Scheike-gate

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. “Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för “hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet “feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas “locka” eller “skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

En inkluderande vänsterrörelse för samtid och framtid

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

– Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

– Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Hej Timbuktu!

Ja det är jag igen. Du och jag har ju haft våra duster.
Men du vet, jag gillade ju dig skitmycket i början alltså. Shit, vad jag älskade din första skiva och oj vad jag dansade till Jag drar, Strö lite socker på mig och de andra grymma låtarna. För att inte tala om hur skönt det var med en politisk artist som sa en massa smarta vänstergrejer och vågade skriva ett brev till Göran Persson i en hel text.
Men sen kom vi som bekant lite på kant med varandra. Det var ju då där när du skrev Det ordnar sig, abortlåten you know. Har man som tjej varit ofrivilligt gravid blir man lätt förbannad och äcklad när en snubbe berättar att det ordnar sig och vi har ungt blod och måste dra vidare så det här ordnar sig för nu har du fan skrämt skiten ur mig här. Timbuktu, mig veterligen har du aldrig och kommer aldrig att tvingas ta det beslutet att du blöder ut ett begynnande människoliv ur ditt könsorgan. Så bara håll käften med ditt det ordnar sig.
Sen hörde jag det där om att du ritat obscena, sexistiska teckningar i loger bakom scener. Det kändes också jävligt unket hörrödu.

Men okej. Sen har jag släppt dig. Du har liksom bara fått finnas där och rappa på liksom. Fram tills nu. Nu är vi osams igen. Nu har du släppt Lika barn avvika bäst som singel och jag erkänner frivilligt att jag småvickat på höfterna mer än en gång till den, det är ju en svängig låt, ingen tvekan om det. Vad du däremot också lyckats med är konststycket att i en enda text klämma in två av de manstyper som ger mig mest feministiska allergiutslag. Vi talar alltså om:
1. Den pseudofeministiska vänstermannen
Och att du var en sådan har du ju liksom redan bevisat. En som gärna uppträder som PK och heja tjejer liksom och klasskamp och kvinnokamp men klasskampen är ju alltid viktigare, eller hur? Och klart det låter fint att alla ska vara jämlika, men vad är det med er brudar egentligen? Sluta gnäll över oviktiga grejer och lämna plats åt de riktigt viktiga politiska frågorna. Typ legalisera marijuana. Men det där visste jag redan och jag är inte förvånad. Däremot lyckas du i denna låt även med att vara
2. Konstnäääären
Du vet sådär som Lundell och Bergman och alla de andra grabbarna. De som Skapar. De som alltid har en kvinna som står bakom dem och pushar dem och nannar dem och gör allt skitjobb åt dem och ger dem massor med kärlek utan att ens få hälften tillbaka för liksom baby, jag är ju konstnäääär. De vars kvinnor mest finns till som hushållshjälp och bekräftelse av det egna, redan totalt uppblåsta egot, för liksom tack sötaste för att du tvättade mina smutsiga kalsonger men nu måste du gå för jag håller faktiskt på att skapa skitnödig litteratur här och får inte bli störd.

Timbuktu, i Lika barn avvika bäst gestaltar du båda männen så träffande. Jag tror att du ville säga något bra och viktigt med texten. Något om relationer i 2000-talets Sverige kanske. Men vännen, det enda jag hör är unket jävla gubbgnäll.
För först ringer hon alltså fast du är i studion och skaaapar och tjatig är hon och du försöker förklarar att faun baby, jag sitter ju i studiååån och jag sa ju att jag ringer när jag har tid och kommer hem typ på lördag. Timbuktu, det har inte slagit dig att det kanske är shitty jobbigt att ha en pojkvän som man aldrig vet när han ringer eller kommer hem eftersom studiååån alltid ska gå först? Att om man lever i en parrelation kanske känner någon form av rätt att få veta var ens sambo håller hus och när han kan tänkas komma hem?
Sen gnäller hon ännu värre. Jaja, du erkänner att du brukar smita ifrån disken, skiter i att tvätta och inte gör så mycket hemma och sådär men det är ju för att ni – som du så vackert kallar det – lider av prioriteringsdissonans. Åh lilla gubben, du tycker allt att du satt hammaren på spiken i den formuleringen va? Riktigt klurigt av dig. Men jag är hemskt ledsen, det där med att man prioriterar ju olika och hon har högre krav än vad jag har det är liksom världens mest repeterade ursäkter från män som helt enkelt inte vill se vad det handlar om och som tycker det är gött att smita undan. Baby jag är ledsen men prioriteringsdissonans översätts till ojämställt förhållande, inget annat.
Och du suckar och har dig över hennes krav och du påpekar att det som en gång har varit kärlek nu mest blivit en maktkamp. Jag undrar Timbuktu, kan det möjligen vara så att det som en gång var kärlek handlade om hennes kärlek och beundran inför dig. Att hon kanske inte längre är så impad över att ha en pojkvän som sitter instängd i en studio eller är ute på turné. Att den där maktkampen i själva verket handlar om att hon börjar ställa lite krav i förhållandet och du förlorar makten över henne.

En av oss måste gå, sammanfattar du läget med. Ja, så är det nog. Och i min feministiska utopi där är det så tydligt vem som går. Där är det hon som tar sina väskor och skriker;
- Jag drar, kan inte stanna kvar, på klingande skånska och skrattar hela vägen ner på gatan över faktumet att hon dumpade dig genom att citera en av dina största hits.
Sedan träffar hon en underbar, ödmjuk man eller kvinna som ger henne all den uppmärksamhet hon förtjänar och delar disken och smutsiga sockorna lika med henne.
Men det är ju i min utopi det och i verkligheten blir du förmodligen för less på hennes käringgnäll och dumpar henne. Knullar lite groupies innan du återigen blir kär i en av alla de där ögonfransviftande brudarna som liksom tycker du är så himla bra och så himla smart.
- Ingen fara vännen, kom hem när du är klar i studion, kommer hon kvittra när du för första gången på flera dygn ringer henne, jag tvättar dina strumpor så länge sötnos!