Hellre socialförsäkringar än entrepenörscoachning

På en gammal Fria Tidningar-krönika från februari, som handlade om att vänstern måste bli bättre på feministiska frågor, fick jag häromdagen en kommentar om att det därmed innebar att jag struntade i klass. ”Ännu en idiotisk artikel från dumma och medelklasspriviligerade Elin Grelsson. Symtomatiskt och elakt, när det kommer från någon med en priviligerad position och fet lön. Jag hoppas du blir arbetslös eller utförsäkrad så du fattar någonting.”

Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 10/11

När vän blir fiende

I åttan blev jag och Sara bästa vänner. I de flestas ögon var vi en underlig kombination. Jag kom från landet, var fattig och läste konstiga böcker. Hon var populär, vacker och bodde i innerstan. Men det spelade ingen roll. Vi hade massor gemensamt och inte minst en delad humor som gjorde att vi fnissade sönder även den tråkigaste fysiklektion ihop. Sara fick mig att tycka om livet och gjorde att jag såg fram emot skolan.

Det var egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Hennes pappa var en av de rikaste i stan. Han bodde i en stor villa, med storbilds-TV, jacuzzi och biljardbord. Han gav Sara allt som hon pekade på. Det var hemskt att gå in i klädbutiker med henne, se henne plocka på sig dyra kläder för tiotusen kronor och be dem sätta upp det på hennes pappas konto.

Det var när jag och Sara började på gymnasiet som jag blev politiskt aktiv och hittade mina kretsar. Djurrättsaktivister, vänstermänniskor, feminister. Vi bar pins med röda stjärnor och gick på punkkonserter. Vi demonstrerade utanför McDonalds och läste Marx i skolcafeterian. Äntligen var jag hemma. Men det var fortfarande något som skavde. För Sara var med, följde med mig överallt, men hon passade inte in.

Alltmer tog min politiska agenda över och den gjorde det uppenbart att Sara och hennes bakgrund var allt som var fel med samhället. Hon var blond och sminkade sig normativt. Hennes sätt att fnittra och göra sig dum inför killar, tillsammans med hennes stereotypa utseende, var allt som jag som feminist kämpade mot. Hennes pappas stadsjeep och avog mot ekologisk mat förstörde miljön. Dessutom var de rikingar och visste inget om förtryck.

Jag började håna henne. Fråga varför hon gick på punkkonserter istället för svennediscon och sa att det var övre medelklassmänniskor som hon som gjorde att samhället såg ut som det gjorde. Jag snackade skit bakom hennes rygg och undvek att ta med henne på fester. Folk spred ut rykten om att hon var en hora, jag stod aldrig upp för henne. Hon mådde dåligt, jag fnös att snygga rikingar som hon inte visste vad riktig ångest innebar. I slutet av ettan på gymnasiet hade hon tröttnat på mina trakasserier och bröt med mig. Sedan sågs vi bara sporadiskt på stan och hejade på varandra.

När jag skriver den här texten är det hemskt att se mitt eget beteende i klarspråk. Kanske skulle jag hålla tyst om det om jag inte märker att samma tendenser, om än inte lika extrema, fortfarande finns i vänsterrörelsen. Jag har vänner som blivit hånade för sin medelklassbakgrund eller yrkesval. Jag har gått i demonstrationståg där våldsromantiken flödat och borgare ska skjutas, killar med backslick blivit attackerade med äggkastning och var och varannan vänstertidning listar de rikaste i Sverige som fienden, med namn och bild.

Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.

Sara, jag är fruktansvärt ledsen för allt jag gjorde mot dig. Mitt enda sätt att be om förlåt är att vidga mina ideologiska skygglappar och umgås med människor ur alla klasser och med så många politiska synsätt som möjligt. Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 28/5

Vi måste våga ta debatten om kramliberalerna

I min vänsterungdom kramades vi aldrig. Vi skämtade sällan. Vi hade nästan ingen kroppskontakt. Mitt gymnasiegäng led snarare av en fobisk misstänksamhet mot att, som vänner, ha fysisk kontakt. På Ung Vänster-lokalen var det inte mycket bättre. Humorn utsträckte sig till trashtalk-skämt om ungmoderaterna som gick i skolkorridoren i kostym och portfölj, samt ett och annat häcklande skämt om nyliberaler. Någon slags kroppskontakt var utesluten. Till skillnad från syndikalisterna, där alla de snygga som spelade i band hade engagerat sig, var vi heller varken särskilt coola eller snygga. De flesta i Ung Vänster var fula commiekids som ratade stil och attraktionskraft till förmån för att hata kapitalismen iklädd Socialist-hoodtröja i för stor storlek och glömma bort att tvätta håret. Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.

Min bekantskapskrets i Göteborg består i stort sett uteslutande av människor med någon slags vänsterorientering. Från ekovänster och syndikalister till vänsterpartister och en och annan ljum vänsterliberal, som jag. Jag har förvisso rätt mycket kroppskontakt med somliga av dem och det finns inga människor jag har så roligt med och skrattar så mycket med, men det är alltid en konsekvens av en lång lära- känna-varandra-period, där det tar tid innan vi självklart börjar hejkramas, säga att vi älskar varandra och drar internskämt.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag för första gången mötte liberaler. Då menar jag inte mötte som i ledarartiklar och böcker, utan livs levande liberaler. Det var något av en chock. I den värld av de liberaler som jag har lärt känna finns inget utrymme för lära-känna-varandra. Inte heller att vänta in och se vilken nivå andra människor ligger på gällande kroppskontakt, humor eller närhet. Kramliberalerna anfaller utan att fråga och där står du försvarslös inför kindpussar, shots, kränkt-skämt och personhype.
De älskar att ta plats och bryr sig inte om sociala koder, möjligen för att de gärna umgås i grupp där alla är lika obrydda och skrikiga som dem själva. Eller för att alla former av nedtoning och känna in läget skulle kunna vara ett uttryck för den svenska lagomheten och jante-lagen och är det något som kramliberaler hatar så är det lagomhet och jante. Det är bara att gilla läget och låta sig överösas av kindpussar, bjudsprit, offerkofte-skämt och stories om gruppsex på någon inofficiell liberalträff med karaoke och shots och låtsas som att man inte chockeras av dem.

Men för att förbereda den läsare som ännu inte stiftat närmare bekantskap med en kramliberal har jag utkristalliserat några fundamentala drag i deras persona, som en hjälp på traven:
1. Kramliberalen älskar kroppskontakt.
Det säger ju sig självt och hörs på namnet. Kramliberalen skakar sällan hand. Istället kastar de sig över dig, likt en uppspelt Golden Retriver, och kramar om dig. Finns du på Twitter, och har skrivit någon text som kan närma sig liberal, är risken stor att kramen blir lång och ackompanjeras av en och annan kindpuss. Det här är alltså bara hälsningsriten. Finns det alkohol med i bilden är risken stor att du, innan kvällen är slut, kommer att ha blivit smekt på låret, pillad i håret, upphånglad och erbjuden gruppsex. Kramliberaler älskar människor, särskilt om de är snygga och har ett medianamn, och eftersom merparten av dem är mer eller mindre polygama älskar de även att försöka ligga med dig. Möjligen kan de numera ha en monogam relation alternativt ha en läggning som gör er inkompatibla. Då nöjer de sig med lite smek och teaserflirtande.
2. Kramliberalen är “frispråkig”.
Som tidigare angett bryr sig kramliberalen inte särskilt mycket om sociala koder och uppförandenormer. Kramliberalen ska synas och höras, ner med jante för nu tar jag en GT till och pratar om statens förtryckande makt! Efter lite mer alkohol är kramliberalen mindre intresserad av samhället och mer intresserad av att sjunga 90-talshits och prata om sitt sexliv, men huvudsaken är att det inte är anpassat till någon uppförandenorm överhuvudtaget. Eftersom kramliberalen gärna färdas i flock är detta sällan något problem, då alla beter sig likadant.
3. Kramliberalen älskar att hypa andra kramliberaler.
Minns ni högstadiet när tjejgänget ständigt skulle gruppkramas och kalla varandra bästis? Ungefär så fungerar även kramliberalerna. Ord som “bästa” och “finaste” flyger omkring i luften och i Twitterfeeden, man “älskar varandra” för minsta välriktade skämt mot Beatrice Ask och man har “underbara dejter” med varandra i tid och otid. När du första gången blir kallad “finaste” av en kramliberal kan det kännas både chockerande och obekvämt, men med tiden vänjer du dig vid att det är ett adjektiv som omfattar de flesta som någon gång sjungit karaoke i Almedalen eller skämtat om översittarpolitik.
4. Kramliberalen är “rå men hjärtligt”.
Detta riktar sig mot alla, inklusive kramliberalen själv. Självdistans och distans till det mesta utgör en viktig del av kramliberalens persona. Allt som skulle kunna tas på allvar skämtar kramliberalen effektivt bort. Försöker man ta in en gnutta allvar, såsom strukturella hinder, i diskussionen finns det en överhängande risk att kramliberalen skämtsamt distanserar sig med begrepp som “offerkofta” och “vadå, är du kränkt eller?”.
5. Kramliberalen är härlig.
Det här är det viktigaste i kramliberalens karaktär. Kramliberalen uppfattar både sig själv och andra gelikar som “härliga”. De uppfattas också av andra på det sättet. Deras översociala, flirtiga sätt att bemöta människor, ständiga skämt och konsten att frispråkigt bjuda på sig själv utgör vad som kan sammanfattas i begreppet “härlig”. Ständigt glada och tjoande driver de runt från krog till krog med ett champagneglas i handen och det enda mörka molnet på deras himmel utgörs av för tidiga stängningar, på grund av förtryckarstaten i Sverige. Livet är en fest, säger den härliga kramliberalen. Det är väl själva fan att gråsossar och vänstertjurare inte kan se det, utan fortsätta tjata om kollektivt ansvar och strukturella hinder.

Sådana är de, kramliberalerna. En betydande del av den svenska mediasfären och numera min bekantskapskrets. Precis som den glada Golden Retrivern som aldrig slutar hoppa och skälla är de stundtals tröttsamma, men sedan lägger de huvudet på sned och gläfser om gratissprit och kallar dig “finaste” och då smälter du likt förbannat. Man älskar ju dem ändå, de små liven.

En inkluderande vänsterrörelse för samtid och framtid

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

– Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

– Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Sluta bråka om småsaker

Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? undrar Isobel angående Lars Linders kommentar kring den ständiga problematiken kring natur/kultur-dikotomin.

Jag svarar ja, men det är inte som om man inte har sett tecken på det ett tag.
Sedan orkar jag inte skriva någonting mer om det. Jag har en uppsatssynopsis att skriva, en uppsats som ska handla om skönlitterär kritik av kärnfamiljen och biologism i tre litterära generationer, från mitten av 1800-talet fram till idag. Typisk överbyggnadsproblematik ni vet, småsaker.