Och mina röster gick till…

Jag uttalade mig i senaste numret av Neo om vilket parti min röst skulle gå till. Då svarade jag Feministiskt Initiativ. Det var i augusti som jag svarade och jag var då mest inriktad på en proteströst mot de etablerade partierna. Alliansen har ju alltid gått fetbort för mig: Liberala partier som samtidigt inför FRA och framförallt misstror varenda medborgare som presumtiv lat arbetsvägrare är inga frihetspartier för mig. Även om de hade varit det hade jag förmodligen inte röstat på dem, men faktumet att Alliansen saknar såväl ideologisk grund, som visioner bortom “öh alla ska jobba, dä tycker vi ä bra” har gjort dem extra plågsamma.

Jag vill se en sjukförsäkring som omfattar alla, där människor får vara sjuka och inte jagas av stat och byråkratiskt krångel (ännu en sak som knappast känns liberalt). Jag säger inte att Socialdemokraternas mass-sjukpensionerande var optimalt på något sätt, men jag vill inte ställa de två alternativen som enda möjliga dikotomi. Jag tror fortfarande på en sjukförsäkring som både puffar folk i rätt riktning mot ett fungerande arbetsliv igen, men som tillåter dem att vara sjuka så länge som de är sjuka. Jag tror dock inte att det är Alliansen som ens har en chans att genomföra något sådant. Jag vill ha fler billiga hyresrätter, för alla oss som varken kan eller vill köpa en lägenhet.  Jag vill ha en skola med starka resurser som stödjer alla, men som också ger alternativ för individer att utvecklas åt det håll de vill och välja vilken skola de vill. Jag vill ha en fungerande omsorg för alla, en mer feministisk politik än den nuvarande, stärkt djurrättsskydd, förbättrad missbruksvård och kriminalvård, bättre asylpolitik med mer öppna gränser, bättre kulturpolitik med exempelvis bredd i kulturtidskrift och mest av allt en stark miljöpolitik. Till exempel.

I augusti såg jag en rödgrön allians som hade möjlighet att leva upp till en större del av detta, men som inte alls tog de möjligheterna. Det var en rödgrön allians med tunn retorik, visionslöshet och en socialdemokrati som gått på tomgång länge och som totalt krackelerat den senaste mandatperioden. En rödgrön allians som förhöll sig mer till regeringens villkor, än var en tvärsäker och stark opposition, trots att både opinionssiffror och alla vidriga historier om utförsäkrade och arbetslösa talade för att allt låg i deras händer.

Jag ville alltså proteströsta på Feministiskt Initiativ. För att det hos dem i alla fall fanns en politisk glöd, visioner om ett annat och bättre samhälle, eldsjälar som gratis och outröttligt stred för det som de trodde på. Allt det som jag betecknade som politik en gång i tiden, men som alla etablerade partier numera misslyckas med att leva upp till.

Jag tycker fortfarande att F! är oerhört viktiga. Jag vill se dem i riksdagen och jag tycker att deras engagemang är inspirerande och helt fantastiskt. Men det var slutligen inte dem som jag la min röst på. Det var dock heller ingen taktikröst. Snarare var det det miljöfrågor, kriminal- och missbrukspolitik samt djurrättsfrågor som fick väga in. För i miljöfrågor är F! idag föga imponerande, i djurrättsfrågor har de ingen politik alls. I missbrukspolitik är de också oerhört dåliga och i alla deras svar lyser det igenom att de är ett enfrågeparti som inte hunnit utvecklas ännu. Jag kan inte lägga min röst på ett parti som negligerar en rad av mina hjärtefrågor, inte just nu. Oavsett hur viktig jämställdhet är för mig är det inte en så överordnad fråga att jag kan ignorera flera andra.

Så det blev tillslut en kompromiss mellan de tre val som jag hade:

Till regeringen röstade jag på Miljöpartiet. De har varit mitt tvärsäkra val i många år och är det parti som jag röstat på i de senaste valen. Miljöfrågan är en av mina allra viktigaste och dessutom är Miljöpartiet ett parti som åtminstone snuddar vid någon form av socialliberalism. Det finns få frågor som Miljöpartiet driver som jag inte sympatiserar med, helt eller delvis och, även om jag själv hatar denna motivering, känns de som ett modernt parti.

Jag sympatiserar fortfarande med det parti som jag en gång var aktiv i, det vill säga Vänsterpartiet, jag håller med dem i många frågor. Men deras retorik och deras visioner är kvar i ett 1970-tal då samhället såg annorlunda ut, de negligerar många av de svårigheter som jag som egenföretagare ställs inför och är alltför förtjusta i ett svartvitt tänkande, som inte avspeglar samhällets komplexitet. Dock har Lars Ohly vuxit oerhört för mig under valrörelsen. Från klavertrampet med skattefrihet för fotbollsspelare var han i exempelvis slutdebatten igår en fantastisk retoriker, stark och engagerad. När han pratade om elever som mer än några som ska kunskapsmatas, utan faktiskt växa upp till politiska subjekt i en demokrati, jublade jag. Jag har länge efterfrågat ett partiledarbyte i Vänsterpartiet, Josefin Brink är högt upp på min önskelista. Men kanske håller Ohly en mandatperiod till, trots allt.

Med detta sagt finns det  fortfarande ingen politiker i den här valrörelsen som slår Maria Wetterstrand. Hur mycket jag än hatar den ökade personfixeringen i politiken är det svårt att undkomma faktumet att min röst på mp till viss del består av förhoppningen om att få se Wetterstrand i en ministerställning. Hennes styrka, pragmatiska inställning och kunskap är för bra för att slösas bort.

Till landstingsvalet röstade jag på Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ fick min röst i kommunalvalet. Så blev min kompromiss till slut.

Slutligen har jag sällan varit så engagerad som i denna valrörelse. Jag vet inte om jag drogs med i hetsen, men plötsligt fann jag en politisk glöd i mig själv som jag inte sett till sedan artonårsåldern. En politisk glöd som gick bortom enstaka frågor, inte var särskilt pragmatisk alla gånger och som kämpade förtvivlat för de rödgröna. Det har skett på gott och ont. Jag längtar efter en tid bortom valrörelsen då jag återigen kan ha långa, ideologiska och filosofiskt grundade diskussioner med meningsmotståndare som jag ändå kan mötas med i många frågor. Politiska diskussioner som sträcker sig bortom ett ibland gigantiskt ursinne mot dem som väljer att rösta på Alliansen. Jag saknar min egen pragmatism. Samtidigt har det varit skönt att gå tillbaka till mina politiska rötter och ännu skönare att känna en glöd och en kampvilja igen. Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna kombinera dem efter valet.

För fyra år sedan var jag nybliven singel, hade ont i hjärtat, jobbade på ett låglönejobb där vi skämtade med varandra genom att sätta upp idolbilder på Maud Olofsson vid varandras skrivbord och jag minns den valvakan så väl. Den enda valvaka jag var inbjuden till var den hos mitt ex och jag orkade inte gå dit, orkade inte träffa honom och hans vänner, så jag låg hemma framför teven och jag grät. Som jag grät. Jag smsade med mamma om undrade hur länge hon nu skulle få behålla sin deltidssjukpension och vi var uppgivna och ledsna. Som vanligt sov jag inte den natten och när klockan ringde kvart över sex gick jag upp till ett land med en borgerlig regering. “Fyra år”, tänkte jag, “fyra år får jag bita ihop och stå ut”. Det har gått fyra år. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Jag har stått ut i fyra år. Vad jag inte står ut med nu är tanken på att vakna upp på måndag och inse att de där fyra åren inte räckte, att jag måste bita ihop i minst fyra år till.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

bara vanliga måndagstankar

nämen hörni, nu får det väl ändå vara slut på emobloggandet för ett tag va? jag framstår ju som helt labil, hjärtesargad och galen snart. and maybe I am, men det är ju inte hela sanningen.
lika ofta mår jag ganska okej, kanske riktigt bra. lika ofta är jag varken sådär nattsvartaste fyllelipsledsen eller dundrande, romantiserande lycklig. oftast är jag ju bara vardagsjag, lite småseg men vid gott mod sådär. som nu när jag dricker förmiddagskaffe framför datorn, medan jag kopierar in lite skivor i datorn som jag tänkt sälja. lyssnar på smashing pumpkins som om det vore 98 igen, skickar lite mail och ordnar med logistiska flyttbestyr eftersom planning ahead-kontrollfreaks-elin går helt bonanza när det vankas flytt.

peppar lite för skrivande i eftermiddag och funderar på hur jag ska lyckas vända tillbaka sömnen, dygnet, återta det till mer normala förhållanden. lägger mina upprörda känslor på sådant som man kan och borde uppröras över. telias kassa kundservice t.ex. och faktumet att jag inte kan säga upp vare sig den fasta telefonin eller adsl-bredbandet jag snart inte kommer behöva längre förrän i mitten av september. det är avtalstider och allt det andra och tilläggskostnader och en massa summor som bara rabblas upp, jag fattar ingenting utan bara biter i det sura äpplet i all min irritation över byråkrati och avtal som alltid infinner sig vid flyttar.

sen tänker jag på hela den här sisela lindbloms-debatten, hur konstigt och sorgligt det är att så många upprörs, ja blir provocerade av faktumet att någon kritiserar eller ens vågar ifrågasätta vår shoppinghysteri. hela debatten säger mer om vår samtid än vad troligen lindblom herself menade när hon i den där DN-intervjun råkade yppa någonting om medelklassens shoppingvanor och hur de smittat av sig. klimathotet, missade någon den informationen? om hur konsumtionen är en av våra största miljöbovar. vad hände med inre värden, bortom märkesväskor och homestyling? vad hände med insikten om alla dem som lever i en verklighet där märkesväskor och homestyling är ljusår ifrån ens ekonomi? och allt detta om att man moraliserar, tror man är något förmer, så fort man ifrågasätter konsumtionen. my god!
vi är bara bräckliga i-landsmänniskor uppfostrade i en i-landskontext, alla konsumerar och alla får mer eller mindre kåtslag över vackra klänningar och snyggt inredda lägenheter, men det innebär väl inte att man inte kan ifrågasätta det tänket. tänker på intervjun jag såg med lupe fiasco på tv igår, om hans kombination av att vara rappare och samtidigt muslim, renlevnadsmänniska och samhällsmedveten. hur han gång på gång framställs som nörd och hur han i detta lägger en positiv betydelse i den meningen att det enda sättet att förändra samhället är att göra det ocoola coolt. i hiphopkontexten är det ocoolt att ifrågasätta lyx, keff kvinnosyn och våldsglorifiering. att predika om kärlek och samhällsförändring eller skriva smånördiga texter om hur gött det är att skejta istället. hur många av de sakerna som betraktas som coolt är det som är destruktivt för oss och samhället. det ligger något viktigt i det. det är extremt ocoolt att ifrågasätta konsumtionshets, stylinghysteri, ytlighetsvurm. extremt ocoolt att ta avstånd från allt det där. samtidigt är det enormt viktigt att vi gör just det. det vet vi ju alla. egentligen.

också upprörs jag en del över hur lars ohly, mannen jag en gång förstamajtalade med, och hela mitt gamla moderparti vänsterpartiet tar avstånd ifrån mona sahlins sd-debatterande. och jag minns en av de starkaste anledningarna till att jag gick ur, tog avstånd; detta eviga stoppa-huvudet-i-sanden-tänk. om vi bara blundar för att vi lever i en total marknadsekonomisk värld av globalisering och fortsätter skrika våra slagord om att krossa kapitalismen och fortsätter tjata om offentliga sektorn så blir det nog bra. om vi bara blundar för att sd bara växer sig starkare och potentialen att de kommer in i riksdagen vid nästa val är reell, om vi bara låtsas som att de inte finns och tar väljare med oemotsagd, felaktig statistik och argument blir det nog bra.
man kan inte blunda bort verkligheten och all min credd till mona för att hon tog debatten, för att hon samtidigt som hon har insikten att sd snott väljare från hennes parti och hon måste ta debatten inser vilken svår balansgång hon utför när hon väljer att göra det. någonstans måste man ändå ta debatten och det måste vara bättre att låta jimmie åkesson stå och rabbla statistik som dagen därpå starkt dementeras av forskare och statistikutförare som helt uppåt väggarna fel i dagstidningarna än att låta sd bara trycka denna statistik oemotsagd i handen på missnöjda väljare som bara letar efter något att skylla all osäkerhet, kaos och politikförakt på.

det är sådant jag upprörs över idag och det är skönt och snart ska jag skriva lite och sen ska jag ner till passmyndigheten inför parisresan och sen är det måndagsfika med linnea och maja och jag är bara lite måndagsseg, men vid gott mod sådär som jag oftast är.