det såg jag ju inte då, när jag var en marissa. då var det cool och rätt. jag såg inte alla fel hon gjorde och hur jävlig hon egentligen var. liksom, marissa har issues och hon har ångest och ett fucked up förhållande till sin mamma. sen träffar hon ryan och tror att han kan rädda henne ifrån det. och han gör ju sina försök. marissa blir alkoholiserad, knarkar, tar en överdos i tijuana, hänger med obsessive psychokillar, ätstördar, velar, tvekar och har allmänt bara en massa jävla ångest. i vilket fall; ryan finns där. hela tiden finns han där och tröstar och räddar och marissa sitter där med sina hundögon och bara guud ryan, jag mår så dååligt. hon ser ingen egen roll i det hela, allting är bara resten av världens fel. tillslut orkar inte ryan mer och gör slut men t.o.m. då kommer han till hennes undsättning när hon faller för gangstaknarkarkillen och börjar hänga med hans daterapepolare. klart ryan spöar upp typen när han varit otrogen mot marissa på deras skolbal.
taylor däremot. hon är minst lika fucked up och har issues precis som marissa. men hon har
1. accepterat dem
2. skyller dem inte på någon annan
3. tror inte att någon kan rädda henne ifrån dem
4. har distans till dem
som när seth ifrågasätter att taylor tror att hon någonsin skulle kunna scora en dejt med en kille som ryan, utifrån att hon ju är så konstig. och hon svarar att ja, jag kanske är konstig och neurotisk och haft en mamma som betett sig konstigt och gjort mig uppfuckad men so what? SO WHAT? också börjar hennes jobbande för att få en kille som ryan, för noway att hennes konstighet kommer att stoppa henne. inte ens när ryan säger, så att hon hör, att han aldrig skulle kunna gå ut med henne ger hon upp. istället säger hon åt honom att kyssa henne och naturligtvis börjar han bli kåt på henne då (detta är något som enbart händer i O.C.-världen. irl hade ryan för längesen blockerat henne på msn, bytt mobilnummer, lås och undvikit henne till varje pris. förf.anm.). när ryan sen panikar över att han håller på att falla för en sån konstig brud som taylor säger hon helt cool att jaja, du tycker jag är konstig och vill bara vara vänner. I know the drill och när ryan slutligen erkänner att han gillar henne men han har ju marissa ganska nyligen bakom sig och är inte redo för någon ny relation och yadayada svarar hon att det är inte så att jag tänkt fria till dig eller något. jag gillar dig, mer än så är det inte.
taylor är en konstig brud. men på något sätt mår hon ändå bra i det och har lärt sig att deala med saker på ett vettigt sätt efter alla törnar som hon fått.

och det är den onsdagsnatten då jag ligger sömnlös efter ett dr phil-manglarsamtal med mamma och torsdagen blir en shitty dag så jag kommer hem och rasar ihop. det finns en marissa som har tusen sätt att lösa all den där ångesten som anfaller och inget av sätten är bra och kanske finns det någon ryan att höra av sig till fast hon inte borde. det är marissan. men min taylor lägger sig på sängen och gråter en stund, sen skrattar hon åt sin egen självömkan och tar tag i disken.
taylor vet att det kommer en fredag då hon mår bättre igen och att människorna värda att släppa inpå livet är dem som kan tackla hennes konstighet och neuroser och att ingen kan rädda henne från den där anfallande galenskapen annat än henne själv. på fredagen vaknar jag av att gulle-emma ringer och väcker mig och får ett FAN FAN FAN jag försov mig igen. är chefen där? kan du smuggla in mig på nåt sätt? tillbaka i luren och sen väntar en dag av fredagsflams och fniss på jobbet. till er som undrade om mitt public outcall i förförra inlägget kan jag med facit i hand säga att jag har grymmaste vännerna och det gick ju riktigt bra. jo, det blev krogen ändå för brewdarna lockade ju men tre öl, varav en bjuden från maja, var lagom och under kvällen har min egen martha stewart jenny bjudit på mat, vin, cashewnötter samt historien om när hon var lisebergskanin (jag tröttnar aldrig!) och running man-dans. man är en taylor som lärt sig att tackla sina neuroser och inte längre är rädd för att vara konstig, töntig eller överärlig mot folk. det enda sättet är att hoppa och kanske är jag konstig, neurotisk, ett fuckup men so what? SO WHAT?

västtrafik informerar:

pga det vi i västsverige kallar snökaos, som egentligen inte är mer än vanlig jävla snö kommer spårvagnarna att vara snorsena så du kan gott räkna med att få stå här i tjugo minuter till med fetaste blodsockerfallet efter träningen och frysa fittan av dig. sen är det stor möjlighet att du kommer ta en spårvagn eftersom du inte litar på att bussen kommer för att sen pulsa dig två hållplatser hem och se bussen svischa förbi dig på vägen. tough luck darling, kunde du tänkt på innan du flyttade hit.

ingenting kan ta fram surjämten i mig förutom södra sveriges sätt att förhålla sig till lite snö. dagens värsta var när en vän från norrland påpekade hur äckligt välintegrerad göteborgare jag blivit när jag själv kallade vädret utanför för snökaos. NEJ naturligtvis är det inte snökaos. snökaos är när pappa går upp mitt i natten för att ploga hela morgonen och när bilarna är helt översnöade och när skolbussen inte kommer fram så man får vara hemma från skolan och när dörren inte går att öppna för att västanvinden drivit upp en halvmeter snö utanför den. typ då kan man snacka snökaos. vad som kom idag var vanlig jävla snö. sånt man gick i tre kilometer hem från kompisar ungefär varje dag vintertid. man ta på se långkallingan, täckbyxan, tjocksockan och varmklean och så går ma. punkt.

bäst igår var inte bara hänget, semlorna och fotokollandet utan faktumet att klaras gamla pinsamhetsskivor letades fram. favoriten är az yet (negerpojkbandet). jag tror inte att det finns något som ger mig mer the creeps än texter som försöker framställa sex som något vackert, ljuvt, stort och vidunderligt (vi kan kalla det björn ranelid-syndromet). ärligt talat, texten till last night av az yet:
You felt incredible/ I started to explode / I almost cried ’cause it was so beautiful / Last night / I was inside of you / Last night / While making love to you / I saw the sun , the moon, the mountains and the rivers / I saw heaven when I made sweet love to you

very hot att ha sex med någon som håller på att börja grina och tänker på abisko nationalpark medan han knullar. verkligen.
det som är värst – och nu får jag akta mig noga för att inte skapa en evighetsblogg inom ett av mina favoritämnen – är ju att det är så totalt nischat för småbrudar för att bevara deras illusion om sex som något som måste vara fiiint, liksom candelights och rosenblad och down by the fire och all skit. oskyldigt, ljuvt och jungfruligt. precis som sexet i harlequin och tjejtidningsnoveller. under tiden kollar deras jämnåriga killkompisar porr. konstigt att det blir en mismatch när kidsen ska börja ligga. jag säger bara det också håller jag mig där.

kvällens insikt: jag är inte längre marissa i OC, jag är fucking taylor. neurotiska töntbruden alltså. hela ryan-situationen gör att det kryper under huden och när ryan äntligen bjuder ut henne utspelar sig följande dialog:
- so what are you doing tonight?
- tonight, oh I´m updating my blog.

som sagt. jag är taylor.

throw away the dreams that tear you apart

darkness on the edge of town i stereon igen och om nas var det som under vintern räddade mig när marken rämnade och mardrömmarna kallsvettade mig om nätterna är det gamle bruce som håller uppe mig nu. det är förkastligt det här med mina manliga hjältar, det stämmer så illa med mina feministiska visioner och ideal. inte minst om man betänker alla de diskussioner som jag haft med becky om manlig kultur och de där gamla commie/fightclub-flingens manliga hjältar.
lite som min förkärlek för ruffiga män som slåss. det är inte så att jag inte vill vara lite crushed på seth cohens emonördighet och death cab-vurmande men när allt kommer omkring är det ju ryans svårigheter att prata om känslor, tuffa uppväxt och ständig tillflykt till de knutna händernas sätt att lösa konflikter som gets me going.
det började någonstans med johnny i dirty dancing vid tio års ålder och har bara fortsatt. det är något med de manliga hjältarna som blir den yttersta punkten för min arbetarklassromantik, kanske helt enkelt för att det finns få kvinnliga arbetarklasshjältar. eller så är allting bara nostalgi och en trygghetskänsla i barndomens dieseldoft, raggarbilar, grusgropar, snus, norrlands guld och oborstad manlighet. och freud säger tjejen, det är ju en solklar projicering av de starka känslor du hyser för din far. maybe so, men min pappa är ju samtidigt den mjukaste, mest känslosamma skogshuggarnorrlänning som någonsin existerat. du gräver för djupt som vanligt, gamle sexistfreud.

och sen är jag undskyllande kanske, men i min värld av litterära hjältar förekommer bara kvinnor. och framförallt; i min verklighet finns bara kvinnliga hjältinnor. de där som håller mig uppe, som ger mig skrattkramp i magen och tårar i ögonen, som alltid backar upp, som diskuterar så att det slår gnistor i hjärnan på en, som ger ärlighet och feedback och pepp och inspirerar i all sin kreativitet, politiska go och livsspirit. det är inte bara mamma, det är tjejerna från igår; sofia, maja, linnea och ikväll; klara, hanna, viktoria och däremellan är det jenny, linda, malin, becky och alla jag inte orkar skriva namnet på för det är ju ganska ointressant vad de heter anyway. och det är kollegorna, mina bästa kollegor där en av dem slutade idag. jag har fortfarande inte riktigt förstått hur jag ska fixa den dagliga tillvaron utan mr romance och DH-diskussioner, lovelife-terapisnack, komplimanger och fnissande. det blir ett hålrum som väl eventuellt klaras av med hjälp av återkommande after work, resterande kollegevänner och om inte annat andra kollega l:s fortsatta underhållning i form av spontandans, bitchande och monologer om hennes kommande cannabisshop på frölunda torg.

nu ska jag snart iväg och möla semlor och jag kommer att komma försent som vanligt för jag har fortfarande inte duschat och inte hunnit köpa grädde som jag lovade. imorgon går tre generationer kvinnor ur min familj in i sötsaksfasta fram till påsk. enda traditionen mellan min mamma, mormor och mig. är det konstigt att man fått ett fucked up förhållande till mat? och jag vet, jag är inte kristen och jag är emot allt som går ut på att inte tillåta sig saker egentligen för det har jag gjort så mycket redan att det räcker för hela mitt liv men samtidigt är det en fin tanke på något sätt. om inte annat kan jag fira jesu uppståndelse genom att moffa så mycket godis jag vill utan dåligt samvete i påsk och jesus; eftersom det var din farsa som skapade menstruationen och tillhörande cravings så hoppas jag att ni cut me som slacks de dagarna?

slutligen har jag redan alldeles för dyr mobilräkning och är sämst på att höra av mig till folk så jag säger det här istället eftersom bekantskapskresten ändå läser bloggen: jag är pank och får lön på måndag först så man får under inga som helst omständigheter locka med krogbesök under helgen. för att jag inte ska förbittras totalt i min fattiga ensamhet under helgen propsar jag istället för att ni bjuder hem mig på film, mat eller vin. i gengäld erbjuder jag mitt bästa sällskap med finaste humorn och smartaste kommentarerna. jag är bra på att välja film, äter det mesta utom ris och kött och är oftast ett artigt, trevlig sällskap så länge jag inte fått för mycket innanför västen. jag bjur igen nån annan gång.
annars har jag biopresentkort och en massa filmer jag vill se. jag är ett gött biosällskap också. pratar inte under filmen och bjussar alltid ur snarrapåsen, kommer med bra kommentarer efter filmen men blir inte sur om vi inte tycker lika om den.
och jag kommer deppa ihop totalt om ingen hör av sig nu and you know it bitches! (trevlighetspoäng på att både försöka bjuda hem sig själv till folk och hota med depression om ingen gör det)

well the dogs on mainstreet howl cause they understand; if I could take one moment into my hands

bruce springsteens the promised land på repeat och jag röker hemrullade cigaretter genom februarifönstret och tänker på att den fetaste myten jag någonsin försökt bygga om mig själv är den om att jag inte skulle vara en romantiker. att jag är någon slags cynisk, hårdnackad jävel som motarbetar allt som inte är logik.

ingenting kunde vara mer felaktigt. poesin tränger in i all min tillvaros vrår och skrymslen och jag ser ett skimmer i alltifrån morgonkaffe med tjugofem personers samlade energi en måndagmorgon till att sitta i en sunkig studentlägenhet och röka hemrullade cigg och lyssna på the boss en lagom bakfull söndag. hell, en frusen promenad en alldeles för tidig morgon genom majorna för att elvan och trean inte samarbetat så bra som jag hoppats blir en nynnande, romantisk vinterpromenad med mitt eget fyllehuvud.

jag vet inte om det är det poetiska skimret som får mig att överleva eller det som alltid håller mig på gränslinjen till galenskap. men jag vet att det finns människor som hjälper mig att behålla det och när jag vaknar en söndag är det ingen bitterriven söndag som det brukar vara och jag får ett mail som andas av neurotism som jag kan stävja och när jag börjar känna rastlösheten klia i kroppen ringer pappa och säger det där man behöver höra. om att det är okej att vara inproduktiv en hel dag och bara glo dåliga tv-program, det gör människor och det är därför vi är människor och inte maskiner. om att man inte kan tänka så mycket på csn och sånt skit för det blir som det blir med livet ändå och csn är bara en grå väggfond till den verklighet som räknas. det här är alltså min romantiska översättning av hans sävliga norrländska tröstord och det är inte minst då jag tänker att jag är en blödig sucker för romantik, men kanske inte för den sortens romantik som den amorösa kärleken lagt beslag på och kanske inte den sortens amorösa kärlek som hollywood och schlagers lagt beslag på.

och sen packar jag träningsväskan, ställer klockan och jag säger livet; bring on the jävlighet bara. imorgon är kanske en bitter dag men idag mår jag bra.

lördagmorgon

det är någonting med den första vakna halvtimmen när du inte har någon tid att passa. helgmornar, jag är hopplöst på att ta mig upp. det är något som händer i skallen den där halvtimmen – minst – som jag ligger och drar mig. rena, klara tankar och massor av galna idéer i huvudet. som att det naiva och hoppfulla barnet som tror att man kan lyckas med allt bara man vill och aldrig tar hänsyn till världens konformitet, byråkrati och allt motstånd som kan bryta ner den bästa av visionärer, är den morgonpigga. som skuttar fram och bara exploderar ur sig idéer utan några hinder innan jag ens hunnit slå upp ögonen.

fröken duktig, cencorn, vaknar först senare. lagom till att jag hunnit till andra delen av morgontidningen, druckit min lördagsjuice (färskpressad av egna apelsiner oh my) och sett tre videos på MTV är det redan kört. barnet står fortfarande och stampar lite, säger men hallå det här är en bra idé men det finns någon annan där som säger yeah right och som sedan börjar tjata om att idag måste du faktiskt skura badkaret och sortera din garderob. världens konformitet anfaller från alla håll och barnet går och lägger sig igen i dvala.

men den där första halvtimmen. den är alltid värt det. jag tänker att någon gång finns det något som håller sig kvar i tanken, som inte nyhetsdelen i GP, MTV-bruset i bakgrunden på tv:n eller mitt ostädade badrum kan sabba. som bara fastnar.

jag är aldrig så straight som på en gayklubb (eller: man behöver inte ens gilla scissor sisters för att vilja gå ner på en brud)

neej bara för att man råkar vara brud som gillar brudar behöver man inte ha truckerkeps, dreads/hemklippta korta frisyrer, peircings, wifebeaterlinne och baggies och man behöver inte kramas och gapa och ta plats – det är helt okej att vara blyg och ickestraight brud och nej man behöver definitivt inte gå runt i bar överkropp för att visa att kvinnans kropp inte ska sexualiseras och nej man behöver inte stå i krogkön och sjunga feministiska kampsånger och hålla armkrok och ha en fin feministisk gemenskap och nej man behöver inte hinka öl som en skogshuggarkarl och man behöver inte prata explicit om hur mycket könshår man minsann har för här har det inte rakats inte och man behöver inte heller dansa till kackigaste technon eller 80-talshits, hell man behöver inte ens gilla scissor sisters för att vilja gå ner på en brud!

eller?

det finns inget ställe, bortsett från möjligen kvinnojouren, som gjort mig mer obstinat än gayställen. det enda jag vill är att tics-säga något i stil med ja män och kvinnor är ju faktiskt biologiskt olika och det är ju viktigt att vi kvinnor odlar våra mjuka och feminina sidor, dricka sliskigaste cidern, gå hem och raka min bikinilinje, hysterigoogla hetingmän och lyssna på riktigt heteronormativ tråkig pop (märker att hiphopen börjar gå hem i flatvärlden nu, skulle inte ens förvåna mig om ludacris – I got hoes in different area codes spelas snart på en gayklubb nära dig.).

att jag aldrig lär mig. det finns vissa världar jag aldrig kommer att förstå eller känna mig hemma i. varför utsätta sig för dem överhuvudtaget? normer finns i alla grupper och jag skriver lika lite på normerna för ickestraigha tjejer som jag skriver på dem för den typiska heterotjejen. kanske därför jag är ett sånt fuckup av baggies, skogshuggarsupande, snusande och gapande kombinerat med målade ögonfransar, fniss, rakade ben och preppy klänningar. mest för att det är roligare så.

en playlist säger mer än tusen ord

hur suddig den än må vara går det väl ändå att urtolka ett visst raptema och elin + arg rap – vi vet alla vad det betyder.

fast sen tänker jag att det är bedrägligt att säga någonting genom låtcitat eller låthänvisningar (även i uppenbara fall som överst på listan;nas – life´s a bitch) och jag måste verkligen sluta med det. när var det egentligen en bra ide´?

mardrömshistorien är fortfarande den som k. berättade när jag var i stockholm. den där han satt ensam hemma och tänkte på sin senaste fling och skickar ett sms till flingen med texten jag vill ha din ryggrad här. varken mer eller mindre. så jävla klockrent. säger varken för mycket eller för lite, bara ett fint konstaterande; jag skulle önska att du var här just nu. jag hade dött av lycka av ett sådant sms (att det enklaste sättet att få mig hooked är att använda sig av kentcitat är ju också en betydande faktor). efter en stund piper det till i hans mobil med svaret åh kräm, ja det är ju en bra låt! själv sitter jag och dricker öl. ha det så bra! mer ditchad än så kan man nog inte känna sig.

fast sen insåg jag att jag själv har en liknande story, utspelad på gymnasiet (när annars?) när jag var lite crusched i en kille och vi hängde lite och vi bestämde att vi skulle göra blandband till varandra. han ville ha ett av mig för att jag skulle övertyga honom om varför pop var något att lyssna på. jag hade precis legat på en strand i torrevieja och sträckläst nick hornbys high fidelity och var redan helt såld på att ragga/visa känslor genom låtar. följdaktligen tänkte jag att yes, det här är chansen att säga allt jag vill säga honom. jag antar att jag tog de lagom uppenbara låtarna med smiths, b& s, field mice, hefner (haha, här minns jag plötsligt att på mitt första blandband till d. hade jag med en hefnerlåt om att sex is so overrated. eftersom han var lika high fidelity-skolad som jag var detta naturligtvis en totalmiss.). så kom jag till kentlåten. den viktigaste. och jag valde Istället för ljud från verkligen-skivan för den låten sa exakt det jag ville. fyll min mun med din alldeles för kalla tunga (alltså: jag vet att du inte gillar mig lika mycket som jag gillar dig men vafan, vi kan väl hångla lite i alla fall), fyll min tid med någonting (alltså: jag och du är rastlösa och deppiga småstadsbarn i en kontext av bönder och idioter, kan vi inte göra vår tillvaro meningsfull ihop, oavsett vad det blir av det här?) och ett av jocke bergs bästa och mest sanna någonsin skrivna; jag granskar till och med mig själv genom dina ögon och jag hatar det så. (alltså: du har mig så hooked att jag ser mig själv genom dina ögon när vi ses och jag har kasst självförtroende så jag ser en massa fel och jag vill inte känna så men jag kan inte låta bli).

anyway, jag gav honom bandet och han var inte klar med sitt. några dagar senare träffas vi igen och han säger om mitt band att jo men vissa låtar var ju bra, men den där kentlåten var ju sjukt jävla lam. hur kan du lyssna på sånt? doh! sen ger han mig ett band innehållande rage against the machine, nationalteatern, raised fist och liknande. wtf, här lade jag ut hela mitt känsloliv i 20 smäckra poplåtar med jocke bergs ylande som grädden på moset och vad fick jag tillbaka? ett jävla kommunistblandband!
man ska se varningssignaler när de kommer men jag var sjutton år goddamnit (däremot inte sagt att jag gör det nu i och för sig) så efter några veckor fyllde han följdaktligen min mun med sin alldeles för kalla tunga (ironiskt nog framför filmatiseringen av high fidelity, jag kan inte låta bli att fundera på om det gick upp nåt ljus för honom angående blandbandsmakeri. förmodligen inte). sen insåg han att jag hade djupare känslor än han hade för mig och i samma veva blev hans polare handlöst förälskad i mig och allt utvecklades till ett triangeldrama i ung vänsters klubblokaler som slutade med gråtnätter och ett jag hatar män forever från min sida.

så kan det gå och nu är jag tjugotre och har troligen inte lärt mig någonting av den händelsen men när jag lyssnat på the game – wouldnt get far (kanye west you did it again, you genious som jay-z skulle ha sagt och ja den är sjukt sexistisk men sen när blev min skakande röv pk anyway?) tillräckligt många gånger drar jag ner till publik och sitter i fönstret och skriver som en maniker med hjälp av svart kaffe, rapé och dub i stereon hela eftermiddagen och tänker att jag måste hitta en rik och avlägsen släkting alternativt en sugardaddy/sugarmama så jag kan ägna hela dagarna åt just detta och sen kommer m. och gör mig sällskap och påminner mig om att från och med första april har jag två månader av exakt det livet. fatta.

där är du som aldrig kommer, här är jag som din skugga

man blir aldrig mer än tonåring ändå, tänker jag liggande på mitt golv för att det är bästa tänkstället nu och när jag var sexton och rödljus, den akustiska versionen, går på repeat. som ett sätt att samla kraft och reda ut sig. nu och då.

jag tänker att bredband är ett jävla sattyg när ens arbetsredskap är datorn och jag borde bli bättre på att ställa in min msn på upptagen-status och att det känns konstigt tonårigt med tre dagars betald semester utan att lämna stan, som att skolka utan att behöva ta igen något när man kommer tillbaka och man behöver inte låtsas att man är sjuk och vara hemma utan får göra vad man vill utan samvetskval. sen tänker jag det är lika konstigt att träffa någon innan morgonkaffet och med sömngruset kvar i ögonen, man har inte hunnit jobba upp sig till sitt vuxna jag utan är kvar i en sömndrucken, barnslig naivitet av lätt förvirring. så tänker jag på brevet från mormor och brevet från mamma och hur de går in i varandra och berättar olika historier, men ändå samma och hur konstigt det är med mönster som följer varandra fast ändå i zickzack, den bredaste zickzacksömmen i symaskinens inställningar. sen undrar jag om zickzack verkligen stavas med z eller om det ska vara s. jag funderar på om jag ska moffa ben&jerrys framför ryan atwood i wifebeaterlinne ikväll eller om jag ska följa smsade uppmaningar om öl med tillägget hört att de kärlekstörstande är galna ikväll…och jag vet att jag kanske borde fästa någon slags vikt vid att det är Alla hjärtans dag och kanske skriva något om att det är Alla hjärtans dag och att det är den första fjortonde februari på väldigt många år som kärleksförklaringar eller parhäng lyser med sin frånvaro. att det är givet att jag ska vara bitter och längta efter något eller kanske tänka tillbaka på gamla minnen från den här dagen och jag tänker bara på dagen för två år sedan för det var första och sista träffen på ätstörningsenheten på sjukhuset och jag minns det för jag var så arg att de fuckade upp min kärleksdag sådär och jag är extremt lung och obitter och så länge jag ser mig själv i spegeln varje dag och tänker fan bruden, du är ju grym kommer jag kanske stanna i det tillståndet. jag tänker att min enda singelfrustration idag är att semlor endast säljs i tvåpack och det sabbade min eftermiddagsfika för jag orkar knappt en, never två semlor och det går inte att spara för imorn kommer den andra vara torr och grädden gammal. slutligen tjurar jag för tusende gången över att min bekantskapskrets – jag älskar er, det vet ni – är såna indiefittor ändå och ingen vill följa med på promoe ikväll och white man´s burden var jämte justin höstens mest spelade skiva och när jag för en gångs skull vill gå på konsert blir det inget av med det och if i was a rich girl skulle jag skicka mitt privatjet till amsterdam och hämta m. men nu kanske jag nöjer mig med ryan atwood eller bara en öl också reser jag mig från golvet och huvudet är tillräckligt klart för att teckna en bild av vad jag ska göra de kommande dagarna.

hellre choklad sänd med kärlek i munnen än en kärlekslös kuk i fittan (eller: mamma, jag vill ju vara en slampa!)

efter kvällens avsnitt av gilmore girls kommer det obligatoriska samtalet med mamma för att bibehålla den liknande relationen vi har med lorelai och rory och jag vet att få har svårt att förstå hur man kan ha en sån nära relation med sin mamma men låt oss säga såhär: åttio mils avstånd, långa brev av analyser och känslor, ett varsitt skrivprojekt och många skattebekostade terapitimmar är det bästa sättet att få en sån kontakt.

alltid ärlighet är bådas signum, nära till känslorna är livskoden och om inte annat; när man ser sig själv i någon annans, lite rynkigare ögon, och ser mönster upprepas är det bästa man kan göra att låta den speglingen ske och man behöver en äldre version av sig själv att bolla sina tankar med. jämnåriga vänner är fantastiska, men de är själva barn av samma förvirrade tidsperiod i livet som en själv. då är det skönt med någon med lite mer visdom och erfarenhet och att låta ärligheten rinna ur en kan leda till sådana här fantastiska samtal;

- men jag vill så gärna leva upp till den där singelmyten om kravlöst sex och krogragg, men jag orkar inte. det intresserar mig inte, äcklar mig nästan och jag blir så arg på mig själv att jag reagerar så.
- men det är en bra reaktion. vad tror du att du ska få ut av det egentligen? det är bra att du tar hand om dig själv och går din väg, det gör du ju alltid.
- men jag vill inte gå min väg. mamma, jag vill ju vara en slampa!
- ärligt talat det är inte så himla kul. lita på din mamma som var en slampa i din ålder. man mår inte bra av det.
- nä kanske inte, men vafan jag är ung en gång i livet och kommer troligen inte ha storlek 25 i jeans och fasta tuttar hela livet så jag kan inte låta bli att känna som jag missar något när jag egentligen bara vill ha fysisk kontakt med såna jag faktiskt känner något för. jag som är så frispråkig är egentligen viktoriansk liksom.
- du missar ingenting. jag var också skitsmal med fasta tuttar en gång i tiden och det finns mycket jag skulle vilja ha ogjort, tro mig. tänk på att du fått choklad av din mamma på posten idag istället.
- mm…
- amen lyssna nu på en livsvisdom från din mor: hellre choklad sänd med kärlek i munnen än en kärlekslös kuk i fittan, okej?
- word på det mamma.
- word? är det nåt slags hiphopspråk det eller?

nattspårvagn: come pick me up

så vi dricker en öl till och samtalet landar mellan död, sex och ångest och lillebror smsar och säger att yo bruden! jag har bokat och betalat en ståplats till justin timberlake åt dig nu. feel free att supa bort bokningsnumret inatt, jag har det uppskrivet. ge mig ett tack för att jag supportar din kassa musiksmak och ha så kul ikväll :=P och vi dricker en öl till och l. säger att så länge man längtar bort någonannastans måste man fortsätta röra sig och jag tänker att om jag i höst fortfarande sitter på kings och fyllesmsar mitt ex som är på väg till någon annans famn och säng, då måste någon skjuta mig och sen dricker vi en öl till. jag tänker att jag kanske är klar med det här nu, casualsex och hångel och antirelationsbiten och om någon skrapar under min hud kan jag kanske orka göra någonting annat än att putta bort de trevande fingrarna och sen dricker vi en öl till och m. undrar om jag ska med till hippiekollektivet och jag överväger tanken på en natt i någon av sofforna och kanske ett skönt lugn i kroppen jag inte kan få av alkohol för alkohol är bara rastlöshet och oro av den goda eller den onda sorten men vi dricker en öl till och sen åker jag hem.

mcdonaldslysrör, man blir så liten i dem. det är sminket som runnit och ögonen som är trötta och precis såhär liten blir du framför kalla, halvätna strips och en tyst mobil i fickan. såhär liten är du på en nattspårvagn i kylan, huvan på täckjackan uppdragen, halvsovande med mannen bredvid dig som trevande fingrar på ditt strumpbyxeklädda lår men bara såpass subtilt att det inte är skäl nog att skälla för han kanske bara råkar landa med sitt finger vid din kjolslinning men ändå såpass att det är obehagligt och du måste tänka ut planer för ditt beteende och gångväg om ni ska av vid samma hållplats. precis såhär liten är du när larmet omkring dig av gemensamhet blir en vägg mot din ensamhet och du tänker att du inte borde vara här du borde vara någonannanstans och den monotona rösten i högtalarna talar om var du är, vart du är på väg, när det är dags att kliva av och du tänker; berätta för mig, när ska jag kliva av? vart är jag på väg?

rätt ord i rätt tid (eller: vadå, är du bög eller?)

blev precis påmind om ett av de där sällsynta tillfällena då jag faktiskt sa rätt sak i rätt tid och måste återknyta till det just skrivna föregående inlägget (som är så embarmligt långt att ingen kommer att orka läsa det, ni kan läsa detta istället som någon slags sammanfattning). ett bevis på att jag kommit någonstans när det gäller social kontakt med människor är att jag numera orkar och lyckas ge svar på tal istället för att hålla tyst och ligga sömnlös om nätterna och tänka på vad jag borde sagt.
jag lyckas inte alltid. jag är fortfarande en betydligt bättre formulerad person i skrift än i tal och har så mycket lättare att hävda mina åsikter och ge fräna kommentarer bakom ett tangentbord än in your face. men jag börjar lära mig och i en kontext av bitchiga kollegor, tjafsande brudkompisar eller politiskt inkorrekta killkompisar som har som signum att retas och förolämpa börjar jag bli riktigt grym.

men för ett tag sedan ställdes jag inför några okända män (ursäkta genereraliseringen: såklart män) som såg som sin främsta uppgift att reta upp den där rödhåriga vänsterfeministen.
alltså, man har ju varit där förr, många gånger och på gymnasiet handlade det främst om att hålla käften och sen gå hem och gräma sig över alla svar man borde gett men inte kom på förrän flera veckor senare. det är ju så svårt när det är någon okänd också, man vet inte vilka kort de kommer att spela. i synnerhet när det är någon av typen player-stureplans-kille-med-fett-mycket-cash-och-upcoming-karriär. såna umgås jag överhuvudtaget inte med och det närmaste jag kan likna honom med var väl muf-killarna i min gymnasieklass. det var dem som fick mig att gå hem med huvudvärk över allt jag borde ha sagt, men inte sa förrän jag skrev en arg krönika i lokaltidningen om det.

världens längsta bakgrundshistoria till följande dialog (med reservation för mindre felcitat till följd av alkoholintaget vid tidpunkten):
- jaha bruden vad ska du bli när du blir gammal då?
- jag ska…
- nejmen alltså vad fan. du ska inte svara så på den frågan. jag försöker provocera fram nånting här, fattar du inte det?
- eh jaha?
- jag kan säga vad jag ska göra. jag ska bo i fetaste djursholmsvillan och ha en snygg trofé-fru som är grym på att suga kuk.
- jaha schysst. jag kan verkligen tänka mig att bo i fetaste villan i örgryte och ha snyggaste trofé-frun som är grym på att slicka min fitta.
det bästa är att jag med denna kommentar får snubben att komma ur sans såpass att det enda stammande svar han får fram är
- men alltså vadå…är du bög eller?
sen vände han sig till blondinen på andra sidan istället.

och jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta inlägg. typ I rule eller nåt.

att bo i sitt eget huvud

som redan förmodligen konstaterats under flera års bloggande var jag ett ganska fucked up barn. jag tyckte inte om sällskap, jag tyckte inte om att leka, jag var allvarlig och ville på min höjd konversera och var det där barnet som vägrade sitta vid barnbordet på kalas – de få gånger jag överhuvudtaget följde med mina föräldrar på kalas – för att det var mycket mer intressant att sitta vid vuxenbordet och lyssna på konversationer. jag tyckte om ensamhet. jag tyckte om att vara själv och sitta på mitt rum med mina små projekt.
diktsamlingar, teckningar, pyssel och små forskningsundersökningar som jag kallade dem (jag närde redan här en dröm om att forska om “nåt med samhället”). egna hemmasnickrade undersökningar med vacklande statistik kring våld i barnprogram, tidningsnotiser eller annat jag snappat upp. jag tyckte om att promenera och bo i mitt eget huvud och sen gå hem och få utlopp för det som bodde där. när jag ville ha sällskap utnyttjade jag mina syskon, men det handlade inte om lekande på lika villkor utan att jag skrev radioteater eller pjäser, pysslade ihop skrivövningar eller dylikt och tvingade dem att varje dag efter dagis utföra detta med mig.
(långt senare, när min syster är arton år får hon i uppgift på sin valbara kurs i socialt arbete att skriva om fem saker i hennes barndom som påverkar henne idag. här anger hon sin storasysters idoga drillande med henne efter dagis som en stor anledning till att hon intresserat sig för att plugga och kommer fortsätta studera efter gymnasiet. brorsan tycker dock fortfarande att jag sabbade lite av hans barndom.)

naturligtvis var det oerhört provocerande. självvald ensamhet är i vårt kollektiva samhälle, hur individualistiskt analyser än påstår att det blivit, något konstigt och lite sorgligt. barn som väljer ensamhet framför sällskap och lek är ännu skummare. själva grejen med barn är ju att de ska klumpas ihop i klasser, fritidsgårdsgäng och dylikt för att sedan fungera ihop som människor såsom människor fungerar d.v.s. med hiearkier, skitsnack men ibland lite samförstånd och vänskap. det är genom kontakt med andra man utvecklas själv, jovisst och om jag varit lite mer utåtriktad som barn hade jag nog inte blivit så socialt fucked up som jag sedan var under många år. (det är här man kan skylla allt på sina föräldrar som förvägrade en att gå på dagis utan istället lät en vara hemma med sin mormor som barnvakt under ens första sex levnadsår.)

alltså var jag ganska provocerande och jag kommer fortfarande ihåg den där klumpen i magen när mamma och pappa satt på min sängkant och förklarade att jag måste börja leka mer med de där vännerna jag trots allt hade. mamma har berättat flera gånger om den gången då jag var åtta år, det var lördag och solen sken och mamma kommer in i mitt rum och ber mig att snälla ring ida nu så kan ni leka ute i solskenet idag. jag ser på henne med en viktig min och barnets allvarsamma blick och replikerar att mamma. kan du inte förstå att jag behöver vara själv just nu. jag håller på att finna mig själv förstår du. mamma stängde dörren till mitt rum och skrattade så tårarna rann.
i skolan var det ännu mer provocerande. alla gånger under lågstadiet som lärarna sa till de andra barnen att nu måste ni låta elin vara med och leka. mina klasskompisar försökte förklara att hon får ju vara med, men hon vill ju inte vilket lärarna naturligtvis avfärdade som ursäkt och att det de egentligen sysslade med var utfrysning och mobbning och sånt fick inte förekomma på min fina lilla byskola. så satte någon ett hopprep eller en kotte i handen på mig och jag skulle vara häst eller prinsessa eller hoppa i en ruta och så fort lärarna vänt ryggen till smet jag därifrån ner till skogsbrynet för att få vara själv med mitt huvud, mina tankar och historier.

det var jag som barn och sen blev jag vuxen och kunde inte sitta still för en sekund och min pappa hör om allt jag gör och måste göra och mobiltelefonen som ringer och piper och säger det är för att du var så stilla och tyst som barn. du tar igen allting nu. du är den enda som utvecklat damp i vuxen ålder.
men barnet bor fortfarande i mig. det är därför jag förvånas av kollega l. när hon har ett fint egoboostsamtal med mig medan jag väntar på de inkommande dokumenten för scanning. när hon säger att jag socialt kompetent, så oerhört socialt kompetent och utåtriktad och en person som jag kommer aldrig behöva oroa sig för jag kommer gå långt på denna förmåga. att både ta för mig, inte ta åt mig och kunna läsa av människor. hur lärde jag mig det när jag som artonåring fortfarande aldrig vågade ta några initiativ och mitt jobb som journalist till stora delar var ångest och inte alls ett drömjobb och gud den gången jag skulle intervjua marit bergman och låg i fosterställning och skakade en hel dag innan. jag blir förvånad när jag beskriver mig själv som tyst och tillbakadragen och j. skrattar och undrar var är din självinsikt egentligen tjejen? snart påstår du väl att du har dåligt självförtroende också.

kanske lärde jag mig det just så. genom att vara tyst och studera människor. bo i mitt eget huvud och lära mig hur människor fungerar innan jag vågade ta plats själv. sen slog det över åt andra hållet naturligtvis och jag blev en egocentrerad människa som vill ha uppmärksamhet och sällskap non stop.
fram till nu. att bli singel och bo själv tvingade mig åter till ensamhet. den första tiden var en bitch och det vet ni. jag hatade ensamheten för det var just ensamhet och inte självsamhet. nu tycker jag om den. jag har börjat bo i mitt huvud igen och för mycket samvaro med andra människor gör mig precis så disträ och obehaglig till mods som när jag var barn. jag lyssnar inte riktigt på vad andra säger för i mitt huvud pågår en monolog som måste få fortgå och allt jag vill är att komma hem och vara själv och sortera tankarna. en ensam fredagkväll är inte längre ångest, det är en unnest och jag älskade hela kvällen igår. såklart ödet hjälpte mig lite på traven då jag efter två timmars träning och fint ta-hand-om-sig-själv-bastande hittar saturday night fever på mitt lokala hemköp till reapris och kvällen blir jag, en gammal favoritfilm och lösgodis innan jag nattar mig själv med en bra bok. idag är lika mycket en dag av unnest, skrivande och en massa tänk liggande ensam på sängen.
och samtidigt är det något i min kravlösa, spontanta diskussion med killen i kassan på hemköp (och genom att återge den motiverar jag också till alla undrande varför saturday night fever faktiskt är en av mina favoritfilmer):
- haha, ja det här är ju en bra film
- ja men det är det ju!
- vadå, so bad that it´s good eller?
- nej den är bra, seriöst. det är snygg sjuttiotalsdans, discomusik blandat med en massa arbetarklassromantik och ångest
- jaså du
- ja men folk tror att det bara är john travolta i trikåer, det är så mycket mer än så. om att vara fattig och det enda man lever för är en utekväll på en fredag. som att du skulle gå till excet och regera nu istället för att stå här.
- haha, ja det hade ju inte varit fel
- plus att det finns en massa allvar i den också. självmord, rasism, gängvåld och gruppvåldtäkter.
- blandat med disco?
- precis. kan det bli bättre?
jag vet inte om han förstod eller ni förstod mer av min fascination för filmen men den spontana dialogen och faktumet att jag om några timmar ska träffa j. för egocentriskt snack och dampande på diverse krogar ger mig en hint om att det ensamma barnets behov av att bo i sin egen skalle numera samsas med vuxenhetens rastlöshet och behov av sällskap. det är en formel som fungerar.

youre gonna touch the sky babygirl!

jag kom hem från stockholm och livet var förbannat mycket vardag igen. jobbet hade aldrig varit mer frusterande och jag sa till mamma det där om att livet borde ju vara skratt och dans och sprit och sex hela tiden. hon sa något om balans i tillvaron. det tråkiga måste finnas för att man ska kunna se det roliga. jag är ett tjurigt barn som stampar med foten och säger men jag vill ha kul jämt.
men sen vänjer man sig vid vardagen och tro mig vänner, vardagen är fantastisk den också. det är farligt att känna såhär. när man är nere finns det ett upp att kämpa mot, vad ska jag kämpa för nu? nu kan jag bara falla. det fanns en trygghet i att sova tre timmar per natt, aldrig se dagsljus, svartsjukegråta, ångestattacka, oroa sig och inte ha en aning om ens framtid var arbetslöshet hemma hos mamma och pappa eller inte. november var sweet för det enda jag visste var att det bara kunde bli bättre. och det blev det ju.

ljuset, riktigt solljus, sipprar in mellan persiennerna på jobbet och när jag kommer hem har solen ännu inte hunnit gå ner. jag snittar sex timmars sömn om natten utan hjälp från örtknarkte eller annat lugnande. jag tjänar mina pengar, snackar skit med e. och är så förbannat serviceminded så man undrar var mitt leende egentligen slutar och i tankarna ligger hela tiden projektet och planeringen och vetskapen om unnesten att ha kommit in på en kurs och ha något som hjälper mig att sortera all text som far omkring (men hur länge kan man egentligen låta bli att skriva ett enda ord med hänvisning till att man samlar kraft och kreativitet? jag har använt ursäkten i några veckor nu, den börjar kännas lite gammal).
samma dag som jag får grav abstinens efter dans och förbannar att jag lät knäna och ekonomin styra valet att inte ta några danskurser denna termin ringer de till mig och m. och säger att vi kommit in på grundkursen i afrikansk dans och precis när man gett upp hoppet om att publik någonsin skulle öppna igen gör de det och en fika där med s. och m. blir ett glas rött och de säger att rödvin är bra för hjärtat men de där tjejerna, mina vapendragare i singelalliansen, är ännu bättre och vi skålar för våra triumfer och resdrömmar och när vi går längs med andra lång snöar det lätt och jag och s. fnissar ihjäl oss åt en halväten banan utanför en strippklubb och allting är bara enkelt och fint. sen ringer j. och fräser att jag skickar helt sjuka sms för att hon inte kan tyda mina förkortningar och vi bestämmer alkohol och häng i helgen. mitt i allt en massa credd och snälla ord och kanske någonting som får mig att rodna. varje dag en bekräftelse på att jag är en människa som folk tycker om och vill umgås med, bara en sån sak.
och också – och kanske mest av allt – att rensa inkorgen på jobbmailen, hitta mail från i somras mellan dig och mig i en tid som fortfarande var ett före och långt innan jag grät och sa det går ju inte längre mot en bakgrund av hällregn och en ulf lundell-konsert på trädgårn. och inte känna den där taggen, inga men tänk om, inget letting go för det har jag redan gjort nu. lite skön saknad efter en tid som var vår, med vetskapen om att den inte kan komma tillbaka men det är bra som det är nu med. att vara själv och tycka att det är skönt med sitt eget sällskap för att rensa skallen och slutligen kasta den extra kudden och täcket in i en garderob i väntan på att någon någon gång kommer att sova i dem, om för en natt eller ett tag eller en halv evighet igen. att slutligen inte längre kura ihop sig på ena sidan av det som en gång var vår gemensamma 120-säng av gammal vana utan låta den där ytan på vänster sida om mig vara något annat än tomhet, bara mer plats att breda ut mig själv på.

det är nu jag skulle må bra av lite orostankar om framtid och pengar och hjärta. det vore mer likt mig. men fuck it, jag mår ju bara bra och jag har ingen aning om hur den här leende hippiejäveln med kanye som ropar youre gonna touch the sky babygirl! i lurarna ska kunna sluta med det.

wienerlängd till frukost (eller: vad är väl en kväll på spy bar?)

jag sa upp mig för att fånga lite sol eller tog någon dags ledig, struntade i fröken duktigs styvmodersgnabbande om postit-lappar och spara pengar och allt man fått lära sig under en fattig, duktig barndom. en askunge av sömnlösa nätter, frustrerande arbete, en bakgrund av studentfattigdom och potatisbullar, understimulans, hjärtesorg och svartsjuka orkar inte vänta på att fén och de där jävla mössen kommer. en askunge av 2000-talet bjuder in sig själv på balen, knyter sina boxarkängor i glas och sätter sig själv på ett tåg till stockholm för en fyradagars charterresa för själen.

fyra dagar av intryck, endorfiner och lyckohormoner under huden. var börjar jag? i den underbara lägenheten på söder, hos herr k., där jag känner mig så hemma. solskenet – nästan vår i luften – över söder och långa fikasessioner om singelliv, relationer och frisyrer. att dricka latte, denna vedervärdiga blaskdryck av svensk medelklasslagomhet, inte för att det är gott utan just vedervärdigt och bara för att det är något annat. lite dyrare, lite finare. det svarta kaffet är vardagens sätt att överleva, trots att det river i magen, latten är bara mjuk findryck. shopping på judiths, fröken duktig gnabbar på om pengar, askungen säger shut the fuck up bitch, plockar på sig tio plagg och låter herr k. vara det fantastiska konstruktiva smakråd som leder till den där toppen som är alldeles för dyr och alldeles nödvändig.
kväll hos herr k. jag måste distansera mig från mig själv och skratta där jag sitter med mitt ekologiska rödvin med mina designkläder i en bostadsrätt på söder, lyssnar på erykah badu och diskuterar transsexualitet. pierre bordieu skrattar med mig, säger mon dieu tjejen, du är ju så upcoming intellektuell medelklass så det skriker om det. sen kommer fröken r. (på egen begäran med prefixet fröken) och skrattar med mig, hennes underbara skratt som jag saknar i götet numera. sen dricker vi koskenkorva med apelsinjuice och pratar one night stands och dildos, vad säger du nudå pierre? mojitos på sjögräs och indiedans på debaser medis, vi skriker och dansar och sen gör jag världens största vurpa i trappan till medborgarhuset och i min fylle-egocentrering skriker jag ut över medborgarplatsen att det gjorde inte ont, det är okej för det är alldeles självklart att hela stockholm är intresserad av om jag slagit mig.
vakna upp till solskenet – återigen solsken och eftermiddag med sweet m. en förfest vid st eriksplan. nya människor, några jag inte sett på flera år, intryck, skratt och för mycket vin. jag minns ingenting av tunnelbaneresan mer än att det var folk jag ville prata med överallt och jag skrattade, hela tiden skrattade. stureplan – men gud stureplan säger fröken duktig men ja självklart stureplan säger askungen och dansar sig svettig på det trånga hiphopdansgolvet inne på spy bar. tolvslaget går och inga pumpor syns till och askungen hamnar på ett hotellrum vid odenplan – hallå hotellrum?! fröken duktig slår bakut. man kan under inga omständigheter ta emot en gratis hotellnatt, var är arbetarstoltheten och i-landssamvetet? askungen säger fuck that shit och vaknar upp med den där sortens lugn i kroppen som bara någon annans beröring kan ge, äter hotellfrukost och helt självklart tar askungen av wienerlängden som mamma lärt en att bor man på hotell och får gratis frukost så är wienerbröd ett måste. det är lyxen. eftermiddag på kulturhuset, läsa DN och lyssna på salem el fakir och vara sådär skönt trött och bakfull i hela kroppen.

på tåget hem till vardagen ringer arbetarmorsan. jag måste berätta om stureplan och hotellnatt och för dyra kläder och latte. hon säger exakt det som jag förväntar mig att hon ska säga; är du brats nu? (ja i pluralform. förf. anm.) såg du nåra kändisar? fanns det wienerbröd till frukost?
askungen av 2000-talet förväntar sig inga magiska feér och väntar inte på att några jävla möss ska komma och pimpa henne. hon kommer hem och ser ett kontoutdrag motsvarande sudans BNP, skrattar åt alltihop, säger I so fucking deserved this och det spelar ingen roll hur glasskorna skaver, det är dem det är fel på i så fall, inte mina fötter och lite skavsår kan man leva med ibland.
idag dricker jag svart kaffe som river i magen, frustrerar över jobbet, samlar mina postitlappar igen. men jag gör det med ett leende som bara askungen efter en helg av mentala och fysiska lyckopiller kan ha.

"jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"

alldeles för många dagar i 180 och en kropp som dukade under av förkylning, trötthet och – fan, jag måste säga hormoner igen – ledde kanske fram till tårarna i söndags kväll. det finns förmodligen en hel bunt bakomliggande orsaker till att jag satt där framför andra delen av dokumentären om Feministiskt initiativ och snörvlade som ett litet barn. minns en gång när jag var liten och både jag och lillasyster började gråta efter ett avsnitt av Dr Quinn där ingrid dog och den irriterande lilla killens hund var tvungen att avlivas för att det var den som smittat henne med rabies. jag tjöt för ingrid, syster för hunden och pappa tröstade oss med att ibland är det skönt att bara gråta, fast det bara är på TV. man får ut en massa andra saker samtidigt i gråten.

som vanligt var pappa klokaste lilla huset på prärien-pappan men skillnaden i söndags var ju att allting var sant. och det fick tårarna att rinna ännu mer. det var någonting med känslan, stämningen, glädjen i första årsmötet, dagar och nätter på tåg, obekväma madrasser, tusen möten och utdelning av valflyers. jag såg sofia, sofia och lova – tre av de tjejer som inspirerat mig de senaste aktiva åren – jag såg alla de andra. en gemensam känsla av att nu händer det. nu gör vi det här. en naiv, bubblande glädje över en gemenskap i viljan till förändring. att tillsammans orka tro på att den är möjlig. det var vackert. jag blev rörd, lite avundsjuk kanske när det var så länge sen jag hade den känslan själv.
men sen var det också något med den där nidbilden i någon av kvällstidningarna. fi:s ledare som klippdockor med valfria attribut. hängbröst och en ku klux-klankåpa med kvinnotecknet på var några av dem. något med rubriker om tiina rosenberg som rikshäxa, manshatare och allt det där.
och det var verkligen någonting med det sakliga, torra i tiina rosenbergs röst när hon läser upp ett av alla de brev hon fått. ett handskrivet, nästan A4-långt som osade av hat mot kvinnor som ligger med kvinnor, vidriga onaturliga. homofobi? nä normalt. någonting i att återigen slås av insikten att ja, jag står med halva foten i den här världen och det finns människor som hatar sådana som mig så mycket att de lägger tid och kraft på att skicka anonyma hatbrev om hur mycket de äcklas av oss. någonting i tiina rosenbergs blick när hon hoppar av och inte kan svara på frågan var det värt det?.
det var någonting med uttrycket i devrim mavis ansikte när hon får frågan om hon någonsin blivit hotad till livet, hon står på nazisternas dödslista har hon sett det? den där ångesten när man kämpar mot gråten, mot att falla samman och bryta i tusen bitar. grimaserar, undviker blicken. allt fångat i kameran innan tårarna brister ut och hon svarar ett nästan ljudlöst ja.
det var någonting som kameran fick med på det där torgmötet. där en vuxen man en solig eftermiddag på hösten ställer sig och skriker jävla kommunisthoror och börjar sparka och slå på ballonger och affischer. där tre ensamma kvinnor står och försöker föra fram sin åsikt. var polisen var? de gick när gudrun schyman inte var kvar.

allting sammantaget i en timme; tårarna bara rann.
fatta att det fortfarande, år 2007 med världens uppfuckade tillstånd, finns människor som knyter sin näve tillsammans och startar upp något nytt. från scratch. bara en bunt människor som fått nog och vill förändra tillsammans. som lägger sina egna liv åt sidan för något större; som säger upp sig från fasta anställningar på välbetalda jobb, försakar träning, tv-kvällar, yoga eller pubrundor, tar pengar ur egen ficka och åker runt i landet, talar för döva öron och försöker pressa ner informationsblad i händer som inget vill ha, sover för lite och stressar för mycket. för att de fortfarande tror. för att de orkar tro. som sofia när hon säger jag måste göra det här, hur ska jag annars kunna leva med mig själv. vad är alternativet? att ge upp. det går ju inte. tillsammans lägger de personlig utveckling, HDTV och shopping åt sidan och kämpar för det de tror på.

vad de får tillbaka? häxjakter, mediadrev, hot och trakasserier.
och var finns vi? vi som bara knyter näven lite löst sådär i byxfickan och gnäller över tidningsrubriker och har lite diskussioner över rödvin men aldrig riktigt kommer längre än så. vad gör vi när drevet rasar och tiina rosenberg ifrågasätts i alla sina roller på fetaste kvällstidningsrubrikerna hennes barn läser på väg hem från skolan, när ännu ett torgmöte måste avbrytas för att någon hotar och skriker, när telefonen åter ringer hemma hos devrim mavi och någon väser du ska dö din jävla svartskallehora på andra sidan luren. vi, vi gör väl ingenting. sväljer lite tidningsrubriker, suckar och säger de verkar ha gått alldeles för långt i sina feministiska tankar de där galningarna utan att leta upp källfakta – partiet själva, smyger undan, går förbi i tystnad.

det handlar inte om att man måste dela deras åsikter. det handlar om att försvara deras rätt att uttrycka dem, stödja dem i deras osvikliga tro på förändring när backlashen slår rakt emot dem.

men vi är bara tysta och jag tänker på det där som man alltid fick lära sig i skolan att även de som bara ser på när någon mobbas deltar i mobbningen och att man alltid trodde att sånt inte skulle behöva upprepas när man blev stor. för att alla skulle vara snälla och förstå varandras lika värde och om inte gilla varandra så i alla fall respektera varandra. och här står jag nu i ett samhälle som är en lekplats full med mobbare, elakingar, missförstådda ADHD-barn och såna som bara fått lära sig att de är fula och korkade och därför inte ska synas alls. också den stora massan förstås. som bara ser på för att de är så rädda att själv bli mobbade. jag står här och tårarna som rinner är en åttaårings naiva tårar som bara undrar kan vi inte bara vara snälla och respektera varandra och kanske uppmuntra varandra istället?

en klänning till mamma

såhär tjejen, du sitter med tvåhundra sidor text. du har någon slags inre idé med hur du ska ändra riktning, stil, språk, allt som inte stämmer just nu. inlämning av första urplocket om en och en halv vecka. ändå sitter du bara här och dagdrömmer. precis som under D-uppsatsen, jag var ingen kämpande student med lite universitetspoäng. i drömmen stod jag redan på en stor kön och språk-konferens, föreläste och skakade hand med cameron, kulick och de andra.
jag är inte en småbegåvad ung tjej med tvåhundra sidor terapitext framför mig. jag har precis fått veta att jag nominerats till augustpriset för min debutroman. i drömmen gör jag alltid samma sak, det är alltid samma sak som är viktig. i drömmen ringer jag till mamma, berättar att jag nominerats. hon snyftar lite av stolthet och säger men guuu med norrländsk diskant. sedan säger jag till henne att jag vill att hon följer med mig på augustprisutdelningen. att hon ska sitta bredvid mig och att vi ska på hotell i stockholm, ett fint hotell mamma, och dagen innan ska jag köpa nya finklänningar till oss. på enkåå. det här är det viktiga: inte nomineringen, inte den strålande motiveringen, inte huruvida jag vinner eller att min roman kommer att stå i varje bokhandel lite extra skyltad – augustprisnominerad!. den lyckan att få säga till mamma i hennes värld av stugbyar, billiga vandrarhem, andrahandslösningar och kapp ahl-reor. hotell och NK mamma. jag betalar för vår kväll.

jag lånade Tala om klass och det finns något mellan raderna som talar till mig, precis som v. sa att det skulle göra och som jag blev tipsad om här i bloggen. jag tänker på det som skaver varje dag på arbetet där jag borde höra hemma. någonting om understimulans, brist på frihet, myrorna i kroppen och en evigt molande känsla av att inte vara riktigt rätt. det måste finnas något mer än det här. idag fick jag skit kastat på mig som t.o.m. fick den här hårda huden att spricka lite och ögonen att tåras lite av frustration och ilska. det är någonting om att inte ha makt över sin egen tillvaro och att äta skiten istället för att sätta upp en sköld som jag har så svårt för. samtidigt är jag ingen god anställd. jag är en god anställd i den mån att även den mörkaste tiden då nätterna räknades i tre timmars sömn och resten svidande självrannsakan, då allt skrek ensamhet och det enda jag ville var att stanna under täcket och gråta sönder mig själv ändå tog mig till arbetet, drack fem koppar svart kaffe och log med mitt största leende. jag är en dålig anställd för att jag bara vill bort och längtar efter något annat. för att det någonstans skiner igenom så tydligt.

och det heltidsåren på universitetet. på att de första dagarna i den stora hörsalen med huvudet fullt av fonetik och bisatskonstruktioner känna sig så hemma. för första gången, efter alla frustrerade år i grundskola och till stora delar gymnasiet, känna sig hemma. ta tillvara på ambitioner, läsa dagarna igenom, tugga på pennor och slita ut tangentbord. varje gång jag gick genom korridorerna med stövlarnas klapprande på stengolvet, i pennkjolen, med kollegieblocket och den viktiga blicken kände jag mig hemma. varje högsta betyg på tentan var ett hemma och alla kvällar på universitetsbiblioteket var hemma. mormor frågade vad jag egentligen gjorde och jag försökte förklara på mitt allra enklaste språk vad jag läste för kurser. hon skakade på huvudet och sa det där förstår jag ingenting av. jag är ju bara en gammal husmor. farmor som gång på gång undrade varför jag inte stannade på yrkesutbildningen. det var väl ett arbete gott nog för en sådan som mig.

samtidigt; allt det tillrättalagda på universitetet. där politiskt arbete var att i ämbete av jämställdhets och mångfaldsstudent försiktigt påpeka över kaffe och fina jämställdhetsplaner att det knappt förekom några kvinnliga föreläsare på kurserna och leta fram litteratur till genuspedagogik-studiecirkel för lärarna på institutionen trots att man någonstans visste att de skulle nicka och säga jodå, vad fint att du ordnar detta och sen skulle inte en jävel komma dit.
att sitta i ett fikarum och diskutera politik utifrån objektivitet och analys. alltid försiktigt och tassande, inte trampa på ömma tår. att komma från en miljö där allt är oborstat sattyg och jävlar anamma med skrik och fulkultur till det. det var inte hemma. att försöka bygga en bild av sig själv i den där miljön och i umgänget av fina och dyra kläder, korrekta uttal, lite lagom med attityd och skitmycket duktighet. såna ofantliga mängder tillrättalagd duktighet. tro mig jag försökte. det skavde så in i helvete och jag mådde så kasst av det.
där är hemma att sitta i ett fikarum och helt subjektiv och okonstruktivt tycka illa om borgarklassen. att hålla upp en metro och flinande säga du måste ligga med nån. dagens pest eller kolera-val. välj! och peka på en bild på reinfeldt och borg. att komma en måndagmorgon och få veta att man ser lika sliten ut som kroppen känner sig och redogöra för helgens alkoholintag och folk bara skrattar och man är lite småjävliga och politiskt inkorrekta så att hjärnan ibland brister av intolerans-intrycken men någonstans är det ändå hemma. hemma är att bo i en skabbig lägenhet, köpa mat på netto, bara dricka fulvin och gå i H&M-kläder. att veta att värdet inte sitter där och tycka att det är rätt fint så.

det måste finnas någon balans där, en kombination. att erövra en värld och behålla en annan. att jobba på ett lågavlönat, understimulerande jobb och ta en massa skit men vara sig själv rakt ut och på kvällarna drömma om forskartjänster, augustpriser, intellektuell stimulans och veta att det är dit man ska utan att förlora sig själv på vägen. att vilja att man nån gång skulle kunna köpa en ny klänning till sin mamma. på enkåå.

do not underestimate my powers

jamen ja. det är söndag och därför okej att hänfalla i total självömkan. det är okej att bara se alla de där svarta sidorna. bara minnas brustna hjärtan och vackrare flickor, hur varje gång man tog bara-vara-vänner-snacket trycktes ännu en bit av ens självförtroende ner i fotknölarna. inte minnas hur man själv krossat pojkhjärtan, fått sånger och kärleksbrev, kyssar och komplimanger. eller för den delen vem som egentligen tog initiativet till ett uppbrott.
det är söndag och då är det okej att vilja kasta sig ut från sitt fönster på tredje våningen i ambitionen att slå sig så illa att man kan sjukskriva sig från ångestjobbet ett par veckor och det är okej att tvivla över alla sina förmågor och mest vilja åka hem till mamma och gråta ett par veckor. det är okej att allting andas ångest och man ångrar allt man sagt, allt man gjort. det är okej att känna sig ensammast på jorden fast man lätt skulle kunna styra upp en fika med någon istället för att ägna dagen åt terapistädning, rökning och planlöst zappande framför tv:n med tårar i ögonen.

det är okej, det är söndag och at the end of the day skriver jag femton postit-lappar till mig själv inför de kommande sjuka veckorna av skrivarkursstart, textinlämning om två veckor och däremellan ska jag på filmfestivalen, till stockholm, jobba heltid, träna och träffa alla jag vill träffa. kalendern, matlådan och träningsväskan fylls också står jag ändå där öga mot öga med ångesten, tvivlen, osäkerheten, gråten, svärtan, farhågorna och allt det andra. med ena handen på ljussabelns udd säger jag till livets samlade jävlighet som luke skywalker sa till jabba the hut: do not underestimate my powers

ingen getingmidja

frågor väcktes om det här med tjockare hud efter förra inlägget. frågor väcks hos mig den morgonen då jag vaknar av tidningsbudet med vinfylla bultande i skallen. då något når mig och gråten ligger i strupen och jag famlar efter blodvarm hud i en tom säng. var går gränsen mellan att skaffa sig tjockare hud och att bara dölja såren? var går gränsen mellan att gå vidare med mer skinn på näsan och att bara bygga i cement för att skydda mot det onda? hur vet man vilket som är vilket?

jag karvar en bild av mig själv som jag måste ha. för att jag tycker om den någonstans, för att jag alltid har tyckt om den. jag har hittat konturerna där drömbilden möter verkligheten och jag gillar den. men jag vet inte vad av den som är den jag vill vara och vad som är den jag måste vara för att orka ta mig ur sängen på morgonen.
det är hon jag alltid tvingat mig själv vara, som jag också tyckt om, men hon skaver. den här morgonen skaver hon. grabbgänget hotade med att kasta bajs på mig om jag inte hängde med ut. m. köpte vin åt mig. jag hade redan tackat nej till en fest med hänvisning till tillståndet efter föregående natt och jag vet att jag egentligen inte vill vara på den där platsen där det finns en person som jag borde hålla mig undan lite mer från och en person som jag inte orkar se överhuvudtaget och ett rum som lite halvt varit mitt och en säng där jag sovit. men en kväll av ensamhet är en kväll av ensamhet och jag har vin som väntar och m. vet var jag bor och hotar med bajskastning så ja, jag är där. jag tar på mig skölden och jag ser mig i spegeln och jag är inte vacker för det är inte den typen av tjej som jag är men kanske lite häftig, lite het. jag tar på mig rollen för att efter alla år av en-av-grabbarna-attityd som skyddat mig från att svida över insikten att det är allt jag någonsin varit kan jag den bra. är man inte en flicka som pojkar älskar blir man någonting annat. kanske en tjej som brottas, jävlas, svär och snusar. kastar förolämpningar, pratar tuttar, provocerar och är politiskt inkorrekt. är snuskig i mun och alldeles förbannat rolig, hetsar de äldre killarna till en diskussion om att skaffa barn men när de påstår att jag borde känna av den hetsen mer än dem ler jag och säger ärligt talat, tror ni jag tänker fucka upp den här fantastiska kroppen med graviditeter och skit? och de ser lite generat och nervöst på mig. jag tycker om mig själv. jag spelar mig själv bra. när jag möter henne som jag ägnat så många nätter åt att svartsjukeförbanna och jämförelsenoja över väljer jag att bara ignorera och inte se i ögonen och sen pustar jag någonstans och tänker att det var väl inte så farligt och jag kanske till och med skickar ett sms till någon efter en halv vinare om att jag nog är minst lika snygg som henne ändå. sen är det något m. säger.
getingmidja, säger han. hon har getingmidja. breda höfter och smal midja. biologisterna säger att män dras till det. det är genetiskt. för släktets fortlevnads skull. det är det han har fallit för hos henne, elin. getingmidjan. jag ser på mina raka höfter och tänker fuck that shit. sen säger jag till någon att jag är snygg ikväll och han säger ingenting och vi dansar till en låt ur dirty dancing innan jag förlorar omröstningen om p3guld-efterfest vs nef, blir tjurig och åker hem. hinner skicka några sms som aldrig besvaras. något om att jag är snygg.

det här är i ett nu då jag har betong kring hela mig och där jag regerar och där jag vet att jag aldrig blir en flicka med getingmidja, kvinnlighet och rådjursögon att älska precis som jag visste det under alla tonåren då jag stålsatte mig på samma sätt. fightades tillbaka med grabbigheten, okänsligheten. om ni ändå inte tänker förälska er i mig eller ens vilja hångla med mig är det bättre att ni i alla fall beundrar mig för att jag är en sån förbannat rolig, grabbig tjej. en av er liksom. jag är grym i den rollen. man anpassar sig efter sina förutsättningar, lär sig att göra det bästa av situationen. vi är lite kameleonter på så sätt.

sen vaknar jag en morgon och snön har regnat bort. väggarna skriker ensamhet och kroppen saknar blodvarm hud att skeda sig mot så att det svider i alla vener och gråten sitter i halsen och höfterna är fortfarande lika raka, ögonen lika fula och små och jag vet att den här söndagen bara kommer bli ännu en i raden av söndagar som bara är obarmhärtig gråt och det finns hundra kilometer att vandra från punkten den jag försöker vara till den jag verkligen är när jag orkar känna efter.

sen skriver någon någonting om en kofot på axeln. om att vilja pilla under min hud. jag tänker att du inte har någon aning om vad du gett dig in på vännen. men jag önskar att du var här.

då min hud luktade mango

just det. det snöade ju. det snöade och häromdagen sken solen och jag kände inte igen vare sig mig själv eller den här staden. så mycket ljus helt plötsligt. det skiner utifrån och reflekteras inifrån, man blir en bättre version av sig själv när man har något som strålar mot en.

snö och solsken tar mig alltid tillbaka till den tiden för fyra år sedan. en kort period, några månader av mitt liv, som badade i sol, ljus och lyckokickar. den fantastiska vårvintern, norrlands egen årstid med stora snödrivor men nästan plusgrader och solen som alltid sken och reflekterade sina strålar i klarvit snö så att allting blev ännu ljusare än det redan var. allt var konstant upplyst. jag läste litt.vet./kreativt skrivande och jobbade deltid på förmiddagarna på ett dagis utanför stan. läste rysk litteratur och satt varje morgon på den där bussen med näsan i brott och straff och glömde nästan att plinga innan jag kom in bland barnskriken som kontrast till litteraturens värld. eftermiddagarna på stammiscaféet med honom och vännerna. skolböcker och påtår av svart kaffe. min hud som doftade starkt av mango från mitt body butter som jag köpt enbart för att han älskade mango. bara en sån sak. han älskade mango. typiska egenheter man inte kan sluta le åt sådär i början när allt är kärlekspirr och dundrande lyckosoldater mot skelettet. vi låg med varandra i mitt rum i kollektivet, sen drack vi kaffe och läste och min hud luktade mango och på helgerna kom vännerna över och vi drack litervis med gredos och gick bonanza till indiepop tills grannarna klagade. det är allt jag minns av den tiden; mangodoft, ett konstant knullande, gredos, barnskratt, brott och straff. och solskenet. alltid solsken.

vi kysstes på gångbron mellan staden och mitt rum i det där kollektivet och jag tänkte att fan att vara såhär lycklig. jag trodde inte det var möjligt och solen sken på oss och det var fortfarande över en månad kvar innan jag skulle hålla i en sticka från apoteket som visade ett streck för mycket. fortfarande en tid av lycka kvar innan jag skulle ligga en hel påskhelg och kvidande blöda ut ett liv. det var fortfarande en utmätt tid innan jag skulle ringa det där arbetet och säga upp mig för att hjärtat inte pallade att varje dag möta de liv som faktiskt var liv med små armar och tår, viljor och världar och egna namn över kroken där de hängde sina små ytterkläder, när det liv som funnits hos mig aldrig blivit mer än röda pölar i underkläder och lakan.
det var fortfarande solskensdagar, ligg och några tetror gredos bort till den tid då svärtan växte under huden, så nära att han kunde ta på den och börja pilla i såren. då han istället för det konstanta mangoknullandet började ägna mer tid åt att oroa sig, ge mig nummer till personer jag borde tala med och se in i mina ögon för att utforska om jag verkligen talade sanning när jag sa att jag redan hade ätit, trots att vi båda visste att jag ljög.

det finns alltid ett före innan man vet att det ska finnas ett efter. det här var ett före i solskensnaivitet med mango och brott och straff. jag återvänder dit när solen skiner och snön lyser vit. fast bara som en påminnelse. huden är alltid tjockare i eftertiden än företiden. man lär sig någonting på vägen.

kön, kärlek och längtan. sprit och sean paul.

grabbhäng, motown och gratis vodka och southern comfort lät ju som en fantastisk idé i teorin där utanför kings efter ett par öl. jag ville kliva på, göra bort mig, säga ogenomtänkta saker och släppa allt det där kontrollerande för en stund. bara vara grymma fylle-elin i det där bisarra sällskapet. man dricker alldeles för lite sprit nuförtiden, förkunnade jag och hängde med till herr m.

fem timmar senare låg jag på knä med huvudet i toaletten och tömde magen på spriten jag fyllt den med, försökte återskapa alla de korkade sms jag skickat till någon under natten, undrade vad jag egentligen sagt om mig själv och vad jag egentligen hört under kvällen med en viss föraning om att det, tillsammans med de där smsen, skulle svida dagen därpå.
sedan däckade jag på sängen med ytterkläderna på och mindes exakt varför man dricker såpass lite sprit som man gör nuförtiden.

idag mår kroppen för dåligt för att jag ska nå ångesten och självrannsaka mig lite, trots att jag nog skulle må bra av det. någon gång kanske man skulle börja tro på att människor faktiskt dras till en av en orsak och att alla inte playar och kommer lämna öppna sår. att det kanske är sant, det som jag fick höra under natten att folk blir hooked på dig. du har den effekten på människor, det märker du väl?. att jag kan vara någon som ger någon någonting, har egenskaper som får någon att falla. ingen jämförelsenoja eller divisionstänk. i torsdags sa någon att i två lägen handlar det bara om att tro på sig själv och framhäva sina bästa sidor. det är på jobbintervjuer och i kärlek. jag tror på det. och kanske kommer jag orka krossa myten jag försökt bygga kring mig själv som en cynisk, hårdnackad jävel med aversion mot amorösa relationer. innerst inne är du en romantiker som ändå bara vill ha kärlek, sa herr m. det kan vara sant. men då krävs det en jäkla massa kodknappande, låsdyrkande, kofötter och sprängmedel från någon för att kunna nå den under alla lager av cynism, svärta, rädsla, kompromisslöshet och allt det andra.

men mest försöker jag att inte tänka på annat under kvällen än att jag bytte arbetsnamn på romanen. från feminismen fuckade upp mitt sexliv (se tidigare inlägg med samma titel) till kön, kärlek och längtan. sprit och sean paul. just då sa titeln allt.

you are the generation that bought more shoes and you get what you deserve

vaknar upp på min lediga solskensdag med skratt i magen efter föregående kväll. tre singelflickor, billig öl, en man som såg ut som en yngre indieupplaga av dr shepherd i greys anatomy (ania, du hade blivit madly in love) och samtal om allt ifrån ångest till tantrasex och rakade könsorgan. ett sex and the city irl i sverige-lågavlönar-tappning.

jag vaknar av brevinkastet och brevbärarens fotsteg i trappuppgången och när jag går upp krossas solskensdagen obarmärtigt. brevinkastets material är ingen avi för det där monsterpaketet med kläder jag beställt utan från csn om den planerade återbetalningen av min 200 000-krstudieskuld under 2007. första inbetalningen på tvåtusen kronor dem tillhanda nästa månad. jag dimper ner i en hög av självrannsakan, framtidsångest och neurotism. den är alltså här. dagen d. den man försökte ignorera alla de där månaderna och åren då man tog lite kurser, fikade bort dagarna och satt med näsan i böckerna och älskade det man gjorde. nu kommer straffet. csn-mannen väser i nacken att det är paybacktime, du är vuxen nu. dags att betala tillbaka de där förvisso förbannat fattiga, men ändå fina åren du hade av insikter, teorier och utveckling. vuxenlivet är här på riktigt mina vänner.

jag bölar som en fyraåring att det är orättviiiist. jag har ju inte ens fått ett jobb inom min utbildning, jag gör ju inte det det var meningen jag skulle syssla med när de här återbetalningskraven kom. jag tänker inte betala tillbaka när jag lever på min fattiga kvinna-i-offentlig-sektorlön. också slår vuxenvärlden till och säger att jag ju kunde gått på chalmers, handels eller något som leder någonstans. men jag var bortskämda snorungen som trodde på mina drömmar, följde hjärtat och läste humaniora. varsegod, här kommer återbetalningen.
det här börjar bli en följetong men jag tänker återigen på den öde ön där jag ska bygga upp den nya civilisationen för att slippa den här i-landsbubblan. jag tänker på den för att jag tänker på erlend loes expedition L och hans vän med massiva skulder till norges motsvarighet till csn. hur han följer med erlend och de andra till den öde ön för att komma undan dem. en dag när de sitter på stranden ser de en liten fiskebåt långt ute på havet. vännen med skulderna flippar och springer rakt ut i djungeln, är borta i flera dygn innan de hittar honom svårt medtagen. han var övertygad om att båten var csn som hittat honom.

jag tänker att det måste vara en typisk 80-taliståkomma. det här med självuppfyllandet. att till varje pris göra det som är rätt för en själv och på inget sätt mest förnuftigt eller bra för framtiden för den skjuter vi ändå framför oss. vi bara lever våra drömmar. på tv:n varnar de för höga studieskulder, fattiga pensioner som inte kommer att gå att leva på eftersom vi börjar arbeta alldeles för sent, akademikerarbetslöshet. likt förbannat läser vi humaniorakurser, folkhögskoleflumm, designar, skriver, gör låtar, snyltar a-kassa. och tar en öl till. eller fotar oss i underkläder, söker till dokusåpor, viker ut oss, startar modebloggar. och tar en drink till.
vi skjuter på framtiden och väntar på startskottet för uppfyllandet, inte allvaret. allvaret kommer aldrig. vi är generationen som alltid fått veta att vi ska bli våra drömmar och man kan bli vad som helst om man kämpar tillräckligt hårt. mot bakgrund av 90-talskrisen som raserade folkhemmet när vi fortfarande var barn ter det sig obegripligt. men mitt i allt fanns också den växande mediala världen som tutade i oss drömmar om fame factory och idoliserande. någonstans måste det ha satt sina spår.

och det var inte så att jag inte försökte bli vuxen, det var ju det där halvåret av hälso och sjukvårdsadministrationsstudier. en ordnad yrkesutbildning. men jag pallade det ju bara inte. magkänslan sa ifrån. precis som den säger ifrån nu när jag tänker att om två och ett halvt år får jag fast arbete där jag vikar just nu och jag kan ta det. jag kan jobba där och betala av mina skulder och på nätterna kan jag skriva, det kan kombineras. jag är vuxen nu, it´s payback time, dags att göra rätt för sig din korkade 80-talist som glömde ditt ursprung och tog dig vatten över huvudet. men sen är man ju ändå inte mer än 80-talist och denna 80-talist ringer till csn och pratar med en trevlig (!) kvinna och förklarar att hon planerar att läsa en folkhögskolekurs det kommande året och ta csn-lån igen från och med april och kvinnan förklarar att betala in den första skulden, men tar du mer lån behöver du inte betala av dina gamla lån samtidigt. jag löser ångesten med min massiva återbetalning genom att låna ännu mer för att fortsätta uppfylla mig själv och den jag vill vara. och ikväll tar jag en öl till.