Det handlar inte om mig

Såhär skriver kommenteraren Jonny om föregående inlägg:
Va fan journalister har väl fan den högsta arbetslösheten av alla yrken i hela sverige och har väl haft det i typ tjugo år. Kanske du som behövde ha en realitycheck innan du hoppade på din utbildning? Typisk jävla offermentalitet. Utbilda dig till något som ger jobb för fan istället för att skylla dina dåliga val på andra…Det är bara dina kompisar som tycker synd om dig

(Och efter att Julia har påpekat att jag faktiskt inte har någon journalistutbildning)

Men det är ju egentligen oväsentligt om hon har utbildning eller inte. Det är just hennes yrkesinriktning. Den verkar ju inte dra in några pengar. Är det inte dags att omvärdera det valet då?
Jag har själv blivit arbetslös men jag satsar på att starta eget inom ett område som det finns goda förutsättningar att tjäna mycket pengar. Inte blogga eller välja en yrkesväg som smällt upp en fet jävla vägg som nästan är omöjlig att klättra över. Detta är verkligheten. Det gamla sverige är borta och förbi när man kunde glassa sig genom tillvaron. Nu är det realistiska ansvarsfulla val som gäller och inte att leva någon jävla rosaskimmrande “jag vill bli kändis/författare fantasivärld. Ju tidigare ni inser detta desto bättre kommer det gå för er. Dessutom kommer sverige gå samma tidningsdöd till mötes som USA. Så utsikterna är nu ännu sämre. Tyvärr är verkligheten trist. Det tycker jag också.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är fantastiskt priviligerad just nu. Jag älskar varje dag som jag får jobba med saker som jag älskar och vara min egen chef. Det här är mitt drömliv.
Jag har valt det här själv. För att påminna mig själv och andra om varför hänvisar jag återigen till Sorayas Can’t tell me nothing-inlägg.
Men jag blir fruktansvärt trött på de bittra kommentarer som alltid dyker upp när jag diskuterar arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet. Dem om att det är jag som borde komma ner på jorden, jag som borde skaffa mig ett riktigt jobb och sluta drömma, jag som inte har en aning om hur the real people har det. Som om inte jag har en yrkesutbildning i ett bristyrke (läkarsekreterare) och som om jag inte arbetat inom detta område i flera år. Och att jag gjort det, gör det någon skillnad?
Jag säger grattis till dig Jonny, för att du kan anpassa dig till en arbetsmarknad där individer i första hand är anställningsbara och i andra hand individer. Där arbetslinjen består av individuellt ansvar/skuldbeläggande utan samhällsanalys eller arbetslöshetsresurser som saknar det sociala skyddsnätet men bevarat all byråkrati och lagar som bara försvårar på dagens arbetsmarknad (LAS anyone?).
Jag tycker inte synd om mig själv och det är mitt eget val att jag inte haft semester på många år och levt som jag har gjort och jag ångrar ingenting annat än att jag läste en yrkesutbildning som inte passade mig, för att jag kände en samhällshets att anpassa mig efter arbetsmarknaden istället för tvärtom.
Däremot är jag uppriktigt förbannad på Littorin och jag är uppriktigt bekymrad och förbannad över den situation som många i min bekantskapskrets möter den här sommaren och i en nära förestående framtid. Välutbildade, superkompetenta människor med massor av arbetslivserfarenhet som bara vill ha ett jobb, men som i sommar tvingas gå arbetslösa utan möjligheter till A-kassa. Det är inte synd om dem. Men det är inte deras fel att de hamnat där.

Och här är ett annat kanonbra inlägg om arbetslöshet.
Och här är ännu ett.

Och jag är jävligt anställningsbar ska du veta


Igår morse vaknade jag av den vanliga måndagshetsen över bröstkorgen. Det är bara några dagar sedan som jag fick min första panikångestattack på väldigt många månader (mycket lägligt mitt bland studenter på Kungsportsplatsen dessutom, min enda tanke: “gode Gud låt mig inte dö till ljudet av Grease-medleyt”), vilket som vanligt beror på någon latent stress som jag inte känt in.
Gustavs roomies pojkvän frågade om vi var lediga.
- Elin är frilansare, hon är aldrig ledig, svarade Gustav.
Vilket ju är helt sant, precis som man aldrig varit ledig som student.
Efter att ha tampats med detta faktum och vetskapen om högarna med jobb som faktiskt ligger där och väntar i hemmakontoret, samt alla blogginlägg som jag filat på i tanken under helgen, blev jag alldeles vansinnigt trött på tillvaron i största allmänhet.

Jag började återigen tänka på Littorin-intervjun som jag spytt verbal galla över hela helgen och som Gustav lyckades skriva någonting nyanserat om. Själv kom jag aldrig längre än följande:

Littorin, du kan gå ner på knä och slicka min deltidsarbetslösa fitta. Jag vet inte i vilken verklighet du lever i, men jag föreslår att du tar dig en reality check innan du spottar tusentals ungdomar, som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, i ansiktet igen. Alla som sliter för att få lägenheter, när inga bostäder byggs, som inget hellre vill än att ha ett drägligt arbete, som jobbar deltid vid sidan av heltidsstudier, som skickar sina fucking CV till arbetsgivare efter arbetsgivare, tar praktikplatser och ångestjobb som du aldrig skulle acceptera för att få någon form av arbetslivserfarenhet. Alla vi som pluggat i fucking många år och alltid jobbat vid sidan av, ibland läst flera kurser på samma gång för att spara in på CSN och som jobbat stenhårt sedan morgonen som vi vaknade upp efter studentyran för att vi ska bli så anställningsbara som möjligt.
Jag säger inte att de där kidsen som slackar och vänder på dygnet inte existerar. Men jag säger att de är en grav minoritet och väldigt få i relation till alla dem som kämpar för att få tillvaron att gå runt eftersom inte ett shit har byggts upp för ungdomar efter 90-talskrisen.
Jag har inte haft semester mer än någon enstaka vecka sedan jag tog studenten för sju år sedan.
Jag vet många som levt precis som jag.

Därför ägnade jag gårdagen åt att knulla, kolla på South Park och måndagsdricka vin och okynnesröka i en park with mah baby. How you like me now, motherfucker?