Alla människor är tänkbara offer och förövare

I SVT:s Debatt talade man om våldtäkterna i Bjästa, efter Uppdrag Gransknings reportage. Någon från organisationen United Sisters talade om deras tjejkurser i att lära sig sätta gränser. Via Twitter röt jag till om att det inte behövs fler kurser för tjejer för att lära dem att sätta gränser, stärka självförtroendet och säga nej. Jag har fått nog av alla åtgärder riktade till tjejer, som om det är dem som bär ansvaret för att de trakasseras och våldtas. Det är inte dem som är problemet. Någon svarade att det snarare var killarna som borde gå fatta gränser-kurser och någon annan undrade om det i så fall innebar att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Att ifrågasätta den mediala och allmänna bilden av en våldtäktsman som en apart ensling som lurar i buskarna resulterar ofta i frågan om man i så fall ska se alla män som potentiella våldtäktsförövare. Bjästa sätter fingret på den rädslan.

Här handlade det, som det ofta gör, om en populär och omtänksam kille som aldrig skulle göra något sådant. Han var dessutom svensk och såg bra ut. Om han kan våldta, då kan ju vem som helst göra det.
Vi håller hellre hotet på avstånd, lurande i en buske eller i en invandrartät förort. Vi håller hellre analysen till ett bondesamhälle i Norrland, än ser till våra egna orter och bekantskapskretsar.

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Mitt svar är att alla människor, oavsett kön, är potentiella förövare. På samma sätt är alla potentiella offer.

När man talar om alla män som potentiella våldtäktsmän innebär det att man negligerar andra former av övergrepp. Samkönade våldtäkter och kvinnor som våldtar män till exempel. Det ökar dessa offers stigma. Inte bara har de blivit våldtagna, de tillhör dessutom en offergrupp som inte syns eller finns. Alltför lätt hamnar diskussionen då i en polemik mellan en könsmaktstanke om män som förövare och kvinnor som offer eller en mer queerteoretisk ingång om att belysa våldet även i andra former.

Jag anser inte att det behöver vara en motsättning. Alla människor är potentiella förövare, men det finns också strukturer som gör att gruppen män mer tar till våld och begår övergrepp och våldtäkt. Bland annat Stephan Mendel-Enk har i sin bok Med uppenbar känsla för stil visat hur tätt sammanknuten manlighet, våld och stark sexualitet är. Forskaren R.W. Connell visar exempelvis i sin bok Maskuliniteter hur den överordnade manligheten handlar om makt, våld och aggressivitet. Uppfostran i en sådan manlighetsroll, samtidigt som stigmat kring kvinnors sexualitet fortfarande är stort, bidrar till en statistik där män begår de flesta sexuella övergrepp, våldtäkter och våldsbrott. Så nej, jag anklagar inte alla män för att vara potentiella våldtäktsmän. Men jag anklagar manligheten för att vara en del i att så många våldtäkter sker och jag anklagar samhällets oförmåga att förändra och ifrågasätta strukturer som en bidragande orsak till detta.

Krönika publicerad i VK Kultur 31/3

Prästen i Bjästa: That’s not what Jesus would do!

I veckan fick jag veta att det ensamkommande flyktingbarnet Aram, som jag skrev om för Expressen Kultur i november, har fått sitt slutgiltiga avvisningsbesked från Övre Migrationsdomstolen. Jag kommenterar på samma plats beskedet här.

I facktidningen ST Press skriver jag om fastan och om njutningen i att avstå och säga nej i ett överflödssamhälle. Den texten finns här.

Slutligen försöker jag samla tankar kring både måndagens inspirerande och tankeväckande samtal på Forum Helena i Skövde, samt alla tankar kring veckans Uppdrag Granskning. Våra tankar kring kyrkans sega strukturer och huruvida man kan vara kristen utan att ta något samhällsansvar manifesterades oerhört svidande genom prästen i Bjästa. Människor lämnar nu kyrkan och så vitt jag vet håller fortfarande Svenska Kyrkan käften. Jag brukar inte vara den som skriker efter att ta avstånd, men om kyrkan inte ska fortsätta framstå som ett både flathänt och mesigt samfund, där strukturer och hierarkier får blomstra fritt – helt i oenlighet med vad Jesus gjorde – krävs att någon går ut nu och gör något nu. Jesus stod på de svagas sida, han ifrågasatte pöbeln, han ställde sig i opposition och vägrade se på när människor for illa. Svenska Kyrkan har oerhört mycket resurser att ta hand om och ta ställning för våldtagna. Visa att ni är mer än en idiotisk präst i Bjästa. Ta avstånd genom att ta till handling!

Uppdatering: Att en anmälan lämnats in till domkapitlet och prästen är under utredning är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Gör mer än såhär för att överbrygga såret, kyrkan. Det här är inte en enskild person, det är lika mycket ett symtom.

Rädsla från ryggraden

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

Jag våldtar hellre mig själv än blir ditt offer

För ett år sedan skrev jag ett utkast till en text som var tänkt att hamna i en antologi. Sedan kom finanskrisen, förlaget backade, antologin kom av sig. Jag glömde bort texten, men i ett samtal häromdagen om händelsen ifråga kom jag att tänka på den igen. Att den ändå var publiceringsvärd.
För fler texter på samma tema rekommenderar jag varmt Anna Svenssons text i F-ordet och hennes blogg, samt Love Sex Moneys blogginlägg på temat.
Här följer en kortversion av texten:

Han slår upp fönstret mot sommarmorgonen, gryningen över Älvsborgsbron precis när nattregnet dragit bort. Sätter sig i fönstret och röker. Jag sätter mig intill honom, stel och fortfarande tvekande.
Jag borde aldrig ha följt med. Jag vill egentligen inte vara här.
Det är någonting som skaver, som känns fel och som inte kan göras rätt. Någonting i sättet han tjatade på mig att följa med, hur han tryckte upp mig mot landshövdingehusets vägg och sa att han ville knulla mig, någonting i hans blick som kräver mer än vad jag vill ge.
Jag borde aldrig ha följt med. Men nu är jag här. Det regnade, det var närmare till honom, han tjatade ju så och hade jag inte hånglat med honom tidigare på kvällen kanske? Jag lockade ju, jag verkade ju vilja.
Han hade blivit besviken om jag inte följde med.
Jag tycker inte om att göra människor besvikna.

Det är någonting i hans blick, han drar mig ner i soffan. Börjar ta på mig, våldsamt och häftigt.
Jag vill verkligen inte. Jag vill gå nu, jag vill hem till egen säng och trygghet och jag söker mobiltelefonen, väskan med blicken för kanske kan jag protestera nu och säga nej, tyvärr och sedan gå.
Min kropp har stelnat. Mina händer ligger stilla mot kroppen, när jag gör en ansats med dem håller han fast dem. Hårda grepp som naglar mina stelnade händer mot sofftyget medan hans mun rör sig över min, oförmögen att märka att min mun inte besvarar hans mun alls. Oförmögen att se hur min blick är fastnad mot sommarmorgonen utanför fönstret, kan inte se på honom längre.
Ser han inte eller vill han inte se? Alla mina nej-signaler, mitt undvikande med ansiktet, den stelnade kroppen och min tystnad mot hans häftiga andetag.

Han drar upp mig med händerna hårt hållande mina handleder, knuffar ner mig i sängen, drar av mig klänningen. Jag viskar nej, men inte tillräckligt högt, vågar inte uttala det högre än såhär.
Jag har ett val nu. Antingen låter jag det ske eller så protesterar jag. Skriker nej, knuffar undan honom och går.
Och om jag protesterar? Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter.
Då är jag på riktigt våldtagen. Då har jag på riktigt blivit en av dem. Ett våldtäktsoffer.

Vad tänkte jag på den sommarmorgonen med hans kroppstyngd över mig, när jag stod inför det valet?
Jag tänkte på att bli ett offer. Jag tänkte på alla medierapporteringar, böcker, filmer om våldtäktsoffren. Jag visste att det skulle finnas ett före och ett efter, att jag aldrig skulle bli densamma igen. Tänkte på att gå hem och våldtäktsduscha fem gånger på raken, ringa polisen, sitta i förhör och inte bli trodd. På att behöva säga till mina vänner att jag hade blivit våldtagen, i vetskap om att jag aldrig skulle vara samma person i andras ögon igen. Jag skulle inte vara Elin. Jag skulle vara Elin, våldtäktsoffret. Jag skulle vara svag och ha ångest, med en för all framtid förstörd sexualitet och tillit till män. Jag tänkte på terapi och bearbetning.
För att inte tala om att anmäla våldtäkten, för det måste man ju göra, speciellt om man är en duktig feminist som uttalar sig om våldtäkt och sexuella övergrepp. På att behöva sitta i de förhören och inte bara vara den våldtagna, utan också en våldtagen som riskerade att inte bli trodd. Ord mot ord och hade jag inte väldigt kort kjol, hade jag inte såväl flirtat som hånglat med honom tidigare på kvällen, var det inte mitt val att följa med honom hem kanske?
Våldtäktsoffer med korta kjolar och flirtiga kyssar får skylla sig själva.
Så skulle jag bli ett offer i statistiken, ett slagträ i debatten om kvinnors rätt till sin egen kropp hur de än ser ut och hur mycket de än flirtar. Utan egen röst, jag var ju ett offer numera, helt otillförlitlig.

Vad är en våldtäkt och vem är ett våldtäktsoffer?
I den hårddragna, generella bilden återskapas hela tiden såväl krav som klichéer. Du ska protestera högljutt, slåss för att komma loss och inte bli lyssnad till. De vaga nej-signalerna är tydliga signaler, men räknas ändå inte riktigt i den generella bilden. Ett nej är ett nej, men då måste också ett tydligt nej uttalas.
Våldtäktsoffret är den tvångsduschande, svaga kvinnan som fått sitt liv förstört och som blir såväl misstrodd av rättsystemet som debatterad om i jämställdhetsdebatten.
Jag vet så oerhört många som inte känner igen sig i någon av bilderna. Som befunnit mig i lika tveksamma, tvetydiga situationer som jag befann mig i den sommarnatten, men som aldrig skulle kalla det för våldtäkt. Som kallar det för något annat, ett ställa upp-ligg, ett kasst one night stand, en svinig kille som inte var lyhörd för vad de ville. Men de skrek aldrig, slogs aldrig, sa aldrig det där tydliga nejet. Då är det inte en våldtäkt. Bara det där gränslandet som kallas annat.
Jag vet också många som befunnit sig i sådana situationer, eller ännu värre, men som aldrig har behövt tvångsduscha, gå i terapi eller överhuvudtaget känt sig som offer. Snarare har de gått stärkta ur situationen, blivit mer tydliga och argumenterat med ännu högre kraft i sexualpolitiska och feministiska frågor. Likväl har det varit obehagliga upplevelser.

Vad gör klichéerna med oss?
För min del handlade det om en rädsla för att bli ett offer. Jag ville inte bli en av de där kvinnorna som den mediala, samhälleliga och kulturella bilden förmedlade. Jag var rädd för att förlora mig själv om jag blev på riktigt våldtagen, bortom gränslandet. Rädd för att förlora den person som jag var och istället bli reducerad till våldtäktsoffret.
Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.
Ett offer saknar agentskap, är passiverat. Jag ville vara aktiv.

Om det var en våldtäkt?
Jag sände ju ändå ut tydliga signaler. Men jag skulle aldrig kalla det för våldtäkt. Jag protesterade inte tillräckligt, jag stannade där över natten. Jag mådde inte särskilt dåligt efteråt. Det blev en obehaglig upplevelse, som fick mig att fundera efter mer kring min sexualitet och kropp, men jag behövde aldrig våldtäktsduscha eller gå i terapi.
Jag pratade lite om det, en del kände igen sig, men varken ord som våldtäkt eller sexuella övergrepp tog vi i våra munnar. Vi hade alla gjort samma sak. Ställt upp, låtsas vilja, gått med på det. Vi hade alla våldtagit oss själva. Men ingen av oss var ett våldtäktsoffer.

Män kan inte våldtas

Eller hur var det nu?
Det kunde de visst. Men det betyder inte att informationschef Torbjörn Carlson, vid Örebropolisen “någonsin hört talas om något liknande”. Att det är oerhört kränkande att bli våldtagen av flera män är dock något han anser vara viktigt att understryka i fallet. Så länge det är en man handlar det nämligen om en kränkande våldtäkt. Är det en kvinna kan det lika gärna vara en gangbang eller gruppsex.

Hade tänkt skriva någonting om Strages krönika om medelklassens koketta självförakt. Jag vet att en av mina vänner, som reagerade väldigt negativt när jag och Soraya satt och drev med medelklassmarkörer i någon Kvällspassetsändning, kommer att hoppa högt av glädje av den här krönikan.
Det jag försökt säga till honom och motdiskutera med, det jag hade tänkt skriva om krönikan, har dock Jonathan redan hunnit formulera. Läs här.

Sluta tramsblogga nu Elin och skriv något om våldtäkt istället.

Amen okej då. Tanken var att jag skulle ta upp stafettpinnen från LSM:s briljanta inlägg, skriva något om det positivt överraskande att domen för Stureplansprofilerna blev fyra års fängelse var men också det där som jag tänkte på när rättegången pågick som bäst; medias och samhällets stigmatisering av Stureplansknullandet.

Nu blir det bara ett mishmash av alltihopa istället, jag vet inte om ni kommer att hänga med eller om jag kommer att göra mig förstådd men alright, vi kör:
Det som störde mig när våldtäktsrättegången pågick var inte bara faktumet att jag äcklades av männen och inte en enda procent i mig hade så mycket tilltro till rättsväsendet att jag faktiskt trodde att de skulle bli dömda, det var också sättet de hänvisade till sin oskyldighet genom att det bara var sånt sex man hade, hårt sex liksom fastän det var uppenbart att kvinnan protesterat på ett sätt som inte tillhörde sexet. Genast gick media igång och skrev spaltmetrar om den sortens hårda, icke-korrekta sex som försiggår kring Stureplan, som om det vore något extraordinärt för de kretsarna.

Don Kulick har skrivit och forskat en hel del om den svenska Goda sexualiteten. Det normgivande, korrekta knullandet. Det här är Bra sex: Två personer, man och kvinna, som har vanligt, kukenifittanvanillasex utan uppenbara maktskiljelinjer. De ska helst ha någon form av relation och om inte ska de i alla fall ha lärt känna varandra lite innan.
Det är den goda och normgivande sexualiteten. Det var den som kvällspressen använde som referenspunkt när de förfasades över sexlekarna i Stureplanskretsarna, det är den sexualiteten som barnmorskor, sociologer och socialarbetare refererar till när de bekymrar sig över kidsens knullvanor eller för den delen Marie-Louise Ekholm när hon moraliserar över knullkompisar.

Den normativa sexualiteten är naturligtvis bara förtryckande bull. Här kommer istället lite råfakta:
1. Folk ligger lite hursomhelst. De har kk-relationer, s/m-ligg, samkönade knull, gruppsex, rollspel, analsex och allt möjligt. Att folk börjar utforska och definiera sin egen sexualitet är positivt.
2. Det finns många tjejer som faktiskt inte bara går med på det. De gillar det. De sätter sina egna villkor. De är inga offer. Sedan kan man referera hur mycket man vill till porrens påverkan, maktstrukturers inflytande över sexualiteten osv. men då måste man ta i beräkningen att – gud bevare – det finns ju faktiskt en hel del samkönade knull som innehåller icke-korrekta inslag också och hur löser vi det då? Och hur mycket hänsyn ska man ta till jämlikhetsdiskursen när det kommer till sin sexualitet och ska man avstå från inkorrekta genusligg för jämställdhetens skull trots att man vill ha det?
3. Om du är tjej och gillar det eller ligger runt eller är allmänt sexuellt utlevande på något sätt är risken betydligt större att du inte tas på allvar om du blir våldtagen.
4. En våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om det sker i ett heterosexuellt vanillaligg som i vad Aftonbladet refererar till som hårt sex. Chanserna att det uppmärksammas är dock mindre.
5. En fällande dom i vad som var en uppenbar grov våldtäkt är en liten promille av alla våldtäktsfall som aldrig ger en fällande dom, aldrig ens hamnar i åtalssituation eller ens anmäls.

Och här tar jag över stafettpinnen efter LSM och undrar var gränsen går. Vad är en våldtäkt? Med dagens lagstiftning behöver inte gärningsmannen ha försäkrat sig om offrets medtycke, däremot måste offret kunna visa på sitt nekande och motstånd (läs mer hos Zaida). Och hur många har inte haft ett ligg där man vetat att nej, våldtäkt var det inte, men helt okej kändes det inte heller. Någonstans där vi går över gränsen för vad vi själva egentligen vill eller känner för, någonstans där det är enklare att vara tyst och ställa upp än vara besvärlig och säga nej. Det händer i vanligt vanillahetero liksom i andra former. Våldtäkt är det inte, men man sviker sig själv någonstans.

En fällande våldtäktsdom i ett uppenbart fall. Men vänner, diskussionen har förhoppningsvis bara börjat. Om var gränsen går, om hur vi uttalar vårt medtycke, om vilket ansvar man har, om vad som är sexualitet och varför vissa former är mer okej än andra, om hur lagstiftningen ska se ut, om hur vi ser till att alla har rätten att ligga precis som de vill och låta bli precis när de vill. Vi ska aldrig sluta diskutera, okej?