Elin Grelsson

I SVT:s Debatt talade man om våldtäkterna i Bjästa, efter Uppdrag Gransknings reportage. Någon från organisationen United Sisters talade om deras tjejkurser i att lära sig sätta gränser. Via Twitter röt jag till om att det inte behövs fler kurser för tjejer för att lära dem att sätta gränser, stärka självförtroendet och säga nej. Jag har fått nog av alla åtgärder riktade till tjejer, som om det är dem som bär ansvaret för att de trakasseras och våldtas. Det är inte dem som är problemet. Någon svarade att det snarare var killarna som borde gå fatta gränser-kurser och någon annan undrade om det i så fall innebar att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Att ifrågasätta den mediala och allmänna bilden av en våldtäktsman som en apart ensling som lurar i buskarna resulterar ofta i frågan om man i så fall ska se alla män som potentiella våldtäktsförövare. Bjästa sätter fingret på den rädslan.

Här handlade det, som det ofta gör, om en populär och omtänksam kille som aldrig skulle göra något sådant. Han var dessutom svensk och såg bra ut. Om han kan våldta, då kan ju vem som helst göra det.
Vi håller hellre hotet på avstånd, lurande i en buske eller i en invandrartät förort. Vi håller hellre analysen till ett bondesamhälle i Norrland, än ser till våra egna orter och bekantskapskretsar.

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Mitt svar är att alla människor, oavsett kön, är potentiella förövare. På samma sätt är alla potentiella offer.

När man talar om alla män som potentiella våldtäktsmän innebär det att man negligerar andra former av övergrepp. Samkönade våldtäkter och kvinnor som våldtar män till exempel. Det ökar dessa offers stigma. Inte bara har de blivit våldtagna, de tillhör dessutom en offergrupp som inte syns eller finns. Alltför lätt hamnar diskussionen då i en polemik mellan en könsmaktstanke om män som förövare och kvinnor som offer eller en mer queerteoretisk ingång om att belysa våldet även i andra former.

Jag anser inte att det behöver vara en motsättning. Alla människor är potentiella förövare, men det finns också strukturer som gör att gruppen män mer tar till våld och begår övergrepp och våldtäkt. Bland annat Stephan Mendel-Enk har i sin bok Med uppenbar känsla för stil visat hur tätt sammanknuten manlighet, våld och stark sexualitet är. Forskaren R.W. Connell visar exempelvis i sin bok Maskuliniteter hur den överordnade manligheten handlar om makt, våld och aggressivitet. Uppfostran i en sådan manlighetsroll, samtidigt som stigmat kring kvinnors sexualitet fortfarande är stort, bidrar till en statistik där män begår de flesta sexuella övergrepp, våldtäkter och våldsbrott. Så nej, jag anklagar inte alla män för att vara potentiella våldtäktsmän. Men jag anklagar manligheten för att vara en del i att så många våldtäkter sker och jag anklagar samhällets oförmåga att förändra och ifrågasätta strukturer som en bidragande orsak till detta.

Krönika publicerad i VK Kultur 31/3

Två av de mest omdiskuterade dokusåporna just nu är SVT:s Stjärnorna på slottet samt TV6:s Paradise Hotel. Jag kan utan omsvep erkänna att jag följer och älskar dem båda. Hur detta mottas av andra ser dock något annorlunda ut, beroende på vilket program som jag väljer att tala om.

Den förstnämnda av dem är Public Service-TV för en bred massa som den ska se ut. Med ett anslag av gemytlighet och puttrighet sätter man fem stycken breda och folkkära stjärnor på ett slott och låter dem bestämma aktiviteter, tala om sina liv, äta god mat och dricka vin. En Här är ditt liv-version av dokusåpan där kändisar står i centrum och inte intriger och bråk. Stjärnorna på slottet är också den dokusåpa som både min mamma och min mormor följer, som diskuteras i TV-krönikor och i fikarum. Familjeunderhållning på prime time.

Paradise Hotel är raka motsatsen i sin marknadsföring. Den unga underdogkanalen TV6 skickar ett gäng yngre, modellsnygga människor med arbeten av typen ”bartender” och ”modell” till ett lyxhotell där allt går ut på att vara i par. Den som blir utan partner på parceremonin åker ut. Här vinns tydliga vinnare och förlorare och programmets bärande idé är paktande, intriger, lögner och flirtande som tävling. De mest frekventa inslagen består av fylla, gräl och juckande under täcken filmat med nattkamera.

När jag diskuterar Paradise Hotel med människor jag känner utsätts jag allt som oftast av fördömande blickar. Den sortens dokusåpa, med stylade unga människor som super och har sex, är en del av yngre generationers förvirring. Barn som växer upp idag som ser sådana program, vart ska det sluta? Det anses i största allmänhet som den lägsta sortens TV och kulturyttring. Det är en fruktansvärt simpel programidé och visst kan man kritisera produktionsbolaget för att plantera och utnyttja unga människors vilja till kändisskap. Men skillnaden mellan Paradise Hotel och Stjärnorna på slottet är inte särskilt stor.

Jag ser få skillnader i Kjell Bergqvist vinmosiga skratt när han tar Siw Malmqvist på brösten och frågar om de är äkta och tequilarace-hångel på paradisön. Björn Ranelids personliga vendetta mot sina belackare är snarlikt de pinsamma konflikter som utspelar sig på TV6. Tommy Körbergs bufflighet kan utan problem mäta sig med 20-åriga mäns självhävdande när de bråkar om samma kvinna.

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Krönika publicerad i VK 22/1

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.

Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.

Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?

Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.

Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.

Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?

Och minns vi vem Anna Anka var?

Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?

Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?

Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?

Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.

Krönika publicerad i VK 29/12

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Idag skriver jag om landsbygdsexotisering och stad/glesbygdsuppdelning i VK Kultur.

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.

Dagens krönika av mig i Västerbottens-Kuriren.

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.

Om Dodillet, viskleken och sluttande planet.

Idag premiärar jag som ny krönikör på Västerbotten-Kurirens kultursida.
Texten finner ni här.