Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

Framrotat del 3: Demokrati och Internet

2001 var jag nominerad till Lilla Augustpriset i den facklitterära klassen med min konsumtionskritiska, vänsterinfluerade essä En demokrati till salu.
Jag vann inte. Det gjorde istället Jon Jordås. Men texten finns publicerad i det årets Lilla Augustpris-antologi och är, mer än någonting annat idag, ett fantastiskt litet tidsdokument över ung vänsterretorik anno början av 2000-talet.

Min grundtes var att demokratin urholkades genom privatiseringar, kommersialism, konsumtionsdemokrati-argument och det förlorade folkhemmet. Jag försökte hitta nya vägar för demokratin att få ett grundfäste, men kritiserade de flesta för att vara beroende av klasstillhörighet (underförstått: enbart medelklassen kommer att delta i det här demokratiska samtalet).
Bland annat diskuterade jag Internet som hjälpmedel för bättre demokrati.
Det här var alltså på den tiden då Internet för mig bestod av mina föräldrars dators inbyggda modem med långsam uppkoppling, som tjöt som en brandvarnare varenda gång jag försökte smygsurfa, fastän mina föräldrar enbart lät mig sitta på Internet en timme per dag. Internet var förenat med långa gräl med mamma och pappa om telefonräkningen och omöjligheten för folk att ringa till oss samt alla de ändlösa håltimmar som jag satt i skolans datasal.
Internet var leta hångel inför sommarens festival på skunk.nu, bygga vidare på i.am/elinpop-hemsidan och delta i feministiska mailinglistor.

Då tänkte jag såhär i min essä angående Internets framtid:
Internet är ett utmärkt hjälpmedel för en bättre demokrati. Här möts redan idag tusentals människor för att utbyta tankar, organisera sig och göra sina röster hörda genom till exempel mejl och protestlistor. Detta skulle, och kommer sannolikt att, byggas ut.
Internet är också ett utmärkt redskap för de folkvalda att kunna ha kontakt med människor och ta emot synpunkter på ett enkelt sätt.
Tyvärr är dator med tillbehör idag en dyr investering, naturligtvis är det återigen samma grupp som går miste om att göra sin röst hörd. De fattigare i Sverige har inte råd med den utrustning som krävs och detta bildar ett glapp mellan de som har råd och de som inte har det.
På exempelvis bibliotek finns gratis datorer att låna, men eftersom anslagen till bibliotek och andra informations- och mötesplatser som stöds av staten skärs ner idag (jag återkommer till detta) kommer kanske även resurserna på detta område att sina.
Det kommer även att bygga en annan klyfta, en klyfta mellan glesbygd och stad.
Idag har många av de större orterna redan tillgång till bredband, snabb och billig Internetuppkoppling via marknätet, men i glesbygd och mindre attraktiva områden kommer det att dröja betydligt längre, om det överhuvudtaget anses värt att bygga ut till dessa orter.
Att bo i centralort innebär således att man på ett mycket billigare och enklare sätt kan ta del av utbudet på Internet och delta i den demokratiska diskussionen, än vad bosatta i glesbygden kan.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.