Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig – go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

Lite the 90’s för mig också









Jag hade verkligen inte tänkt färga håret under sommaren, solblekning and shit, men min fantastiska frisör igår ville annorlunda. Jag skulle rätta till nacksnaggen och flatluggen bara, men efter en stund började han komma med mindre subtila hintar.
- Jaha, hur tänkte du när du skaffade den där hårfärgen, undrade han och drog genom mina rödbruna testar.
En stund senare upplyste han mig om att jag passar i alla hårfärger utom någon form av röd. Jag fick en klump i halsen av sorg, jag älskar ju rödhåriga kvinnor. Ännu en stund senare la han pannan i djupa veck och undrade om jag hade en timme till över. Han ville inte släppa ut mig i den där hårfärgen, jag såg för mjäkig ut om man såg till hur frisyren ser ut.
Jag gav honom fria händer.
Det blev svart.
Så svart som det inte varit sedan gymnasieåren.
Jag känner mig revolterande och emo på en och samma gång. Ni ser ju själva vad som händer med poserna när man har svartfärgat hår och snedlugg.

Tuva och manifestet

Jag förmodar att ni inte har glömt allt rabalder kring Lisa Magnussons krönika som till stor del handlade om Tuva Novotnys manifest mot skönhetshets. Det blev omskrivet hos mig här och här, Lisas uppföljning finns här och sedan bloggade bland många andra Isobel, Christina och Det ljuva livet-Eric om det hela.

Nåväl. Ikväll är det Tuva Novotny som är tisdagsgäst i Kvällspasset och får chansen att själv faktiskt prata om vad manifestet handlar om och besvara all kritik som har uppkommit.
18-20 är sändningstiden och jag pratar dessutom snusk som vanligt.

Min pose i kvällens sändning


De som följt både min blogg och LSM:s har eventuellt noterat att hennes pseudonym på mig har varit Paris. Den som följt både min blogg och Gustavs blogg har eventuellt noterat att mitt smeknamn där är Panam, hiphopslang för just Paris.

Vad det beror på krävde en lång förklaring under en låt i kvällens sändning, där det blev aktuellt igen.

Soraya noterade att jag stod upp i studion och att jag inte bara stod upp. Jag stod i min average pose, dvs Paris-posen, också. Den posen, ihop med en lite för stylish klädstil för mitt arbete samt ett jobb som hårmodell då jag fick göra just den posen, gav mig på min arbetsplats back in 2006 smeknamnet Paris, efter Paris Hilton. Höften, armen – I got it all. Det är lika mycket min vilopose som min arbetspose. Helt omedvetet hamnar jag i den. Paris blev tillslut ett alter ego, ett numera kasserat sådant, men likväl. Posen finns uppenbarligen fortfarande kvar och dyker upp när jag minst anar det.

Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.

Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån “amen männen får ju, varför får inte jag?”. Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

Vi jobbar på det

Elin Grelsson till Julia Skott idag 11:03
http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4612436.ab

den här har jag fått skickat till mig och folk har lagt in den i mitt kommentarsfält och tanken är väl att jag ska reagera på den och skriva ett blogginlägg om den. det enda jag åstadkommit hittills var inatt när jag låg sömnlös och skrev en emotext i huvudet med rubriken JAG HATAR SNYGGA TJEJER.
kan inte du skriva något lite mer vettigt och nyanserat om det?

Julia Skott till Elin Grelsson idag 11:26
Mmm, jag har sett den och funderat på en text. Som kanske kommer under dagen. =)

Elin Grelsson till Julia Skott idag 11:30
YEEES!

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:33
Sitter och utkastar Magnussontext men är också lite på nivå MEN VAFAN DU ÄR DUMIHUVET PHHHBBHTHTHTT (det där sista är pruttljud). Men jag jobbar på’t.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:45
Kul att du väljer den vägen. Min text är mer på den självhatiska och barnsliga nivån av JAG VET ATT JAG ÄR EN ELAK BITCH SOM HATAR SNYGGA TJEJER MEN JAG STÅR FÖR DET. som sagt. will not publish.

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:53
EN KUKEN IE krånglar och mitt svar försvann.
Min text är på G och handlar faktiskt om massa andra saker som jag inte orkar skriva igen. Jag tycker du ska publicera.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:55
Nu bloggar jag vår konversation snart. (Med viss cencur självfallet).
Lär ju sluta med att jag publicerar. Så kan vi fortsätta gotta oss i fulbitterhet i offentligheten. Men det är ju alltid jag som får hatkommentarerna inte du. Dig älskar ju alla bara.

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:56
Förutom när jag är språkfascist.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:58
Ja, förutom då :=)

Det här håller ju inte längre

Jag har varit bosatt i Göteborg i fem och ett halvt år och fortfarande inte hittat en enda vettig, billig frisör som jag känner för att gå tillbaka till. Istället åker jag fortfarande upp till Östersund för att klippa mig.
Det fungerade ju på den tiden då jag var långhårig och klippte mig en gång i halvåret då det började se för risigt ut. Det fungerar inte när man har kort hår och håret börjar växa över örat och nacken utveckla hockeyfrillatendenser efter sex veckor. Det blir väldigt dyra klippningar om jag måste lägga till en tågbiljett t/r till Östersund varje gång.

Dessutom är det fattigkvinnstider just nu. Det måste alltså vara billigt, utan att för den skull sluta i någonting annat än Kelisfrillan. Jag behöver hjälp.

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie’s view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som “bad boys/girls” som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Vulgosexuell och finsexuell

För jag-vet-inte-vilka-gång-i-raden har jag haft Britney-diskussionen igen ikväll. Womanizer visades på ett förbizappat MTV, jag började väl som vanligt flåsa lite över en inoljad, naken fröken Spears och genast var diskussionen igång.
– Men hur kan du tända på det här?, sa sällskapet och jag hatar egentligen att behöva analysera mina kåthetspreferenser, men okej, jag hänvisade till att min kärlek till Britney handlar om min kärlek till det öppet vulgära och femme-slampiga.

Någonstans handlar ju min kärlek till Britney om det och jag blir fucking provocerad av att det ska anses fult och osexigt bara för att det är white trash-skabbigt uppenbart sexualiserat. För jag tror att det är det som det påstådda osexiga och sunkiga med exempelvis Britney Spears videos handlar om. Hon är den vanliga, blonda slampan som är uppenbart fucked up och som är uppenbart porrig kring stripteasepålar och naken i en ångande bastu.
Det handlar om uppdelningen mellan madonnan och horan, fin smak och ful smak, mellan den fina flickan och den dåliga flickan, mellan vulgärt och lagomsexuellt, kulturell medelklass och arbetarklass, mellan den ”naturliga” kvinnan och hon som gått över gränsen.

Samma människor som uttrycker sin oförståelse och sitt förakt över Britney-fascinationen brukar namedroppa ungefär de här kvinnonamnen när man pratar snygga tjejer:
Scarlett Johansson, Natalie Portman och Kiera Knightley.
Samtliga har det gemensamt att de är respekterade skådespelerskor med ett seriöst anspråk som utstrålar någon slags ta-på-allvar-aura. De är fina, lagomsexuella kvinnor som är naturligt vackra och inte behöver konstruera det genom porriga underkläder och en kåtblick.
Fy fan för den där stereotypen om den fina, naturliga kvinnan. Hellre en sjujävla femme-slampig framtoning eller rejäl butchighet då. Eller som darling Brögger skriver om i Fräls oss ifrån kärleken:
“Det ”naturliga” har alltid fyllt mig med fasa. Instinktivt har jag vetat att ”det naturliga” var det farligaste av allt – alla tiders fälla – och min skräck bekräftades ytterligare när jag upptäckte att det ”naturliga” var det viktigaste av allt. Man skulle vara en söt och naturlig flicka.”
De respekterade skådespelerskorna är naturliga, fina kvinnor som inte behöver jucka mot någon stripteasepåle eller rulla med höfterna. Likväl, när jag bildgooglar hittar jag ganska snabbt bilder av den här typen på både Scarlett, Portman och Knightley.
Det är undergivna rådjursblickar, intagande poser och lagom avklätt all over. Var det någon som sa lagomsexuell? Jo, precis. De fina flickorna anspelar på sex och låter sig objektifieras lagom mycket, de är klassiskt sexiga utan att gå över gränsen och bli vulgära och deras sexuella utstrålning ligger i någon blandning av mystik och sårbarhet.
Tusen gånger hellre en vulgosexuell, blonderad Britney som juckar halvnaken mot en påle och väser ”get nasty” än en sårbar, undergiven Scarlett Johansson vars enda syfte i sina photoshoots också är att se sexuell ut. Bara på ett finare, mer lagom sätt. Det här är i alla fall ärligt.

Fotnot: Syftet med texten är naturligtvis inte att kritisera Johansson och co:s utseende eller att någon använder dem som snygghetspreferenser. Man får väl gilla vad man vill. Men kom inte och säg att det skulle vara finare att gå igång på Johansson än Spears, för det ställer jag inte upp på.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Mera människa än genusvetare

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.