Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Nycander och illusionen om sanning

Det är lustigt med liberaler. Mot de flesta analyser som inbegriper förövare/offer, strukturer, ojämlikhet och diskriminering svarar de att man inte ska vara så lättkränkt och ta av sig offerkoftan. Det är faktiskt ens eget ansvar att förändra saker och sluta skrika om att du blivit felbehandlad i tid och otid. Det är lustigt med liberaler när de samtidigt sällan spiller en chans att påpeka att de är förtryckta av media, de gängse politiska strömningarna och vänstermakten och verkar gilla att gråta ut i tid och otid över dessa faktum.

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.

Bildningen och myten om den ensamme skaparen

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en mycket intressant text i senaste numret av Arena. Hon skriver om texten här. Dock skulle jag vilja påstå att det finns ett fel i texten rörande hur länge vi har haft tanken om den solitära tänkaren som skapar ur intet. Det är snarare än ännu mer modern företeelse än Hadley-Kamptz beskriver.

För att koppla detta till en text som jag skrivit, som inte heller finns på nätet: I senaste numret av Axess skriver om jag humaniorans fall, i tider av anställningsbarhetskrav och allt större krav på nyttorelevans på forskning. Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge.

I texten påvisar jag också hur det var på detta sätt som nyhumanismen i själva verket skapades. Humboldts Berlinuniversitet, som blev bildningens centrum och vars idéer kring lärande för utveckling av människan var grundläggande i humaniorans spridning, föregicks inte av ensamma genier på kammare. I stället skapades det ur lösa seminarieformer, tankeutbyten och kluster. I den sentida besattheten av upphovsmän och ensamma forskare har det varit svårt att tolka deras seminarieanteckningar, då det är omöjligt att säga vems kunskap som manifesteras. Dokumenten består istället av fragmentariska, dialogiska växlingar mellan varandra, som länkar i varandra, snarare än står som solitära. Jag tror att det snarare är ditåt som vi är på väg igen, än att bildningen är på väg att dö ut.

Hela texten läser ni i Axess nr 1/2010.

Fri forskning kräver fritt tänkande

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Gästbloggare i maj 09: Disciplinkrock

Den sista gästbloggaren ut i denna majvända av gästbloggare heter Sandra Linnéll. Hon läser masterutbildningen i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet och drömmer nog inte längre om att bli byråkrat.

Mitt i min allt för ineffektiva måndag med Futurama får jag en påminnelse från Elin om det där spexiga gästbloggandet. Istället för att i panik försöka reda ut min icke-existerande relation till bloggande väljer jag att köra på bajs. Mitt aktuella politiska manifest (tillika facebookstatus) är för övrigt att sluta vara så jävla duktig hela tiden. Så jag smäller ihop det hela; Professor Farnsworths ”What if”-maskin och min senaste oration om den där olidliga jävla förvaltningsvetenskapen jag läste i höstas. ”What if Elin inte hade hoppat av genusvetenskapsmastern hösten -08?”

Ok, så var vi var då fem stycken som dök upp på den där första fullsatta föreläsningen med siktet inställt på ”Introduktion till offentlig förvaltning och jämlikhetsfrågor” (note to self: Nästa gång du ska skriva en sådan här ”What if”-fantasi, kör på typ sitcom eller något istället för episk saga. Kan ge lite fel signaler och låta överdrivet pretentiöst).
Redan från dag ett hade vi reflekterande och självkritiska diskussioner om översättningar, förförståelser, antaganden och normer i dels seminarierummet på genusvetenskapen och dels föreläsningssalen på förvaltningshögskolan. Men vad fanns att överbrygga om bryggan i sig bara var en konstruktion för att cementera de olika disciplinernas respektive gränser? Vi fick ju faktiskt se en powerpointbild på en tvärvetenskaplig fruktsallad redan på första föreläsningen, det här skulle gå bra så bra. Men helvete vad we got served.

Disciplinkrockarnas topp tre:
1. När den delkursansvarige för ekonomimomentet på ett förberedande möte försöker lugna ner oss genusstudenter genom att säga” -Näää, men jag kan inte se hur det här ska bli några problem. Min delkurs är ju i princip sett kliniskt ren från kön”
2. När vi i ”genusgruppen” redogjort för en i vår mening slarvig begreppsanvändning i den ”hej-jag-får-betalt-per-sida”-tjocka boken om organisation och ledarskap och får frågan
”-Men vadå, gillar inte ni makt? Vill ni att alla ska bo i grottor eller så?”
3. När föreläsaren i nationalekonomi bläddrar upp runt 15 ”ekonomipappor” (hennes ord) på powerpointen som vi ska lära oss om. En enda är inte uttalat liberal – Karl Marx. Men vid de två punkterna under hans namn står det bland annat ”inte så många tror på hans teorier idag”

What to say? What to do? Vem ska lära vem vad, varför och hur? För att rädda vår egen pose kör vi konstant på strategin att underkänna frågan. Vi trashar litteraturseminarium och dissar föreläsare i anteckningsblockens radikala marginal och rider till sist bort mot solnedgången med huvudet högt.
Nu var kanske inte det här egentligen någon direkt omskrivning av hur det faktiskt gick till även om jag valt att bara lyfta upp skiten. I den där så kallade verkligheten var det i själva verket en hel del blod, svett och framförallt tårar i att försöka få ihop sin egen utbildning.
”Det personliga är politiskt är arbete är teori” såg jag för ett tag sedan som rubrik på en artikel om genusvetenskaplig forskning. Någonstans gav det lite stöd, och här kommer slutklämmen: Det är varken möjligt eller relevant att försöka klargöra vilken av variablerna ”pretto”, ”feminist”, ”nörd”, ”tjej”, ”svenne”, ”högerhänt” eller ”akademiker” som gav upphov till missförstånden, motståndet och kritiken från både elever, lärare och administration – just för att alla dessa samverkar. Att ifrågasätta vilka erfarenheter, kroppar och kunskaper som får finnas med i specifika rum är som sagt att försöka rasera väggarna. Hepp!
(Läs förresten gärna nyutkomna ”Motstånd och fantasi : historien om F” av Anna Wahl mfl för en snyggare och mer genomarbetad version av liknande frågor)

Så vad hade då hänt om Elin fortsatt att plugga med oss? Den stora skillnaden hade väl då legat i att vi hade varit en helt annorlunda konstellation om fem i vårt house, och vem vet vilka tokiga skills den där hade kunnat bidra med?
(personlig touch och flirt med bloggaren! Sandra, Sandra, looking good)

Bloggadmin Elins anm: Ja, jag började läsa till en master i Genusvetenskap. Läste ett år av genuskurser och sedan kom ett halvårs förvaltningskunskap och då hoppade jag av. Har inte ångrat mig en sekund.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.

Inte förvånad, men jävligt onöjd

På P1 debatterar just nu Lars Leijonborg med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer om den forskningsproposition som idag har lagts. Föga förvånande är det strategiska incidament i fördelningsindikatorerna, där både humaniora- och samhällsvetenskap missgynnas grovt.

Här kan man läsa Kåre Bremers mycket vettiga kritik.

Framtidsångestmaximering

Ingen utlysning av bidragsrum hösten 2008
Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet beslutade vid ett extra sammanträde 12 juni 2008 att återta sitt 22 maj fattade beslut att utlysa 18 bidragsrum till 4 september och med 25 september 2008 som sista ansökningsdag. Detta innebär att det inte blir någon antagning av doktorander med fakultetsfinansiering som börjar studier på forskarnivå i januari 2009
.”

Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.

Sista backen innan återhämtning

Häromdagen fick jag panik och började gråta när jag försökte slå på datorn. Hjärtat började bulta och det skrek ett stort orkar inte inuti. De senaste veckorna har snurrat för fort, det vet jag och det snurrar fortfarande för fort.
Jag säger alltid att hey, det är lugnt men jag kraschar nästan alltid. Kraschar som i att inte sova på en hel vecka, hyperventilera mig till sömns tidig morgon, sluta bubblan omkring mig och varken orka eller hinna vara den där närvarande människan jag vill vara. Kraschar som i att inte orka äta, vara konstant genomtrött och bli onödigt orolig över saker som med största sannolikhet ordnar sig på något sätt.

Jag är en spinningfantast. Spinning är ett typiskt träningsfenomen som man antingen är lite småberoende av och älskar eller inte alls förstår alternativt hatar. Mina vänner suckar åt mig när jag berättar lyriskt om känslan av att cykla sig genomsvettig med endorfiner rusande i kroppen till någon gammal eurotechnohit.
När jag träffade Panso för första gången i verkligheten för några veckor sedan pratade jag om oss. Spinningmänniskorna. Vi som faktiskt kan se spinning som något meditativt, för mig den enda meditationsformen som funkar. Fuck yoga och sånt shit, det gör mig bara rastlös. Meditation är också att sitta med slutna ögon i ett mörkt rum med trettio människors forcerade energi omkring sig och till ljudet av musik och sina egna bultande hjärtslag cykla som om det gällde livet.
Jag pratade om att spinningmänniskor också ganska ofta är strävansmänniskor. Det är någonting med alla strävansmetaforer i spinning som gets me going. De där imaginära backarna som man ska ta sig uppför, vet att man ska nå toppen. Instruktören som pratar om sex minuters backe, lägg på mer motstånd för snart ser ni toppen. Och man är nära maxpuls, flåsar, försöker djupandas, benen på väg mot mjölksyra, kroppen genomvarm och man tänker att jag måste klara det, jag kan klara det. Så når man toppen. Återhämtning. Jag fixade det.

I spinning är återhämtningen efter de tunga maxpulsbackarna nödvändiga. Man pallar inte att cykla på mycket ansträngd nivå i femtio minuter. De där återhämtningsintervallerna då man får lätta motståndet, lugna pulsen till lätt ansträngd nivå, sluta ögonen, bara vara utan instruktioner eller påpressande måste finnas för att man ska orka sig genom passet.

Jag är i slutet av första backen. Det är fruktansvärt tungt just nu. Pulsen är uppe i maxnivå och hjärtat klappar hårt, benen värker. På mitt skrivbord ligger en tågbiljett. Nattåget Norrland 19 mars. Sex dagar. Återhämtning. Låta pulsen komma ner i lätt ansträngd nivå, inga instruktioner – bara vara, lätta på motstånd till medvind.
Jag ser toppen, jag ser återhämtningsintervallen av mjukisbyxor, släktmiddagar, längdskidor och böcker. Så jag lägger på mer motstånd med presentationer och kurslitteratur, väser i skallen till mig själv som jag gör under spinningpassen.
– Kom igen, du klarar det. Det vet du.