Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som…Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.