När vän blir fiende

I åttan blev jag och Sara bästa vänner. I de flestas ögon var vi en underlig kombination. Jag kom från landet, var fattig och läste konstiga böcker. Hon var populär, vacker och bodde i innerstan. Men det spelade ingen roll. Vi hade massor gemensamt och inte minst en delad humor som gjorde att vi fnissade sönder även den tråkigaste fysiklektion ihop. Sara fick mig att tycka om livet och gjorde att jag såg fram emot skolan.

Det var egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Hennes pappa var en av de rikaste i stan. Han bodde i en stor villa, med storbilds-TV, jacuzzi och biljardbord. Han gav Sara allt som hon pekade på. Det var hemskt att gå in i klädbutiker med henne, se henne plocka på sig dyra kläder för tiotusen kronor och be dem sätta upp det på hennes pappas konto.

Det var när jag och Sara började på gymnasiet som jag blev politiskt aktiv och hittade mina kretsar. Djurrättsaktivister, vänstermänniskor, feminister. Vi bar pins med röda stjärnor och gick på punkkonserter. Vi demonstrerade utanför McDonalds och läste Marx i skolcafeterian. Äntligen var jag hemma. Men det var fortfarande något som skavde. För Sara var med, följde med mig överallt, men hon passade inte in.

Alltmer tog min politiska agenda över och den gjorde det uppenbart att Sara och hennes bakgrund var allt som var fel med samhället. Hon var blond och sminkade sig normativt. Hennes sätt att fnittra och göra sig dum inför killar, tillsammans med hennes stereotypa utseende, var allt som jag som feminist kämpade mot. Hennes pappas stadsjeep och avog mot ekologisk mat förstörde miljön. Dessutom var de rikingar och visste inget om förtryck.

Jag började håna henne. Fråga varför hon gick på punkkonserter istället för svennediscon och sa att det var övre medelklassmänniskor som hon som gjorde att samhället såg ut som det gjorde. Jag snackade skit bakom hennes rygg och undvek att ta med henne på fester. Folk spred ut rykten om att hon var en hora, jag stod aldrig upp för henne. Hon mådde dåligt, jag fnös att snygga rikingar som hon inte visste vad riktig ångest innebar. I slutet av ettan på gymnasiet hade hon tröttnat på mina trakasserier och bröt med mig. Sedan sågs vi bara sporadiskt på stan och hejade på varandra.

När jag skriver den här texten är det hemskt att se mitt eget beteende i klarspråk. Kanske skulle jag hålla tyst om det om jag inte märker att samma tendenser, om än inte lika extrema, fortfarande finns i vänsterrörelsen. Jag har vänner som blivit hånade för sin medelklassbakgrund eller yrkesval. Jag har gått i demonstrationståg där våldsromantiken flödat och borgare ska skjutas, killar med backslick blivit attackerade med äggkastning och var och varannan vänstertidning listar de rikaste i Sverige som fienden, med namn och bild.

Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.

Sara, jag är fruktansvärt ledsen för allt jag gjorde mot dig. Mitt enda sätt att be om förlåt är att vidga mina ideologiska skygglappar och umgås med människor ur alla klasser och med så många politiska synsätt som möjligt. Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 28/5

Bara vila din tid nu


På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.

Center of attention, even when they’re up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker “slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!”.
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can’t tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

Lite mer freakin jävla lycka

Jag och mah baby har dansat i en lägenhet till Shakira och sedan har jag varit nere vid Röda sten och dansat på en svartfest vid stranden.
Jag och frugan fick ett idiotryck och bestämde oss för att bada inför hela svartfesten i dräggvattnet. Till tonerna av Are you ready for love och vårt skrikande kastade vi oss havet med våra händer i varandra. Blöt, kall och mycket lycklig flöt jag omkring med min andra baby medan fotoblixtarna avlöste varandra från stranden.
Sommarens bästa såhär långt.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Gå ut min själ och gläd dig vid

Jag älskar pingsten.
Jag älskar dess budskap, Guds ande som finns i allt levande, och jag älskar att det är den helgen då allting blomstrar som mest. Då det på riktigt blir tydligt att anden är närvarande i livet, på jorden, i allt som lever.

Den här helgen har jag träffat gamla, älskade kollegor och druckit sangria och öl och skrattat så jag grät. Jag har gått runt med min syster och en vän på loppmarknader och konstutställningar. Utekonserter, picknickar, tavlor och lyckliga människor i solsken och brus.
Jag har samlat hela mitt älskade gäng till utsikten på Masthuggsberget. En gemenskap skål på klipporna med utsikten över Göteborg, som aldrig förändras för varje år som vi sitter här och skålar. Våra liv förändras, inte vyn.
Jag har stått i en trång lägenhet ovanför Andra långgatans gatufest och skakat höfter med min baby tills svetten rann, pratat skit och pratat strunt och pratat viktigheter med vänner och bekanta för att slutligen halvligga i gräset nattetid vid Skansen Kronan och en ute-technofest.
Stjärnorna, den ljumma luften, vännerna som kommer och går och kramas och pratar och han som stryker över mitt lår och frågar hur jag mår.
- Jag är bara lycklig, svarar jag.

Gud finns inte bara i grönskan och de troende kristna. Gud finns inte bara i lummiga skogar och instängda kyrkor. Gud bor i technobasen, i berusade leenden, i gamla vänner som möts igen, i en ölskål på Masthuggsberget med dem man älskar och intensiva kyssar klockan två på natten.

Gå ut med din själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vilka de än må vara just för dig.

You make me feel like I am home again

Sedan jag kom tillbaka igår kväll har jag känt mig rastlös, orolig och olustig. Precis som jag kände mig de sista dagarna innan jag åkte till Östersund.
På eftermiddagen insåg jag varför och under kvällen har det blivit ännu tydligare. Då min extended family smsar en efter en och erkänner att de såklart visst lyssnat på Kvällspasset, fast de ljög och sa att de skulle fika istället.

Det som saknats i mitt liv är det kontinueliga sällskapet från mina brudar. Varjedagshängen, alla inbokade träffar med mitt mänskliga prozac. Så mycket har kommit emellan den här vårterminen. Skola, föreläsningar, jobb, sjukdomar, träningstider, olika fester och klubbar och en och annan dejt och så sanslöst svårt är det faktiskt för människor att få ihop sina tider för att ses numera.

Och jag sitter ensam i lägenhet och läser deras Facebookmail och i huvudet hör jag en slinga av Robert Smiths röst som sjunger However far away, I will always love you också slutar det med att jag sitter som en jävla emoteen och kedjelyssnar på Love Song och saknar mitt i natten och skriver ett fånigt blogginlägg som återigen handlar om hur mycket jag älskar mina vänner.
Det är sånt som de får mig att göra. Jag antar att det är kärlek.

…and I guess I never told you "I’m so happy that you’re mine"

Imorgon flyttar frugan ut från huset där vi bott fyra vänner ihop i snart ett år nu. I varsina lägenheter, men samma hus.
Frugan var den första som flyttade in och den första som lämnar byggnaden och det var i och med att vi började bo i samma hus som vi började kalla varandra för frugan.
Hon hade precis gjort slut på sitt långvariga förhållande, jag började precis hämta mig från uppbrottet från mitt. Det är i vår två år sedan som jag kom hit, en månad efter henne. Satt på golvet i en tom och ouppackad lägenhet och undrade hur jag skulle överleva livet med all min otrygghet och kärlekssorg.

Hon som följde med mig till Ikea, vi tjafsade om att jag tyckte att det var värt att lägga på en toaborste på den redan tunga packningen. Hon menade att jag för fan kunde köpa en sån var som helst. Jag menade att en toaborste hit eller dit väl inte gjorde någon skillnad på bussen. I kassan log expediten det där ”jag förstår att ni är ett samkönat par och jag accepteeerar er”-leendet mot oss.

Hon som följde med mig in i lägenheten. Skruvade ihop alla mina IKEA-möbler medan jag satt förvirrad och undrade hur man skulle få ihop en rislampa i tre delar (stång, glödlampa, lampa – complicated as hell). Hon suckade åt mig och sedan sa hon åt mig att hålla medan hon spikade ihop mitt skrivbord.

Jag som fick tårar i ögonen när jag skruvade ihop min säng, den säng som en gång varit hans och min. Påmindes om honom när skruvarna inte ville sitta lika hårt när jag skruvade, som när han hade gjort det. Stod med trycket över bröstet och undrade hur jag skulle överleva livet och kärlekssorgen.
– Men knulla sönder sängen hann ni ju göra innan det tog slut i alla fall, flinade frugan och pekade på en lossnad bräda i sängbotten och jag började skratta istället.

Hon som följde med mig till take away-stället några hundra meter bort. Vi pratade om att det var nu som det började. Singelpakten i Majorna. You and me, frugan. Vi åt thaimat och pratade om att sätta upp en annons i trapphuset. KK sökes. Vore så praktiskt med någon nära, liksom. Pratade om vilka egenskaper man skulle sätta upp på kravlistan i annonsen.
– Spela roll liksom, sa frugan, först lär man ju ha värsta kravlistan men sen slutar det med att man går tillbaka och stryker den, skriver ”Allt av intresse!”.

– Jag kommer aldrig att kunna lita på någon igen, minns jag att jag sa till henne.
– Du kan alltid lita på mig, sa hon.

Det är väldigt längesen jag stod med tryck över bröstet och tårar i ögonen och undrade hur jag skulle överleva livet. Lika längesedan som jag och frugan tog vår första av alla promenader genom de närliggande kvarteren. Så många utekvällar, promenader, bakfyllehäng, filmkollande, soffältande, relationsprat, middagar har passerat sedan dess. Så många skratt, uppslitande gräl, fåniga gräl, tårar och deep talks. Så många människor har kommit och gått i våra två lägenheter, huvuden, kroppar och hjärtan. Somliga har vi litat på, andra inte. Somliga borde vi inte ha litat på, men gjorde det ändå.

Igår bjöd jag över frugan på middag. Någon slags gest att bjuda igen efter alla middagar som jag har fått av henne. Hon kom in och såg min nystädade lägenhet, kände doften från ugnen.
– Det här känns konstigt, sa hon och flinade, Elin har städat och bjuder på mat. Någonting är fel.
Vi ältade i min soffa och drack te. Sedan pekade hon på min säng, samma säng som jag tårögt skruvade ihop för snart två år sedan.
– Syns på bräderna att du knullat i helgen.

Imorgon flyttar frugan ut ur huset. It’s the end of an era. Så mycket och så många har hänt sedan dess. Men av alla de som funnits i mitt huvud, mellan gräl och tårar, skratt och fyllor har det funnits en som jag kunnat lita på, en som varit konstant. Frugan, you were always on my mind.

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

“känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig.”

Spårvagnen

Huvudvärk och ensamhet och Ensam mamma söker och visst är det ensamt, man drar filten högre över sin ensamma, värkande skalle visst, den där bakfylleångesten man har sina söndagskvällar.
Men fuck that shit. Minns detta: Skratten på Kings Head där någon ber alla slå vad om huruvida jag kan vara tyst i tio minuter, snälla bara få tyst på henne och jag och S. drar våra allra sämsta skämt och skrattar så vi gråter. Drinkarna på Skål, vännen jag inte träffat på alltför länge, förtroliga samtal och skratt. Lördagspromenad i solskenet vid Röda Sten, gräl och försoning och delad chokladmuffin. Kväll och natt med lösmustascher och calimocho på finvin och samtal med främmande människor på spårvagn och fester och kärlek kärlek kärlek, att bli omhållen av finaste vännen som talar sans med en och vakna upp till solsken och pizza på Mitt andra hem med äldsta barndomsvännen och ingen huvudvärk, ingen ensamhet, ingen tomhet när man fylls, när man vet att någonstans runt i Göteborg åker en spårvagn omkring med texten “jag har klittat den här stolen” på ett par av stolsryggarna efter en färd från Mildvädersgatan till Brunnsparken. Fnittra in långsamt, ensamt, fyllt och lyckligt.

Och jag läser det här inlägget och det är det bästa som jag läst på mycket länge. Tack Isabelle för tipset om ditt gamla inlägg.

Här är där där man är

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

Mer gammal skåpmat ur alla Worddokument: Konstnärskvinnans brev

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

Allt är kärlek, ibland är det bara så

Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.

Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.

Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.

Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.

Lilla ångestbarnet (det finns nånting som får folk att ge dig mer än du är värd)

Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.

På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.

Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.

I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.

Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.

Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.

It’s the end of a fucking era

Alla gemensamma fans av mig och LSM har ju redan läst vad som hände efter releasefesten, eller snarare vad som inte hände.
Jag hade nog inte riktigt förstått hur stor hela Saker under huden-Elin-LSM-grejen blivit, men innan festen fick jag mina hintar. Som när jag hörde rykten om vadslagning kring huruvida vi skulle ligga eller ej. När någon erkänner att han funderat på att slå vad med polarna om vi kommer ligga eller ej. När mina vänner frågar om jag vill att de håller koll på mig under kvällen så jag inte börjar flirta med henne, om vi nu bestämt att vi inte ska ligga (jag tackade ja, mot bättre vetande om mina vänner, för sen stod de ju likt förbannat där och vingelfyllesnackade innan de skulle gå hem om att kom igen Eliiin klart ni ska ligga! Det här med antiknull-stöttning är inte en av vårt gängs starkaste sidor, helt klart.) Fast värst var kanske när mina föräldrar pratade om att de också ville komma ner på min releasefest, men jag hade ju sällskap och sen höhöhö-skrattade de och blinkade menande kring att med just det sällskapet ville jag nog inte ha mina föräldrar i lägenheten.

Det är ju inte konstigt. Som jag och LSM hållit på och hur offentlig vår relation har varit (vet att hon någon gång kallade vår relation internetversionen av att sätta upp en lapp på Ica varje gång vi knullat). Jag har vant mig vid frågor om hur det går, om vi är kära, om vi legat igen osv. Det är en sån sak man vänjer sig vid när man har en history av att vräka upp sitt lovelife på Internet liksom (numera är jag ju relativt tyst, tråkigt nog för oss alla).

Det känns konstigt och tomt och fantastiskt, precis som hon menar, att kunna skriva att vi inte låg. Att vi faktiskt bara är vänner nu. På riktigt. Jag antar att det säger en del om ens störda relation till bloggande och avsaknad av integritet, men en liten del handlar om att vi inte längre är det där spännande paret. Det trassliga avståndsparet som okända människor följde via bloggar och satt och hejade på. Den där omöjliga men alltjämt levande lovestoryn med både inslag av queer, hjärta&smärta och dirty detaljer som slängdes upp för offentlighet och som var alldeles sann. En del av mig, hon som tror och vill att livet ska vara en roman, inser ju vilket shitty dåligt jävla slut det blev.
Klart det hade varit mycket mer spännande och blivit mycket roligare inlägg om vi gjort som vi snackade om på Alla hjärtans dag, mest på skämt såklart. Det där om att vi borde gifta oss i hemlighet, fatta blogginläggen liksom. Om vi blev det där lesbiska superbloggparet, skitsnygga och streetsmarta flatorna som älskar varandra på landsavstånd. Marknadsföringsmässigt, bloggstatistiskt och rent litterärt hade det varit så mycket smartare och roligare.

Men nu funkar ju inte livet så.
Slutet blev ett helt annat och det är inte alls lika spännande. Klart snacket gick mellan oss innan via mail om vad som skulle hända, om något skulle få hända.
Befriande nog kom vi båda fram till att det var en dålig idé och det har vi ju tyckt förr på avstånd och i nyktert tillstånd, men ännu mer befriande var att vi båda insåg det i verkligheten. Bitarna föll på plats när vi stod där i Brunnsparken och bara visste.
Ingenting ska hända. Ingenting kommer heller att hända.
Så kom det sig att vi låg under ett varsitt täcke i min säng och babblade om varsina ragg och somnade in intill varandra utan försök eller underliggande stämningar den natten. När hon gick nästföljande förmiddag höll jag som vanligt på att gråta, men för en gångs skull grät jag inte för att det gjorde så ont att behöva skiljas från henne som jag någonstans var latent förälskad i. Jag skiljdes från en vän och vi visste båda att vi skiljdes som vänner och någonstans tog vi lika mycket avsked från en era. Saker under huden-Elin och LSM-tiden är slut.

Avsked kan vara på olika sätt och just i det här fallet är det sorgligt, men också befriande. Jag har inte bara förlorat utan även vunnit något. Jag har förlorat en trasslig romans med en helt fantastisk brud. En sån som jag alltid kommer kunna tänka på i mina dåliga stunder och tänka att amen fan, fatta att en sån sjukt intelligent, populär och streetsmart kvinna föll för mig. Jag kommer att kunna tänka att damn, de där fantastiska tuttarna har jag ju faktiskt fått se live och jag har fått trassla in mina fingrar i det där fantastiska håret och haft mitt huvud mellan de där sjukt snygga låren. En sån människa som såg både stora, kaxiga, självständiga Elin och lilla, rädda Elin och inte skydde för någon av alla mina sidor.

Jag har vunnit den bästa sortens vän man kan ha. Hon som tar mina romanlånga mail varje dag och skriver lika långa svar. Hon som jag pratar om allt mellan kuk och barndomstrauman med. Hon som jag festar med, dansar med och har nattliga, ärliga samtal med. Hon som kan ge mig långa, solklara analyser och tröstande ord när jag är nere på botten och måste prata med någon men lika gärna ger mig helt andra analyser och tröst av typen amen Elin, klart man tänder på sånt! Vi är väl inga proggflator heller! sådär så jag sätter kaffet i halsen av skratt. Hon som inspirerar mig och ger mig mod till alltifrån att bryta destruktiva relationer till att klippa av mig håret och som jag vet att jag vågar berätta allt för.
Hon är fortfarande allt det där jag skrev på minneslappen och skulle säga på releasefestens läsning men som sen tappades bort i min spontana förvirring. En av världens bästa människor, den människa som jag inte ens hade varit hälften av vad jag är idag utan och nu även en helt fantastisk vän.

Hemma där både jag och hjärtat bor

Det förrförra inlägget var aldrig tänkt att existera. Det var bara en utsvävning om min skavande tristess som lantisbarn som helt plötsligt blev en helt egen text om att bo på landet fast man älskar stan som blev en helt egen text om att vara ett barn som är rädd för allting och väntar på att jorden ska gå under och finner lite tröst i upplysta lägenheter.
Det blir så ibland.
Inlägget var en utsvävning från det jag sedermera – långt senare då ingen av er orkat fortsätta läsa utan troligen kokat en kopp te, kollat My name is Earl-repriser eller knullat med era respektive istället – skulle komma fram till. Det jag skulle komma fram till var att jag äntligen hittat någonstans där jag trivs.
För inte trivdes jag i papplådan med exflickvän K. och sällan trivdes jag i ekologiska kollektivet med miljövetarna närmare stan och i norrlandskollektivet som jag och exmannen startade med två av våra vänner när vi flyttat i Göteborg trivdes jag väl ibland men det låg för långt från centrum och jag mådde alltför shitty för att kunna trivas och min och exmannens andrahandstvåa med fula möbler strax ovanför avenyn var bara övermöblerad och skavande och korridorsrummet hatade jag men mest av allt hatade jag nog den förra lägenheten.
Min första helt egna lägenhet. 21 kvadratmeter total jävla ensamhet och ångest.
Den låg i Högsbohöjd. Vilket inte säger den som inte kommer från Göteborg någonting, men kommer man därifrån kanske man vet. Att Högsbohöjd inte är ett kul ställe. Alls. Den var svinliten, jättesliten, hade fula möbler som ingick och det var sådär lyhört att jag hörde allting som om det pågick i min egen lägenhet. Tonårsgrannens knullande fick mig att precis-gjort-slut-med-pojkvän-lipa. Indiernas prat nedanför fick mig att undra om Simpsons-Apu satt vid min sängkant när jag sömndrucket väcktes av det. Tonårsmorsans grälskrik ljöd över kokvrån, liksom den arga mannens vrål i lägenheten snett nedanför som alltid skrek åt sin fru och sina barn tills de grätskrek ihop och jag satt med handen darrande på telefonluren och undrade om jag borde ringa polisen för det var för mycket skavande misshandelsfamiljsscenario över alltihop (Det gjorde jag såklart aldrig. Kalla det den svenska åkomman eller bara feghet – oviljan att liksom lägga sig i). Alltid röster som tog sig in på mina 21 kvadrat och störde mitt privata rum.
Jag hatade min lägenhet för att den var så liten. För att grannen var arg och knackade i väggen så fort jag hade besök, vilket jag sällan hade för det fick inte plats någon. Jag hatade platsen den låg på och känslan den gav mig. En skavande rastlöshet. En konstant rumslig påminnelse om hur jag trängdes i det lilla när jag ville ute i det stora.
Alla möbler var fula och gamla. När jag flyttade in kunde jag inte äta på en vecka i lägenheten. Jag fick tvångsneurotiska tankar och nojor om att den förra, manliga, hyresgästen ollat på allting innan han flyttade. Så fort jag tog i bordet mådde jag illa och var oförmögen att äta. Det var liksom snopp på handen nu.
Men mest hatade jag den för att den var så mycket ensamhet. Det var långt till närmaste vän och det var på den tiden då jag jobbade heltid. Jag sov aldrig på nätterna, nästan aldrig mer än tre timmar och när jag kom hem rasade jag ihop i sängen. Åt min kvällsgröt, bölade, kollade på meningslös TV och stirrade mig igenom en ny natt.

När jag fick erbjudande om att flytta in i lägenheten i Kungsladugård visste jag redan att en av mina bästa vänner, hon som sedermera kommit att kallas frugan, skulle flytta in. Jag visste att lägenheterna var fina och nya. Det var dubbelt så hög hyra, en sån där hyra som man bara ockrar av vilseledda studenter som tycker det är okej att betala mer än halva CSN-lånet till sin hyresvärd för chansen att få bo på förstahandskontrakt i en storstad ett tag. Den var omöblerad. Inga gamla snoppmöbler. Den låg i stans bästa område. Eller så sa de i alla fall, de som gick igång på vackra hus, lugna miljöer och gårdskatter. Jag rådfrågade mina föräldrar. De sa att jag skulle ta den, jag måste ta den. Det var dags för mig att bo någonstans som kändes som hemma nu.

Min vackra, vita lägenhet. I stans bästa område. Jag älskar den. Jag älskar den stora rymden i en lägenhet med högt i tak. Jag älskar alla moderna detaljer, känslan av renhet och fräschhet, utsikten mot parken. Jag älskar hur jag medvetet köpt på mig så lite möbler som möjligt. Vita, stilrena eller i ljus furu. Vita väggar sånär som på mammas gamla Marimekko-tyg från sjuttiotalet i svart och lila, en We can do it-affisch och chockrosa hjorthuvud i porslin.
- Jag är totalt IKEA-knullad, brukar jag ursäktande fnissa när folk kommer på besök.
Det är inte världens mysigaste lägenhet. Den är för avskalad, sparsmakad för det. Men jag älskar den. Den ger mig ro. Öppna, stora fönster ut mot världen. Den bär på en tystnad som jag aldrig hört förut i den här staden. Trygg, men ändå påminnande om staden. Jag kan tänka i den. Vid mitt nya, stora skrivbord med fönstret ut mot parken hittar jag fokus.

Sen är det det där med grannarna. Allra mest det där med grannarna. Först flyttade frugan in. Sedan jag. För några veckor sedan Erik och nu allraförsta Göteborgs-vännen Hanna. Det är den konstanta närheten till en familj, som ändå är en familj som hålls på behörigt avstånd ifrån diskbergsgräl, räkningar eller mitt dåliga morgonhumör. Allt som fuckar upp en relation när man bor ihop. Det är att umgås så mycket man vill, men ändå stänga dörren när jag behöver egentid. I min egen lägenhet.
Det är sådana där helger då jag eftermiddagssover en lördag, för att sedan få en abstinensdipp. Vips har Erik bjudit in mig på kaffe, kakor och cigg några dörrar bort. En stund senare ringer Hanna på min dörr och står leende uppsminkad med en folköl i handen.
- Redo för några öl på andra lång?
Söndagen ligger jag och Erik utslängda i min soffa och dricker söndagskaffe och lyssnar på Nina Simone. Jag hjälper honom lite i lägenheten innan jag går in till mig igen. Några timmars egentid av skrivande och städning innan vi söndagshänger ett helt gäng hos Erik. Han som suckar över att ingen är lika intresserad av TP-spelandet som han är, frugan som bullar upp med kuddar i mitt knä, lägger sitt huvud där och skrattar sitt mest befriande, älskade skratt över I en annan del av Köping. Maja som lägger upp fötter mot min stolskarm och Hanna som springer upp och hämtar middag, kommer tillbaka lagom till Wallanderfilmen som vi alla skrattsuckar över för herregud, dialogen och intrigen och skådespeleriet, varför gör vi så dåliga filmer i Sverige?
Måndag bio med frugan och sedan middag tillsammans. Kladdkaka och känslomässig ventilering i hennes soffa innan jag behöver egentiden, stänger in mig tills Erik ringer på dörren.
Tisdag fika på Hagabion, storhandlar med Hanna. Egentid och arbete innan Erik msn:ar och erbjuder rödvin i regnkvällen. Leonard Cohen, Joni Mitchell och andra hjältar i stereon, High fidelity-högläsning och rödvinsfyllan som bultar på helt plötsligt. Vi pratar litet och stort, skrattar och blir allvarsamma. Jag går över till mig vid tvåtiden på natten. Egensömn.

Någonstans klar i insikten om att det kanske – ursäkta mina fånlyriska klicheér – var såhär vi människor var tänkta att leva. Nära varandra. Egna rum, men spring emellan. Alltid nära till en trygghet när man faller eller bara behöver lite kladdkaka, dålig Wallanderfilm eller litterära rödvinssamtal en regnig tisdagsnatt. Vi kurar ihop i våra egna ettor, låter okända grannar ta över vårt privata rum eller skaffar kärnfamiljer och tror att allt vi behöver är äkta hälft och några bebisar så har vi hittat tryggheten och kärleken.
Jag har hittat tryggheten och kärleken. Jag tror den är mindre bräcklig än en kärnfamilj. Det här är min familj, mitt hem, jag har äntligen hittat hem och det är också ett ställe där mitt hjärta bor.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

Grâce à toi à nouveau je respire

När jag lämnade hemstaden för ett år sedan, för att återigen knyta nävar och vässa armbågar i min tynande tillvaro i Göteborg, då var det jäkligt tungt.
Det är inte alls lättare i år. Fastän jag har finaste vännerna som frågar och frågar när jag återvänder, nyårsaftonen, egna lägenheten där jag inte behöver mammas enträgna frågor eller väckas av syster varje morgon när hon stiger ur sängen en meter ifrån min. Fastän Göteborg är min stad där jag alldeles snart ska gå in och jobba flera veckor heltid innan skolan börjar med bästa kurserna och råmanuset ska in som slutuppgift på folkhögskolan. Trots att frugan, H. och jag kommer att bo i samma hus alldeles snart alla tre och äta bruncher och ha filmhäng ihop.

Jag åkte hit för två och en halv vecka sedan. Nu åker jag tillbaka.
Jag har hunnit vinna över familjen på Buzz the megaquiz fyra gånger och förlora mot lillasystern, som tillfälligt bytte namn till rövhål och bitch, enligt mina dålig förlorare-tendenser, minst tio gånger.
Jag har slutat snusa, ätit hysteriskt mycket gratismat och sovit bort halva dagar.
Jag har tagit långa Kentpromenader över berget, sett på stadsljus och stjärnorna i skogen. Hört det knaka mellan basgångarna i öronen och inte vetat om det var tankarna eller snön under mina kängor.
Jag har läst mängder av böcker, skrivit mig genom nätter och sett alltifrån kvallefilm till SVT:s Stjärnorna på slottet där jag och mamma gaggade över Britt Eklands uppenbara ansiktsoperationer tillsammans.

Jag har återförenats med gamla vännerna. Träffat herr K. och A. Hittat tillbaka till gymnasiebästisen och P. och dragit en lättnadens suck över att avstånd – vare sig logistiskt eller känslomässigt – ibland inte spelar någon roll. Man kommer tillbaka till de där stunderna då man pratar sydstatsdialekt och kedjeröker ihop eller då man fulsittdansar i en bar till Jay-Z:s Lucifer (Igår när jag både hörde Gang Starr, Jigga och Kanye på en och samma kväll övertygades jag om att småstadens krogar ingått musikmaskopi för att få mig att stanna här) och droppar minst tjugo snart klassiska citat till vår minnesbok. Bittra, korkade, fina och alltid härligt roliga av typen:
- Varför sitter dom där patetiska killarna och kollar på dom där tjejerna hela tiden, så töntigt jävla ogenerat!
- Jamen jag vet!
- ….Varför tittar dom inte på oss istället?
- Jamen jag vet!

Jag har druckit alkohol, dansat så jag skvimpat öl och viftat armar, hånglat och legat och flirtat. Haft så förbannat roligt som jag nästan aldrig har hemma i Göteborg.
-Det är väl inte så konstigt, sa en av Göteborgsvännerna i telefonen häromdagen, därhemma kan du ju gå ut och ha kul helt opretentiöst utan att konfronteras med hela HDK/snygga media/indie-klicken som man förväntas leva upp till eller beundra.
Det ligger någonting mycket väsentligt i det.

Jag har fått ett nytt nummer till telefonboken i mobilen. Jag har försökt radera det vid två tillfällen. Sedan gav jag upp. Det får ligga kvar. Som en påminnelse om inte annat.
- Vadå?, sa jag av hans tysta, intensiva blick när vi sågs höromdagen och la mina armar i kors på ren försvarsinstinkt.
- Du ser på mig på ett sätt, sa han och la huvudet på sned, det är som om du förväntar dig något av mig med den där blicken.
- Jag förväntar mig ingenting av människor längre, sa jag och slog ner mina ögon mot marken.
- Jag tror att det är precis det du gör, sa han.

Jag åker tillbaka från Norrlandsexilen och jag vet att jag kommer att gråta när jag lämnar det genomvita, klara, de djupa skogarna, den totalt kravlösa tillvaron och inser att exilen är över för denna gång. Att komma hem ska vara en schlager och vilken jäkla schlager det blev.
Men det är väl så det är med både schlagers och frivilliga exiler. De har ett slut. Man samlar kraft och bryter mönster i sin flykt. Sedan andas man på nytt.

Snöflingorna

Ölen är så dyr här, men jag och V. ignorerar det för det är juldagen och vi är hemma i småstaden och hennes vän kommer dit, frugan kommer dit och sedan kommer mitt gymnasiegäng dit också.
Två generationer närmaste vänner som möts och A. som berättar pinsamma högstadiedetaljer om mig för frugan, som jag bara känt ett par år, frugan som skrattar och chockas, jag som hötter med fingret åt A. och skäms sådär som om det var min mamma som berättade fåniga barndomsminnen för min nya pojk/flickvän.
Två generationer närmaste vänner som jag delar dåtida och nutida minnen med, vi fyller i luckor och är dem vi är med varandra. Jag och V. high fivar över år 2008 som bästa året någonsin, sådär som man alltid säger men den här gången måste det vara sant för sämre år än 2007 kan det väl ändå inte bli, tänker vi.
Jag uppdaterar gamla vännerna med överblickar, de nutida bästisarna med närmare fakta och sedan leker vi jag har aldrig-leken som brukligt, där P. ställer sexfrågor hon vet att jag kommer att dricka på. Detaljer ska fås ur mig och P. flinar mot mig.
- Hur visste du?, skrattar jag chockat och hon påminner mig om att hon ett tag bodde med mig och exmannen, så diskreta var vi inte och jag rodnar.

Frugan frågar om mannen från i lördags och jag berättar det där om det nyktra och fina sms:et häromnatten och hon frågar om jag ska höra av mig och jag svarar sanningsenligt att jag raderat hans nummer för det är så jag gör just nu.
Sedan ringer numret jag raderat och vi är inte på samma ställe, men jag säger var jag är och en stund senare står han utanför och väntar på mig. Nästan stängningsdags och jag tar jackan och går, kramar om A. som återvänder till Stockholm och utanför står han och V. skrattar för så full är han faktiskt och jag ser med lidande blick på henne när hon hejdå-kramar och good luckar.
Han står där och vinglar och ser på mig länge och helt plötsligt är jag så arg och det snöar, det vräker ner, jag vill hem.
Han pratar, han sluddrar, han håller om mig och säger att jag väl kan följa med och jag värjer mig, torkar snö ur håret och säger att jag ska gå hem.
- Bara gå med mig en sväng då, säger han, om du inte vill sova med mig, bara gör mig sällskap en stund och jag rycker på axlarna och vi går.
Snön har redan täckt gatorna som varit ishala och grusknastriga, vi halkar omkring på gatorna och han försöker fånga min midja, jag går i förväg, vet att han är för full för att hålla jämna steg.
Han som pratar Judith Butler, könet och sexualitetens illusion och makt i samkönade relationer och jag som fräser åt honom att han ju inte menar något av det där utan bara tror att det är enklaste sättet att få feministfitta och han frågar varför jag är så arg och jag svarar inte.
Han som pratar om hur han tittat på mitt nummer, tänkt på mig, tycker jag är vacker och jag som suckar och vägrar ta hans hand.
Upp mot de övre kvarteren går vi, glider över snötäckta, hala gångbanor ner mot en gångtunnel dit snön inte fått tillträde. Marken fast asfalt, han hinner ikapp och tar tag i mig, säger att han vill hålla om mig.
- Är det där ditt sätt att säga att du vill knulla mig?, säger jag med min spydigaste röst.
- Var inte sån, säger han, slår ner blicken och säger att det är hans sätt att säga att jag är fin.
- Tänd min cigarett då, säger jag och ger honom femåringstjuriga blicken, blåser ut det första blossets rök i hans ansikte.
Jag trycker honom ifrån mig, går i förväg ut ur tunneln där han står kvar, ropar mitt namn så att det ekar mellan betongväggarna. Jag går fortare, kängorna glider med snön över isen, jag faller och blir liggande. Han som kommer efter med armar och händer och munnen som är vid mina läppar, tungan i min mun. Jag kall och blöt och varm och våt och tungan, händerna överallt och på kinderna sträckta uppåt himlen landar snöflingor. Han viskar att jag är vacker och jag skriker inuti att han ska vara tyst och jag är argast i hela världen och med sin hand stryker han bort snöflingorna på mina kinder, de har redan hunnit bli vatten.

Mänskligt prozac

- Mammor är som mänskligt prozac, säger exmannen och jag blir lite kär i kärleksförklaringen, måste adoptera den.
Mänskligt prozac. Sådant som håller dig uppe, balanserar dig, gör dig lite gladare och får dig att lättare tacklas med allt det svåra både inuti dig och utanför dig. Lycka i koncentrerad form som dämpar det tungsinta och hjälper dig att orka. Det mänskliga alltid bättre än vita piller, det kemiska.

Det är dagar då jag springer runt i Göteborg med mitt tjejgäng, min extended family. Nästan varje dag uppbokad tillsammans med dem, antingen en, flera eller alla. Kvällar på Publik och Kings, galna fyllekvällar med minnen att referera till långt efteråt, första advent-mys med sällskapsspel och frugans hembakade saffranskrans. Planerar veckan tillsammans; vem vill göra vad och tisdagen är ju inbokad för fika som vanligt men nästa helg då?

Jag tänker på hur jag är i förhållanden, kravet på planering som jag vägrar frångå för att jag då hamnar i en undergiven position där jag förlorar kontrollen lite. Jag vill veta nästa gång vi ses, jag vill veta en trygghet i att vi kommer att ses, jag vill kunna planera helgen tillsammans. Precis som jag aldrig vill behöva vara rädd att skicka sms, veta att någon finns där och tröstar om jag skulle behöva, vet att behöver jag ses just nu så går det att fixa. Närvaro, trygghet och brist på rädsla. Allt det behöver jag.
Sedan inser jag att det bästa förhållandet jag kan få just nu är det med mina tjejer. Jag vet att tisdagar klockan fem väntar de på Hagabion, jag vet att jag säkert får med mig någon på Koloni imorgon, jag vet att till helgen kommer jag kunna inboka både utekvällar, filmmys och middag eller någon hetsig powerwalk med frugan.
När jag fem på morgonen smsar om mina tankar får jag svar inom en kvart från någon lika sömnlös och grubblande. När jag säger jag måste prata finns någon där och lyssnar. När jag drar i mig Southern comfort, pratar om vem jag kan fylle-sms:a eller överväger att blogga om att jag träffade mannen igår på samma klubb, första mötet sedan det tog slut, finns de där. Förebrående blickarna; nej det är ingen bra idé.
Mänskligt prozac såsom alla fantastiska samtal i svart och pastellrosa, fyllesång, lyckodans eller bara spontana kramar; gud jag älskar er. Ingenting för lågt, för pinsamt, svårt eller tungt. Allting tillåtet, jag är tillåten; det är trygghet. Det är närvaron hos dem ständigt och en genomstark känsla på att de aldrig kommer att svika.
Mänskligt prozac är så mycket mer livsuppehållande och stärkande än det kemiska. Jag har aldrig känt mig så orädd och balanserad, trots allt kaos av kärlek och karriär som rasat och rasar just nu. Jag tror att det är deras förtjänst.

Tjugofyraåringen som vägrade bli vuxen

Dra upp persiennerna på vidöppna fönster där höstens första vindar blåser in över tömda ölburkar, pezfigurer, kladdkakeservetter, vinfläckar och smutsiga lakan där trasselhåriga bakfyllda jag och finaste mannen nakenligger nära och sover med varandras spritandedräkt i den andres ansikte.
Därifrån och bakåt:

Jag sover fyra timmar och sedan möter jag upp med finaste vännerna med grattiskramar klockan sju på morgonen på stenafärjan för en dag i Fredrikshavn. Jag är tjugofyra år och den genomgående lyckotanken under en lång fnissdag är hur tacksam jag är över att vara tjugofyra år och barnsligast i världen och ha hittat fyra underbara människor lika barnsliga som jag.
Vingla runt på båten klockan åtta på morgonen när vågorna går höga och hänga på låset till taxfreespriten, köpa pezfigurer och skratta, alltid skratta. Åt vad? Jag vet inte, men alltid med magen, det är det viktiga. På fiket där vi frukosterar pratar vi för högt om Facebook och Compare friends-applicationen. Skriker sexiest och stuck in handcuffs utan en tanke på att engelskan är ett internationellt språk och danskar förstår svenska bättre än vice versa, de danska medelålders män glor ögonen ur sig på oss. Sjunga sjörövarfabbe högt på gatorna, leka, skratta åt leksaker på BR, äta äcklig kinamat, irra runt och leta palmstranden och sluta i ett sunkigt industriområde.

Det är Klara med lika syrlig humor som jag, vi irriterar oss på barn och diskuterar deras brist på konsekvent tänkande och social kompetens. Det är Sofia med den Sofiatypiska exalterade minen när hon håller med om något. Det är Maja och befriande barnsligheten med Pezfigurerna. Det är Linnea och underbara Örebrodialektiska skrattet. Hur kan det inte bli bra i det sällskapet?

Fredrikshavn är en fruktansvärd stad. Stenalineresorna ger mig massiv ångest av Killinggängets Fyra nyanser av brunt-slaget. Samla den värsta sortens människor, låt dem handla sanslösa mängder sprit och sätt en misslyckad musiker som försörjer sig som covertrubadur ensam i baren med en gitarr. Allting är lite sunkigt och sorgligt, det är synd om människorna viskar Strindberg i skallen när jag betraktar grabbarna grus-killarna med mittpådagenfyllan och ansiktsmålningar, white trash-morsan som lastar ölflak på barnvagnen och danska alkisar med ölflaskor i urinstinkande gatuhörn. Det är synd om människorna och ångestklumpen hade kunnat sätta sig i magen, men med fem på nya äventyr-fnissgänget är det omöjligt. Förvandla allting till skratt, oavsett om det är mat så äcklig att vi askar ciggen i den, industriområdet där vi poserar bland taggtråd eller färjan där vi moffar pezgodis och öppnar första ölen.

Och havet är havet, även om det är ton av synd om-människor som reser över det och där står vi vid relingen och leker Titanicscen och pratar om friheten och omöjligheten att ta in allt det stora. Havet, horisonter och möjligheter överallt. Inget sätt att fira sin födelsedag på kan vara bättre än att ha storhetspirr i hela kroppen över oändliga horisonter, klump av lycka i halsen och vännerna som skrattande leker Titanic bredvid.

Men så festen då? Folk ställer in eller dyker inte upp och det blir alldeles lagom med människor och jag yr runt och blir fulla värdinnan på en sekund. Annika kallar mig strålande och glad. Jag kallar mig härjig och skrikig, alldeles särskilt i bakfyllans grådassiga sken.
Presentbordet fylls som en påminnelse om mig, vem jag är och var jag står i livet. Blanda leksaksstämplarna i rosa som jag hittade på BR leksaker med Southern comfort-flaskor, blanda bubbelgum i form av cigaretter med kaffebryggare. Vuxen och barnslig och tonårig på samma gång.
Jag konfronterar nya mannen, inför hela festen, med knäckfrågan om huruvida han läser min blogg eller inte. Får ett skrämset svar om att det var uppenbart att jag inte ville att han skulle läsa den när han frågade om den och han vill inte inkränkta på min integritet. Ironin i att jag vräker ut mitt privatliv över internet och han pratar om integritet.

Folk ställer in eller dyker inte upp men alla är ändå där. Nya mannen, exmannen, Amsterdamsflickan och slutligen dyker även Rådjursögon upp. Ni som läst bloggen ett tag fattar. Typ alla var där.
Och jag skäms inte och ser det inte som ett problem att jag nu är 24 år och fortfarande tjuter av lycka över barnleksaker i present, sjunger sjörövarfabbe offentligt eller tonårspiper av Justin Timberlake-låtar. Det är den sortens barnslighet som är skön och bra.
Men den där naivt barnsliga tron på att alla måste vara ens vänner och att allt kan vara kärlek, hur mycket förstörelse som än finns där emellan hoppas jag snart växa ifrån. Det fungerar inte så, Elin, inte i verkligheten. Den tron vill jag växa ifrån i likhet med min kärlek för fylledramatik och min inbillning om att mitt självförtroende är dåligt och jag hatar min kropp och mitt utseende. Det är det inte, det gör jag inte, det handlar bara om vilken kontext och vilka människor jag utsätter det för. Tills jag fyller 25 hoppas jag ha vuxit lite till, det gör man väl alltid eller hur?