Och mina röster gick till…

Jag uttalade mig i senaste numret av Neo om vilket parti min röst skulle gå till. Då svarade jag Feministiskt Initiativ. Det var i augusti som jag svarade och jag var då mest inriktad på en proteströst mot de etablerade partierna. Alliansen har ju alltid gått fetbort för mig: Liberala partier som samtidigt inför FRA och framförallt misstror varenda medborgare som presumtiv lat arbetsvägrare är inga frihetspartier för mig. Även om de hade varit det hade jag förmodligen inte röstat på dem, men faktumet att Alliansen saknar såväl ideologisk grund, som visioner bortom “öh alla ska jobba, dä tycker vi ä bra” har gjort dem extra plågsamma.

Jag vill se en sjukförsäkring som omfattar alla, där människor får vara sjuka och inte jagas av stat och byråkratiskt krångel (ännu en sak som knappast känns liberalt). Jag säger inte att Socialdemokraternas mass-sjukpensionerande var optimalt på något sätt, men jag vill inte ställa de två alternativen som enda möjliga dikotomi. Jag tror fortfarande på en sjukförsäkring som både puffar folk i rätt riktning mot ett fungerande arbetsliv igen, men som tillåter dem att vara sjuka så länge som de är sjuka. Jag tror dock inte att det är Alliansen som ens har en chans att genomföra något sådant. Jag vill ha fler billiga hyresrätter, för alla oss som varken kan eller vill köpa en lägenhet.  Jag vill ha en skola med starka resurser som stödjer alla, men som också ger alternativ för individer att utvecklas åt det håll de vill och välja vilken skola de vill. Jag vill ha en fungerande omsorg för alla, en mer feministisk politik än den nuvarande, stärkt djurrättsskydd, förbättrad missbruksvård och kriminalvård, bättre asylpolitik med mer öppna gränser, bättre kulturpolitik med exempelvis bredd i kulturtidskrift och mest av allt en stark miljöpolitik. Till exempel.

I augusti såg jag en rödgrön allians som hade möjlighet att leva upp till en större del av detta, men som inte alls tog de möjligheterna. Det var en rödgrön allians med tunn retorik, visionslöshet och en socialdemokrati som gått på tomgång länge och som totalt krackelerat den senaste mandatperioden. En rödgrön allians som förhöll sig mer till regeringens villkor, än var en tvärsäker och stark opposition, trots att både opinionssiffror och alla vidriga historier om utförsäkrade och arbetslösa talade för att allt låg i deras händer.

Jag ville alltså proteströsta på Feministiskt Initiativ. För att det hos dem i alla fall fanns en politisk glöd, visioner om ett annat och bättre samhälle, eldsjälar som gratis och outröttligt stred för det som de trodde på. Allt det som jag betecknade som politik en gång i tiden, men som alla etablerade partier numera misslyckas med att leva upp till.

Jag tycker fortfarande att F! är oerhört viktiga. Jag vill se dem i riksdagen och jag tycker att deras engagemang är inspirerande och helt fantastiskt. Men det var slutligen inte dem som jag la min röst på. Det var dock heller ingen taktikröst. Snarare var det det miljöfrågor, kriminal- och missbrukspolitik samt djurrättsfrågor som fick väga in. För i miljöfrågor är F! idag föga imponerande, i djurrättsfrågor har de ingen politik alls. I missbrukspolitik är de också oerhört dåliga och i alla deras svar lyser det igenom att de är ett enfrågeparti som inte hunnit utvecklas ännu. Jag kan inte lägga min röst på ett parti som negligerar en rad av mina hjärtefrågor, inte just nu. Oavsett hur viktig jämställdhet är för mig är det inte en så överordnad fråga att jag kan ignorera flera andra.

Så det blev tillslut en kompromiss mellan de tre val som jag hade:

Till regeringen röstade jag på Miljöpartiet. De har varit mitt tvärsäkra val i många år och är det parti som jag röstat på i de senaste valen. Miljöfrågan är en av mina allra viktigaste och dessutom är Miljöpartiet ett parti som åtminstone snuddar vid någon form av socialliberalism. Det finns få frågor som Miljöpartiet driver som jag inte sympatiserar med, helt eller delvis och, även om jag själv hatar denna motivering, känns de som ett modernt parti.

Jag sympatiserar fortfarande med det parti som jag en gång var aktiv i, det vill säga Vänsterpartiet, jag håller med dem i många frågor. Men deras retorik och deras visioner är kvar i ett 1970-tal då samhället såg annorlunda ut, de negligerar många av de svårigheter som jag som egenföretagare ställs inför och är alltför förtjusta i ett svartvitt tänkande, som inte avspeglar samhällets komplexitet. Dock har Lars Ohly vuxit oerhört för mig under valrörelsen. Från klavertrampet med skattefrihet för fotbollsspelare var han i exempelvis slutdebatten igår en fantastisk retoriker, stark och engagerad. När han pratade om elever som mer än några som ska kunskapsmatas, utan faktiskt växa upp till politiska subjekt i en demokrati, jublade jag. Jag har länge efterfrågat ett partiledarbyte i Vänsterpartiet, Josefin Brink är högt upp på min önskelista. Men kanske håller Ohly en mandatperiod till, trots allt.

Med detta sagt finns det  fortfarande ingen politiker i den här valrörelsen som slår Maria Wetterstrand. Hur mycket jag än hatar den ökade personfixeringen i politiken är det svårt att undkomma faktumet att min röst på mp till viss del består av förhoppningen om att få se Wetterstrand i en ministerställning. Hennes styrka, pragmatiska inställning och kunskap är för bra för att slösas bort.

Till landstingsvalet röstade jag på Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ fick min röst i kommunalvalet. Så blev min kompromiss till slut.

Slutligen har jag sällan varit så engagerad som i denna valrörelse. Jag vet inte om jag drogs med i hetsen, men plötsligt fann jag en politisk glöd i mig själv som jag inte sett till sedan artonårsåldern. En politisk glöd som gick bortom enstaka frågor, inte var särskilt pragmatisk alla gånger och som kämpade förtvivlat för de rödgröna. Det har skett på gott och ont. Jag längtar efter en tid bortom valrörelsen då jag återigen kan ha långa, ideologiska och filosofiskt grundade diskussioner med meningsmotståndare som jag ändå kan mötas med i många frågor. Politiska diskussioner som sträcker sig bortom ett ibland gigantiskt ursinne mot dem som väljer att rösta på Alliansen. Jag saknar min egen pragmatism. Samtidigt har det varit skönt att gå tillbaka till mina politiska rötter och ännu skönare att känna en glöd och en kampvilja igen. Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna kombinera dem efter valet.

För fyra år sedan var jag nybliven singel, hade ont i hjärtat, jobbade på ett låglönejobb där vi skämtade med varandra genom att sätta upp idolbilder på Maud Olofsson vid varandras skrivbord och jag minns den valvakan så väl. Den enda valvaka jag var inbjuden till var den hos mitt ex och jag orkade inte gå dit, orkade inte träffa honom och hans vänner, så jag låg hemma framför teven och jag grät. Som jag grät. Jag smsade med mamma om undrade hur länge hon nu skulle få behålla sin deltidssjukpension och vi var uppgivna och ledsna. Som vanligt sov jag inte den natten och när klockan ringde kvart över sex gick jag upp till ett land med en borgerlig regering. “Fyra år”, tänkte jag, “fyra år får jag bita ihop och stå ut”. Det har gått fyra år. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Jag har stått ut i fyra år. Vad jag inte står ut med nu är tanken på att vakna upp på måndag och inse att de där fyra åren inte räckte, att jag måste bita ihop i minst fyra år till.

Vi är inte våra utopier

Jag står på Systembolaget och ska köpa vin till kvällens middag. Har hittat ett av mina favoritviner, det är röda som jag sällan köper. Jag fingrar på flaskan och sedan ser jag på flaskan bredvid. Ekologiskt. Favoritvinet saknar märkning och har transporterats långt. Jag darrar på fingrarna och tar på båda flaskorna, en obeslutsam hand rör sig mellan dem. Slutligen väljer jag det ekologiska, det är säkert också gott. Jag går vidare till livsmedelsbutiken för att handla. Blir sugen på paprika, får man köpa paprika? Jag kan inte köpa paprika, de har transporterats långt och det finns ju svenska tomater. Väljer tillslut en förpackning med tre paprikor ändå, trots att de dessutom är förpackade i plast. Det dåliga samvetet väller över mig. Så fortsätter jag genom butiken, med en ständigt närvarande ångest.

Det här är vardag för oss som engagerar oss politiskt och låter politiken genomsyra vårt liv. Kanske blir det extra tydligt för den som både har en miljöpolitisk och feministisk agenda. Att leva jämställt med så liten miljöpåverkan som möjligt är ständigt pågående projekt. Lägg till vänsterpolitiska och djurrättsliga agendor och det är en oupphörlig kamp med sig själv, med samhället och de små, privata besluten i det stora.

Som feminist, miljöengagerad och djurrättsintresserad är fokus alltid riktat mot ens privata val, också från andra. Människor omkring en verkar drivas av en lust att solka ner vad de uppfattar som en självpåtagen rättfärdighet, mänskliggöra den politiska och påvisa hyckleri. Hur många som kallar sig feminister har inte blivit ifrågasatta för olika beslut i deras privatliv, som uppfattas som mindre feministiskt? Vilken djurrättsaktivist har inte blivit ansatt för inköp av djurtestade mediciner eller andra beslut som uppfattas som skavande i deras ideal? Jag vet ingen som inte ständigt fått dessa frågor, inte sällan från icke-feminister som äter kött och låter bli att köpa ekologiskt. Nu ska vi avslöja hycklaren, som tror hon är bättre än oss, verkar tanken vara. Om man inte ens försöker skapa politik av ens vardag har man ryggen fri att ifrågasätta andra.

Ännu mer oroande är att ifrågasättandet ofta kommer inifrån. En slags sekteristisk kontroll av andra, där man antingen godkänns eller underkänns. Feminister som klankar ner på andra feminister, djurrättsaktivister som ifrågasätter en vegetarians bärande av skinnjacka, miljöengagerade som fnyser åt en plastkasse i handen.

Samma sorts driv att avslöja hyckleri är ett oerhört tråkigt inslag i den politiska journalistiken. Under valrörelsen har så kallade ”avslöjanden” duggat tätt. Politiker som är emot RUT-avdraget köper hushållsnära tjänster och miljöinriktade politiker som Maria Wetterstrand tar ibland flyget. I utfrågningen av Lars Ohly pressades han återigen hårt kring att hans barn valt att gå i friskola. Ständiga övertramp kring politikernas barn och privata val ska idisslas i någon slags ambition att avslöja deras hyckleri. Oavsett vilka som vinner lär tillsättandet av en ny regering ackompanjeras av granskningar kring gamla skelett i garderoben. Vilka politiker har testat knark i sin ungdom och är de fortfarande kompetenta regerare då?

 Men vi är inte våra ideal. Varken den engagerade privatpersonen eller ledande politikern kan följa sina politiska övertygelser till punkt och pricka. Vi är inte förmögna att leva våra egna utopier, inte så länge vi samtidigt är en del av samhället som det ser ut idag. Det skarvar ständigt mellan hur vi vill leva och hur normer och utbud begränsar oss. Ingen kan leva det perfekta livet av rättfärdiga val och det vore dessutom oändligt tråkigt om vi gjorde det. Så länge politiker inte har gjort något brottsligt under sittande mandatperiod skiter jag i om de någon gång testat hasch eller tog en flygresa. Jag har hellre mänskliga politiker än tomma ideal.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 17/9

Kulturen är demokratins fundament

Vi befinner oss i en hetsig valrörelse, som börjar lida mot de sista skälvande dagarna. Media fylls av utfrågningar, opnionsmätningar och debatter. Mitt vanliga promenadstråk är täckt av valaffischer på alla möjliga och omöjliga ställen. Valrörelser har en tendens att sopa bort alla spår av politik som inte handlar om partipolitik, skatter och röstningstaktik. Där röstkortet är den demokrati som bjuds.

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9

100 saker som skulle kunna tas upp i valrörelsen om inte skatter, burkor och RUT-avdrag tog all plats

  1. Klimatförändringar och hållbar utveckling
  2. Utarmning av jordens resurser och alternativ till dem
  3. Utbredd psykisk ohälsa generellt
  4. Utbredd psykisk ohälsa bland unga
  5. Utvecklingsländernas skulder gentemot väst
  6. Trafficing
  7. Problematisering av tillväxt
  8. Missbruk
  9. Barn som växer upp i miljöer av missbruk och/eller psykisk sjukdom
  10. Hemlöshet
  11. Utarmning och avindustrialisering av glesbygd och gamla bruksorter
  12. Handikappfrågor
  13. Alternativ till arbetslinjen
  14. Det mesta rörande EU
  15. Juridiska alternativ till kärnfamiljen
  16. Segregation
  17. Gentrifiering
  18. Löneskillnaden mellan män och kvinnor
  19. Sexuella övergrepp
  20. Djurrättsfrågor
  21. Övergödningen av Östersjön
  22. Utfiskningen av haven
  23. Kemikalier
  24. Sjukförsäkringen
  25. Bostadsbrist, framförallt brist på hyresrätter med rimlig hyra
  26. Jämställdhet i bland annat bolagsstyrelser
  27. Debatt om ökad fattigdom i Sverige, som inte klumpar ihop alla i ordet ”utanförskap” och avhumaniserar dem som utgiftsposter
  28. Privatiseringar
  29. Israel/Palestina-konflikten
  30. Utrikesfrågor i största allmänhet
  31. Solidaritet, att inte rösta efter sin egen plånbok och vad som gynnar en själv
  32. Papperslösa flyktingar
  33. Situationen för papperslösa kvinnor och den extra svåra situation som de har
  34. Kroppsideal och olika former av ätstörningar
  35. Våld i nära relationer
  36. Vräkning av barnfamiljer
  37. Ökad fattigdom för barn
  38. Mobbing på arbetsplatser och arbetsmiljö i största allmänhet
  39. Spelmonopolet och spelberoende
  40. Förhållanden på statliga HVB-hem
  41. Dålig tillsyn över socialtjänst
  42. Skolhälsovård
  43. Ekonomiska skillnader inom gruppen pensionärer
  44. Otrygga anställningsformer som inte räknas till arbetsmarknad och sociala system
  45. Stadsbyggnadsfrågor
  46. Regler kring bemanningsföretag och deras otrygga anställningar
  47. Faktumet att människor utan fast jobb saknar tillgång till socialförsäkringar
  48. Skillnad i hälsa mellan fattiga och rika
  49. Ökade antal fall av könssjukdomar
  50. Självmord och sucididförebyggande åtgärder
  51. Fri marknad kontra statligt inflytande
  52. Var våra skattepengar egentligen tar vägen
  53. Analys och förklaring av alla nyord i valrörelsen
  54. Konsumtion och miljömässiga effekter av det
  55. HIV såväl i Sverige som utrikes
  56. Användningen av antibiotika
  57. Surrogatmödraskap
  58. Insemination av lesbiska
  59. En liberal idédebatt
  60. En socialistisk idédebatt
  61. Livsmedelsindustri
  62. Jordbruksfrågor
  63. Utvecklad rösträtt för icke-svenska medborgare som arbetar och betalar skatt i Sverige
  64. Laval-lagstiftningen och situationen för utländska arbetare
  65. Nyfattigdom och bidragsberoende
  66. Situationen för kulturtidskrifter och politisk styrning av dessa
  67. Minskat bilberoende
  68. Långsiktiga planer på hur fossila bränslen ska fasas ut
  69. Rasism bortom ”vi vägrar regera med SD”-argumentet
  70. Integritetsfrågor
  71. Ett annat perspektiv kring integration och invandring där personer med utlandshärkomst inte debatteras som boskap och ägodelar
  72. En diskussion kring begreppen ”svensk kultur” och ”svenska värderingar”
  73. Kriminalvård
  74. Diskussion om religion och tro, bortom ”vad ska vi göra med muslimerna”
  75. Ideologier och grundvärdering
  76. Långa väntetider för asylsökande
  77. Alternativ till Folkpartiets skolpolitik
  78. Apatiska flyktingbarn
  79. Globalisering och global rättvisa
  80. Minskat fokus på homogena grupper och mer på individer
  81. Psykiatri och tidiga insatser för psykiskt sjuka
  82. Kvaliteten på universitets- och högskoleutbildningar
  83. Studenters situation
  84. Forskningsanslag och forskning, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora
  85. Göra yrken inom vård, skola och omsorg attraktiva
  86. Flygtrafik och dess miljöpåverkan
  87. Offentliga rum såsom kulturhus, fritidsgårdar och bibliotek
  88. Villkor för deltidsarbetslösa
  89. Sterilisering av transsexuella
  90. Vapenexport
  91. Försvaret
  92. Asylpolitik rent allmänt
  93. Banker och finansspekulation
  94. Lika bemötande för alla som utsatts för övergrepp eller våldtäkt, oavsett var i landet man befinner sig
  95. Visioner av hur man skulle vilja att samhället såg ut
  96. Konsumentfrågor
  97. Förenklingar i byråkratin och kortare väntetid i kontakt med exempelvis Försäkringskassan och Socialtjänsten
  98. Arbetslöshet bland akademiker
  99. Kvalitet på äldreomsorgen
  100. Synen på individ och samhälle

Fotnot: Tack till Twitter, Facebook och vänner för alla förslag. Listan är en sammanställning. Det innebär också att jag inte kan svara på varför vissa frågor “ju faktiskt har debatterats, varför ska den och den vara med?”. Folk har föreslagit, jag har antecknat, helt enkelt.

En trött valrörelse

Valrörelsen har startat. Tv börjar fyllas av partiledardebatter och möten mellan statsminister och oppositionsledare. Politiskt intresserad som jag är, bänkar jag mig framför dem. Mitt politiska engagemang rinner långsamt av mig, medan jag betraktar flera timmar av avbrutna meningar, substanslösa slag-ord och pajkastning.

Är det det här som är politik? Jag måste ha missat något. Jag som älskar politik, samhällsdebatt och alla de politiska dimensioner som livet rymmer. Plötsligt förstår jag vad människor som säger sig vara “ointresserade av politik” menar. Det är alltså det här; blockpolitikens eviga skattestrider och trötta argument som de avser. Jag kunde inte ge dem mer rätt.

Politik för mig har föga gemensamt med de retoriska uppvisningar som visas i tv. Det handlar dessutom mindre om skattepolitik och si och så många miljarder kronor till offentlig sektor. Varje gång det börjar harvas i media slår jag också lätt dövörat till.

Politik för mig är alla de diskussioner som jag för med människor dagligen, både ansikte mot ansikte och på nätet. De senaste veckorna har jag pratat om alltifrån användningen av begreppet “hen” som ett könsneutralt pronomen, till utfiskningen av ålen. Jag lär mig enormt mycket varje dag, av andra människor engagerade i olika frågor och områden.

Politik är för mig också alla engagerade människor, som jobbar ideellt eller för väldigt knappa pengar i gräsrotsrörelser, ideella stödföreningar, lobbygrupper och liknande. De engagerar sig för gömda flyktingars situation, HBT-människors rättigheter, global rättvisa, bättre jämställdhet i skolan, Internetfrågor, rättvisemärkt mat och mycket, mycket mer. Somliga engagerar sig i sina närområden och andra i hur skolan som deras barn går i ska styras.

Politik är för mig inte minst de större perspektiven. Hur vi samarbetar globalt och vilka konflikter som uppstår, miljöfrågor, EU och såväl bistånds- som vapenhandelspolitik. Det är också de större perspektiven i en annan bemärkelse. Vilken idétradition man kommer från, vilka visioner som finns, vad som är de politiska idealen och bredare tankarna kring samhället.

Ingenting av detta har jag hittills funnit i valrörelsen. I stället står sju trötta, etablerade partier och tjafsar om skattepolitik. Någonting står inte rätt till i det representationspolitiska systemet, när glappet mellan etablerade partier och väljare är så stort att inte ens den som säger sig vara politiskt intresserad står ut med valrörelsen. Någonting i det politiska systemet har också gjort att själva begreppet “politik” har reducerats till ett andefattigt gnabbande var fjärde år, som ska leda till medborgarnas röster.

Partier talar om förnyelse och att komma närmare väljare. Jag tror inte att svaret vare sig ligger i Youtube-videoklipp, Skavlanframträdanden eller medieträffar hemma i folks kök. Snarare handlar det om en utvidgning av den politiska dimensionen och modet att våga se politiska krafter bortom sju trötta regeringspartier.

Krönika publicerad i VK 24/2