Elin Grelsson

Mordet på Elin Krantz är så outsägligt sorgligt. Det rör också upp en mängd känslor, inte minst hos alla oss som med jämna mellanrum tar kollektivtrafiken hem från krogen och går den sista vägen hem. Otrygghetskänslorna växer. Jag har tidigare skrivit om kollektivtrafikstrakasserier och kvinnors vardagsrädsla och som alltid när sådant här händer är det ännu mer trygghet som rubbas, mer rädsla i det offentliga rummet som piskas upp.

I Aftonbladet idag uttalar sig förre Rikskriminalchefen Tommy Lindström om att upprinnelsen till mordet varit en ”sexintrig”. Med detta avser han alltså att mannen gjort närmanden, kanske redan på krogen och på spårvagnen men blivit nekad. Han uttalar sig om att hon är blond och söt och ”kanske var de lite berusade också”. Det kan tyckas futtigt att halva Twitter idag hakat upp sig på den formuleringen och i synnerhet begreppet ”sexintrig”. Men det är befogat.

Sexintrig är något som jag blivit utsatt för var och varannan spårvagntur, bussresa och inte minst varenda gång jag varit på krogen. Det har sällan känts särskilt intrigerande, snarare har det handlat om att försöka avspisa någon som är påträngande samtidigt som man försöker hålla lugnet för Gud bevare om man brusar upp eller ställer till med en scen och någon blir arg. Man ska vara lugn och vänlig och alltså sitter man och låtsas inte höra och se åt ett andra håll även sjunde gången som killen på spårvagnen försöker tilltala en. Alltså stirrar man ner i golvet när man dansar för dansar man lite för utlevande och håller blicken öppen finns risken att den möter någons eller fleras och då har man snart en cirkel av män omkring sig som inte vill släppa taget.

Jag har flera kvinnliga bekanta som har slutat att gå ut. För att de inte orkar längre. Orkar inte med påträngande inviter som aldrig tar slut, oavsett hur mycket man markerar. Orkar inte tafsningar på dansgolv. Orkar inte åka nattspårvagnen hem med fulla män som ska övertala om att följa med hem. Jag har full förståelse för det. Jag har i flera perioder älskat att gå ut, jag tycker fortfarande att en bra utekväll slår det mesta annat. Men den ständiga känslan av att behöva skydda sig och säga sina vänliga men bestämda nej tär på en. Det spelar ingen roll om jag och mina vänner har stått i en intern grupp och varit fullständigt tydliga med att vi vill vara ifred. De där männen som kommer fram och frågar man sitter där alldeles ensam är mer än en kliché. Det är egentligen bara på uttalat icke-straighta klubbar som jag helt och fullt kan klä mig och dansa som jag vill och känna mig fri.

Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet.

Det är väldigt få trakasserier av det här slaget som slutar i mord och det är viktigt att komma ihåg. Men faktumet att det har gjort det lär knappast göra vare sig rädslan eller ångesten över att gå ut och vara allmänt trackningsvillebråd mindre. Det är då vi måste börja benämna saker vid deras rätta namn. Påflugna inviter, integritetskränkande och trakasserier är något som så gott som alla kvinnor upplever och krogvärlden och kollektivtrafiken är ställen där det konsekvent sker. Det är det som vi på allvar måste börja prata om.

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

Mordet i Hjällbo, på 18-åriga Nancy Tavsan, har föga oväntat dragit igång den värsta formen av sorgporr i media. Vanligen undviker jag den sortens reportage, men eftersom min morgontidning GP (vars kultursida jag numera skriver för) förlagt halva nyhetsdelen till rapporteringar om mordet i samma sorts sorgporrsanda, har det varit svårare att undvika.

Merparten av artiklarna bedyrar flickans godhet och oskyldiga natur. Citat från vänner om att ”hon var den man gick till när man hade kärleksproblem” och ”hon hade en fantastisk röst, mitt sista minne var att hon sjöng Sanna Nielsen” blandas med berättelser om hennes ordentlighet i skolan, goda betyg och höga framtidsambitioner.

 Det är oerhört sorgligt när ett ungt liv tas. Det är fruktansvärt meningslöst och vidrigt när någon mördas. Men det är det alltid. Inte bara när någon anses ”oskyldig” eller utsatt för meningslöst våld. Helgonförklaring är ett vanligt förekommande inslag i medias sorgporr, men i det här fallet har samtliga journalister löpt amok. Nancys oskyldiga, goda liv upphöjs på ett sätt som exempelvis ingen av de män som drabbats av gatuvåld har varit i närheten av.

 Ett av de värre inslagen som jag har sett är i gårdagens GP, där rektorn för Angeredsgymnasiet får frågan om skolan har förberett sig för att Nancys mördare kan gå på skolan och hur man i så fall ska hantera detta. Han svarar att de i dagsläget inte har någon förberedelse eftersom ”det inte fanns några aggressioner mot Nancy. Hon var en väldigt problemfri och skötsam elev”.

 Ibland slår våldet till. Ibland går det så långt att en människa dör. Det är alltid oförsvarbart och ofattbart. Framförallt när det slår mot unga människor. Det finns inga goda eller onda människor och ingen garanti för att en problemfri bakgrund och skötsamhet kommer att förskona en från våldet. På samma sätt är det helt igenom osmakligt att en ung, skötsam kvinna tidningssörjs som ett helgon. Låt henne vila i frid. Som människa.

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12