Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?