Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.

Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

Det handlar inte om mig

Såhär skriver kommenteraren Jonny om föregående inlägg:
Va fan journalister har väl fan den högsta arbetslösheten av alla yrken i hela sverige och har väl haft det i typ tjugo år. Kanske du som behövde ha en realitycheck innan du hoppade på din utbildning? Typisk jävla offermentalitet. Utbilda dig till något som ger jobb för fan istället för att skylla dina dåliga val på andra…Det är bara dina kompisar som tycker synd om dig

(Och efter att Julia har påpekat att jag faktiskt inte har någon journalistutbildning)

Men det är ju egentligen oväsentligt om hon har utbildning eller inte. Det är just hennes yrkesinriktning. Den verkar ju inte dra in några pengar. Är det inte dags att omvärdera det valet då?
Jag har själv blivit arbetslös men jag satsar på att starta eget inom ett område som det finns goda förutsättningar att tjäna mycket pengar. Inte blogga eller välja en yrkesväg som smällt upp en fet jävla vägg som nästan är omöjlig att klättra över. Detta är verkligheten. Det gamla sverige är borta och förbi när man kunde glassa sig genom tillvaron. Nu är det realistiska ansvarsfulla val som gäller och inte att leva någon jävla rosaskimmrande “jag vill bli kändis/författare fantasivärld. Ju tidigare ni inser detta desto bättre kommer det gå för er. Dessutom kommer sverige gå samma tidningsdöd till mötes som USA. Så utsikterna är nu ännu sämre. Tyvärr är verkligheten trist. Det tycker jag också.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är fantastiskt priviligerad just nu. Jag älskar varje dag som jag får jobba med saker som jag älskar och vara min egen chef. Det här är mitt drömliv.
Jag har valt det här själv. För att påminna mig själv och andra om varför hänvisar jag återigen till Sorayas Can’t tell me nothing-inlägg.
Men jag blir fruktansvärt trött på de bittra kommentarer som alltid dyker upp när jag diskuterar arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet. Dem om att det är jag som borde komma ner på jorden, jag som borde skaffa mig ett riktigt jobb och sluta drömma, jag som inte har en aning om hur the real people har det. Som om inte jag har en yrkesutbildning i ett bristyrke (läkarsekreterare) och som om jag inte arbetat inom detta område i flera år. Och att jag gjort det, gör det någon skillnad?
Jag säger grattis till dig Jonny, för att du kan anpassa dig till en arbetsmarknad där individer i första hand är anställningsbara och i andra hand individer. Där arbetslinjen består av individuellt ansvar/skuldbeläggande utan samhällsanalys eller arbetslöshetsresurser som saknar det sociala skyddsnätet men bevarat all byråkrati och lagar som bara försvårar på dagens arbetsmarknad (LAS anyone?).
Jag tycker inte synd om mig själv och det är mitt eget val att jag inte haft semester på många år och levt som jag har gjort och jag ångrar ingenting annat än att jag läste en yrkesutbildning som inte passade mig, för att jag kände en samhällshets att anpassa mig efter arbetsmarknaden istället för tvärtom.
Däremot är jag uppriktigt förbannad på Littorin och jag är uppriktigt bekymrad och förbannad över den situation som många i min bekantskapskrets möter den här sommaren och i en nära förestående framtid. Välutbildade, superkompetenta människor med massor av arbetslivserfarenhet som bara vill ha ett jobb, men som i sommar tvingas gå arbetslösa utan möjligheter till A-kassa. Det är inte synd om dem. Men det är inte deras fel att de hamnat där.

Och här är ett annat kanonbra inlägg om arbetslöshet.
Och här är ännu ett.