Vi måste våga ta debatten om kramliberalerna

I min vänsterungdom kramades vi aldrig. Vi skämtade sällan. Vi hade nästan ingen kroppskontakt. Mitt gymnasiegäng led snarare av en fobisk misstänksamhet mot att, som vänner, ha fysisk kontakt. På Ung Vänster-lokalen var det inte mycket bättre. Humorn utsträckte sig till trashtalk-skämt om ungmoderaterna som gick i skolkorridoren i kostym och portfölj, samt ett och annat häcklande skämt om nyliberaler. Någon slags kroppskontakt var utesluten. Till skillnad från syndikalisterna, där alla de snygga som spelade i band hade engagerat sig, var vi heller varken särskilt coola eller snygga. De flesta i Ung Vänster var fula commiekids som ratade stil och attraktionskraft till förmån för att hata kapitalismen iklädd Socialist-hoodtröja i för stor storlek och glömma bort att tvätta håret. Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.

Min bekantskapskrets i Göteborg består i stort sett uteslutande av människor med någon slags vänsterorientering. Från ekovänster och syndikalister till vänsterpartister och en och annan ljum vänsterliberal, som jag. Jag har förvisso rätt mycket kroppskontakt med somliga av dem och det finns inga människor jag har så roligt med och skrattar så mycket med, men det är alltid en konsekvens av en lång lära- känna-varandra-period, där det tar tid innan vi självklart börjar hejkramas, säga att vi älskar varandra och drar internskämt.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag för första gången mötte liberaler. Då menar jag inte mötte som i ledarartiklar och böcker, utan livs levande liberaler. Det var något av en chock. I den värld av de liberaler som jag har lärt känna finns inget utrymme för lära-känna-varandra. Inte heller att vänta in och se vilken nivå andra människor ligger på gällande kroppskontakt, humor eller närhet. Kramliberalerna anfaller utan att fråga och där står du försvarslös inför kindpussar, shots, kränkt-skämt och personhype.
De älskar att ta plats och bryr sig inte om sociala koder, möjligen för att de gärna umgås i grupp där alla är lika obrydda och skrikiga som dem själva. Eller för att alla former av nedtoning och känna in läget skulle kunna vara ett uttryck för den svenska lagomheten och jante-lagen och är det något som kramliberaler hatar så är det lagomhet och jante. Det är bara att gilla läget och låta sig överösas av kindpussar, bjudsprit, offerkofte-skämt och stories om gruppsex på någon inofficiell liberalträff med karaoke och shots och låtsas som att man inte chockeras av dem.

Men för att förbereda den läsare som ännu inte stiftat närmare bekantskap med en kramliberal har jag utkristalliserat några fundamentala drag i deras persona, som en hjälp på traven:
1. Kramliberalen älskar kroppskontakt.
Det säger ju sig självt och hörs på namnet. Kramliberalen skakar sällan hand. Istället kastar de sig över dig, likt en uppspelt Golden Retriver, och kramar om dig. Finns du på Twitter, och har skrivit någon text som kan närma sig liberal, är risken stor att kramen blir lång och ackompanjeras av en och annan kindpuss. Det här är alltså bara hälsningsriten. Finns det alkohol med i bilden är risken stor att du, innan kvällen är slut, kommer att ha blivit smekt på låret, pillad i håret, upphånglad och erbjuden gruppsex. Kramliberaler älskar människor, särskilt om de är snygga och har ett medianamn, och eftersom merparten av dem är mer eller mindre polygama älskar de även att försöka ligga med dig. Möjligen kan de numera ha en monogam relation alternativt ha en läggning som gör er inkompatibla. Då nöjer de sig med lite smek och teaserflirtande.
2. Kramliberalen är “frispråkig”.
Som tidigare angett bryr sig kramliberalen inte särskilt mycket om sociala koder och uppförandenormer. Kramliberalen ska synas och höras, ner med jante för nu tar jag en GT till och pratar om statens förtryckande makt! Efter lite mer alkohol är kramliberalen mindre intresserad av samhället och mer intresserad av att sjunga 90-talshits och prata om sitt sexliv, men huvudsaken är att det inte är anpassat till någon uppförandenorm överhuvudtaget. Eftersom kramliberalen gärna färdas i flock är detta sällan något problem, då alla beter sig likadant.
3. Kramliberalen älskar att hypa andra kramliberaler.
Minns ni högstadiet när tjejgänget ständigt skulle gruppkramas och kalla varandra bästis? Ungefär så fungerar även kramliberalerna. Ord som “bästa” och “finaste” flyger omkring i luften och i Twitterfeeden, man “älskar varandra” för minsta välriktade skämt mot Beatrice Ask och man har “underbara dejter” med varandra i tid och otid. När du första gången blir kallad “finaste” av en kramliberal kan det kännas både chockerande och obekvämt, men med tiden vänjer du dig vid att det är ett adjektiv som omfattar de flesta som någon gång sjungit karaoke i Almedalen eller skämtat om översittarpolitik.
4. Kramliberalen är “rå men hjärtligt”.
Detta riktar sig mot alla, inklusive kramliberalen själv. Självdistans och distans till det mesta utgör en viktig del av kramliberalens persona. Allt som skulle kunna tas på allvar skämtar kramliberalen effektivt bort. Försöker man ta in en gnutta allvar, såsom strukturella hinder, i diskussionen finns det en överhängande risk att kramliberalen skämtsamt distanserar sig med begrepp som “offerkofta” och “vadå, är du kränkt eller?”.
5. Kramliberalen är härlig.
Det här är det viktigaste i kramliberalens karaktär. Kramliberalen uppfattar både sig själv och andra gelikar som “härliga”. De uppfattas också av andra på det sättet. Deras översociala, flirtiga sätt att bemöta människor, ständiga skämt och konsten att frispråkigt bjuda på sig själv utgör vad som kan sammanfattas i begreppet “härlig”. Ständigt glada och tjoande driver de runt från krog till krog med ett champagneglas i handen och det enda mörka molnet på deras himmel utgörs av för tidiga stängningar, på grund av förtryckarstaten i Sverige. Livet är en fest, säger den härliga kramliberalen. Det är väl själva fan att gråsossar och vänstertjurare inte kan se det, utan fortsätta tjata om kollektivt ansvar och strukturella hinder.

Sådana är de, kramliberalerna. En betydande del av den svenska mediasfären och numera min bekantskapskrets. Precis som den glada Golden Retrivern som aldrig slutar hoppa och skälla är de stundtals tröttsamma, men sedan lägger de huvudet på sned och gläfser om gratissprit och kallar dig “finaste” och då smälter du likt förbannat. Man älskar ju dem ändå, de små liven.

Scheike-gate

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. “Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för “hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet “feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas “locka” eller “skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

En inkluderande vänsterrörelse för samtid och framtid

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

– Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

– Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Gästbloggare i maj 09: Första maj

Dagens gästbloggare heter Joel Karlsson, bor i Piteå och är förtroendevald i IF Metall.

Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Inte bara i Sverige utan i hela världen. När jag och tusentals andra demonstrerar, talar och festar natten lång här i Sverige, gör vi det tillsammans med miljontals andra världen över.

Vi delar den kollektiva insikten om att gemensam kamp är vårt sätt att överleva, att när vi sluter oss samman och håller ihop för de intressen vi har gemensamt så är vi starka. Insikten om att organiserad kamp kan förändra världen, att en annan värld faktiskt är möjlig. Ja, till och med nödvändig.

För mig har första maj alltid varit ett av vårens tecken. Den sista snön smälter bort under den strålande solen, en ny årstid och en ny politik nalkas. Hand i hand med trädknoppar och blomskott andas arbetarrörelsen framtidstro och optimism. Och det behövs verkligen idag. När världen är galen behövs första maj.

När den regering som styr vårt land, möter den djupaste ekonomiska krisen i modern tid med en axelryckning och lite sifferdribblingar samtidigt som tusentals människor ställs utan en ärlig chans att klara sig för dagen, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När undersköterskor och svetsare får betala miljonbonusar och optionsprogram med utslitna kroppar och arbetslöshet, behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När vi förväntas stå med mössan i hand, utföra pig- och drängtjänster för överklassen på skatterabatter som vi själva ska stå för, när vi förväntas sänka lönerna för att rädda aktiernas kurser och aktieägarnas vinster utan att de kan förväntas någon motprestation för att rädda jobben, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

En sådan till synes anspråkslös sak, som att påminna sig om att vanligt folk förtjänar bättre. Att vi inte är skit, blir idag ett nästintill samhällsomstörtande, snudd på revolutionärt, ställningstagande. Det säger mer om hur samhället ser ut än om något annat. Att samhället som det ser ut idag, inte är till för arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar.

I år firar jag första maj i Boden. Med LO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. För första gången på länge demonstrerar hela arbetarrörelsen tillsammans. Det är bra och viktigt.
Det är inte ett tecken på en vandring högerut för vänstern, som många verkar oroa sig för. Tvärtom är det ett tydligt tecken på att fackföreningsrörelsen insett vikten av politisk enighet inom arbetarrörelsen. Det är bra och viktigt.
Jag ska tala om hur vi ungdomar tvingas betala den pågående finanskrisen. Hur regeringen aktivt slår dövörat till när resten av samhället skriker “Hallå! – Det pågår en kris härute!” och hur trötta vi är på att bli klappade på huvudet av låtsasprofessorn Littorin, när han ska förklara att arbetslös är bara den som inte söker jobb tillräckligt hårt. Jag ska tala om att en kris aldrig kan mötas genom att privatisera de vinster som skapas i samhället samtidigt som man förstatligar förlusterna. Att en sådan politik idag enbart kan leda till ännu sämre möjligheter att föra en offensiv välfärdspolitik, för en arbetarregering efter valet 2010.

Idag demonstrerar tiotusentals personer i hela Sverige, med den djupa insikten om att en annan värld är möjlig. Tusentals människor landet runt, som man – fastän man aldrig träffat en endaste en av dem – är Du och Kamrat med varenda en. Människor av kött och blod, som du och jag. Som insett att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit. Och att om samhället ska förändras, så krävs det att vi kämpar. Tillsammans. För vi kräver bara rättvisa. Inget mer. Inget mindre. Bara rättvisa. För vi förtjänar något bättre än det här. Vi är inte skit.