Elin Grelsson

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Kroppen: Ligga?
Jag: Nej, sluta nu. Jag redigerar text här. Skärp dig.
Kroppen: Ligga sa du?
Jag: Nej, jobba! Skriva!
Kroppen: Liiiiigga liiiite.
Jag: Tyst!
Kroppen: Kuk! Fitta!
Jag: Sluta.
Kroppen: Knulla knulla knulla.
Jag: Du, the silent treatment is SO on right now.
Kroppen: Du vet att jag vinner.
Jag: LALALALA jag hör ingenting!

När jag kommer ut på innergården har klockan hunnit bli tolv och någonstans fortfarande en värme i luften. En nattkyla blandad med havsfukten som lägger sig som en tunn, klibbig hinna över huden. Det friska mot det fuktiga och jag som inte fryser, trots klänning.
Mellan landshövdingehusen en vilande, varm tystnad av sömn och tillförsikt och någonstans i bakgrunden bilars sus och spårvagnars gnissel mot spåren. Gröntunga grenar över tomma trottoarer, doftar syren och liv och över de sovande hustaken en stjärnklar himmel. Vid korvkiosken vid Mariaplan en ensam kvinna som står under den upplysta skylten och bara står. Mina fötter kalla i för tunna skor mot tung asfalt och varje andetag andas lika delar fukt och kyla, varje inandning lika delar syren och natt.

Och jag tänker på det som han sa, någonstans mellan Röda Sten och Kungssten precis när solen började gå ner och himlen bli blodfläckad, någonstans mellan kulan ananassorbet och irish cream och någonstans mellan bakfyllepromenad och bakfyllefilm. Alltid någonstans emellan som det viktiga sägs. Hur han tuggade på sin platssked, ryckte på axlarna och sa;
- Vet du Elin? Jag tror egentligen inte att vi har någonting att oroa oss för alls. Jag tror att allting ordnar upp sig tillslut. På något sätt.

Det finns fredagseftermiddagar då jag lämnar jobbet, går Linnégatan ner och rakt in i famn och leende och körsbärsträd. Dricker fredagslatte på Cigarren och pratar lågt och högt och utlämnande och jag kommer på mig själv med att vara avvaktande tyst, självvalt tyst såsom jag sällan är. Jag älskar när människor får mig att tystna en smula; inte för att de själva tar all plats, tar mitt utrymme eller kräver alla orden utan för att de är så förbannat imponerande och inspirerande att jag väljer att bara lyssna och ta in.
Det finns fredagskvällar då jag ligger ihopkrupen under en filt i frugans soffa och lördagskvällar som är så varma att vi tar vinet och filten ut i parken och jag börjar röka igen bara för att våren kräver sina cigaretter och sina suckar över hur otroligt det är att det är vår igen och man kan sitta ute och dricka vin och röka.
Det finns lördagskvällar då den där lovan på Kings head man alltid tar stryker under den halvhemliga men alltmer levande flyktkänslan och hur väggar kan andas så mycket dåtid och tristess att den där lovan bara blir markören som blinkar efter ordet stick! Hej till alla man känner och känt och i tapeterna sitter minnen från den hösten då regnet alltid smattrade mot rutorna, jag aldrig sov och drack sju öl efter jobbet varje dag innan jag fylle-smsade honom och längtade efter någon annan men inte visste hur.
Det finns tidiga söndagsmornar då ljuset kommer alldeles för tidigt, innan sömnen, och är alldeles för klart sådär som min blick som stirrar vaket på armen runt min midja innan jag knuffar den åt sidan och virar in mig själv i ett eget täcke istället.
Det finns söndagskvällar då jag sitter på bryggan till Röda sten och horisontstirrar ner solen, försöker ta in. Älvsborgsbrons tornande framför Eriksbergsvarvets fula teckningar mot en skyhög, rosafärgad himmel. Stenalinefärjans inbrott i havshorisontens bilder och jag tänker på hur konstigt det är när det överdjävligt fula kombineras med det överväldigande vackra men att det väl är just så dealen är med hela konceptet kallat livet.

Jag tror att jag har insett vad mitt problem med våren handlar om. Det handlar om mjukheten.
Det mjuka väller fram, man blir lite lipigare och lite känsligare. Lite mer hormoner och konstiga infall, lite mer vårskrik och rastlös väntan på äventyr.
Det mjuka väller fram och jag reagerar på samma sätt varje år. Jag blir bitter och arg, mer defensiv och kaxig än under någon annan årstid. Suckar över solsken och raljerar över lyckliga människor. Skyddet mot det mjuka; vi tar till de knep vi har så att det inte brister.

Det gör ju ont när knopparna brister. Det levande påminner om döden och glädjen påminner om när skrattet fastnar i halsen. En längtan efter att bli mer berörd, få mer ut av livet, kom hit med lite äventyr. Det gör ont när kroppar brister, det fattade Karin Boye. Sen gick hon till skogs, svalde gift och dog. Kanske hade hon också problem med våren.

Så kom hit med lite äventyr. Jag är trött på hur vi människor fungerar; vår sorgset avslagna defensivitet. Jag är trött på alla negganden som vi tar till och på sättet vi slåss mot allt därinne. Låt det mjuka välla ut och låt såren rinna över. Vi kanske behöver det. Mitt i min fräna saltlakrits några droppar vanilj. Det måste finnas vanilj i oss alla. Låt vaniljen sippra ut, låt knopparna brista, ge oss lite äventyr. Gråt, slåss, älska, bråka, skapa äventyren och ge lite mer varje dag.
Klart det är scary shit, jag vet. Saltlakrits är en mer distinkt smak än vanilj.
Det gör ju ont när vi brister. Men vad vackert det är när vi har slagit ut.

Ur dagens punktse:
Kroppen är väldigt känslig för ljus. När ljuskurvan ställer om sig, oftast i början av mars, frigörs hormoner i kroppen vilket påverkar den biologiska klockan. Då kan många uppleva en tydlig trötthet, energilöshet, oföretagsamhet och nedstämdhet.

Ur dagens Saker under huden-inlägg:
No shit sherlock!

Ni kanske gått och väntat på att det ska ljusna lite på denna blogg av ält och gnäll och svart humor på sin höjd. Men då serni, mina kära vänner, får ni vänta ett tag till. Mina fyra sämsta veckor på hela året är slutet på oktober när den vackra, klara hösten övergår i dimma och de två första veckorna på mars då solen bländar och jag hinner inte med, orkar inte med.

Det här är två av mina sämsta veckor på året. Jag är inte ångestfylld, jag är inte deprimerad, jag har inte ont. Jag är bara sanslöst trött, bölig, grinig och orkeslös.
- Det är väl bara att embracea deppigheten, sa jag till frugan och hon kallade mig sjukt vuxen som lärt mig hantera depp genom embracing istället för att försöka fly den.
Jag känner mitt vemod tillräckligt väl för att veta att det bästa jag kan göra är att acceptera och veta att det kommer kännas bättre igen. Tillåta, men inte hänge. Låta persiennerna vara nerdragna och dra täcket över huvudet, men sedan gå över till grannen och skratta tills magen krampar över ett parti TP med närmaste vännerna. Gråt, bryt ihop, resa sig upp igen och unna sig ett asgarv med tårar och jag kissar på mig-skrik över scenariot där alla ligger dubbelvikta i skratt över något lågt skämt om horor eller knark, utom stackars Maja som ovetande sitter på högerflanken och på egen hand försöker resonera sig fram till vilket land som var det tredje mest mobiltäta 1994 (svaret var Sverige. Svaret är fanimej alltid Sverige på landsfrågorna).

Att embracea sin depp handlar inte, som jag fått höra, om att jag gräver ner mig och gillar mitt vemod. Det handlar om att krama om sig själv och säga lilla knyttet, är det vårdeppen nu jamen såja, sänk kraven lite då och unna dig en hyrfilm framför råläsning av kurslitteratur. Det handlar om att för fyrtioelfte gången inse att det här med rå-GI-bantning utan några kolhydrater fortfarande inte är en bra idé och att unna sig icke nyckelhålsmärkt bröd (jamen ni hör ju själva vilken wild and crazy livsnjutare jag är) till frukost på bekostnad av den där fitta (note to self: vissa engelska ord bör ej försvenskas) kroppen man aldrig lär återse. Eller att säga att okejdå, lägg dig på sängen nu och lyssna på Charlotte Gainsbourg för du vet att du aldrig kan vara olycklig när du hör hennes väsande, franska brytning till Air-produktioner.
Lite lagom doser magkrampsskratt, kolhydrater och fransyskor och jag ska nog klara de här veckorna helt galant.

Och idag såg jag en man som mitt i stegen i solskenet tog ett hoppsaskutt. Bara sådär. Som om han blev så lycklig av våren och solen och livet att han var tvungen att skutta. Det var förbannat vackert, just det hoppet gav mig hopp. Någon sekund senare började han fäktas mot imaginära monster och skrika rakt ut och den där vårlyckan var kanske ingen lycka utan snarare avtändning eller psykisk störning, men den där sekunden då jag inbillade mig det första var ju i alla fall ganska fin.

Också kan man starta arbetsveckan med att unna sig att inte orka titta på nyheter och ta in världsläget under den tunna huden utan för gud-vet-hur-många-gånger-jag-sett-det-och-skrattat-gången återigen skratta pinsamt högt åt det här. Vårdepp got nothing on min allra lägsta form av humor gestaltat i japanska practical jokes.

tidningsbudet hostar till på fjärde trappsteget och ger mig väderleksrapporten i brevinkastet medan jag otåligt väntar på sömnen och lyssnar till fåglarna utanför fönstrets mörker. måste komma ihåg att fråga linnea om fåglarna, hon är min djur och natur-expert. det är bra att ha en bekantskapskrets av lekmansexpertis på högskolebasis, det finns alltid någon att fråga. krånglar datorn ringer jag rasmus, när hälsan vacklar frågar jag klara, skulle jag hamna i juridiska trångmål finns rebecka. och så vidare. man bygger upp en egen liten expertgrupp och linnea borde kunna svara på varför fåglarna envisas med att kvittra innan det har hunnit bli ljust.

och väderleksrapporten lovar värme och sol, jag måste planera picknick och köpa nya solglasögon. måste ut med skrivblocket och böckerna innan vindarna vänder igen.
från graven viskar karin boye att våren tvekar, jag förstår inte hur hon tänker för våren tvekar väl aldrig? den forslas fram och trycker på. precis som maskrosorna vägrar veja för hot om aprils sista köldknäppar utan spränger sig upp ur asfalten vägrar vi göra annat än att ta av oss barfota på marken där tjälen knappt hunnit släppa, köpa våra glassar i solskensbetingade rörelser och yrvaket, förväntansfulla samlas över folköl och engångsgrillar med löften om en sommar som är en evighet lång, precis som boye i en sista vacklande hoppfullhet nedtecknade innan hon gick till skogsbrynet och svalde gift.

vi är uppbyggda av tveksamheter, paradoxer och förvirring men är det i någon tid som vi inte tvekar är det våren. vi och maskrosorna bara bryter betongen. och huvudet är fyllt av illusioner likt den om en evighetssommar, samtidigt som magkänslan tvekar lika lite som knopparna innan de brister och det gör inte ont någonstans. addera bara lite värme; sen exploderar allt.