Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning – ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner – och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en “riktig” ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.